Det var måndagen den fjortonde Mars 2022. Sent på eftermiddagen satt jag vid datorn och redigerade fotografier. Plötsligt ringde telefonen. Det var Tom Sandin Nielsen på den. Honom känner jag, så jag svarade:
-Tjena Tom!
-Haj Mikke, vordan går de?
Tom är dansk, men bor i Sverige sedan lång tid.
-Jo, tack!
-Så ska vi ta oss en lille tur till gränsen mellan Polen och Ukraina! Jag behöver en codriver. Du gillar ju att köra långt. Vi skall hämta hem några flyktingar.
-Ehhhh, när åker vi? Undrade jag såklart.
-Vi åker i morgon tidigt. Först till Roskilde i Danmark för att hämta en minibuss, sedan rakt ner till gränsen……
Turligt nog var jag i en situation där jag på stående fot, utan att vidare tänka efter, kunde tacka ja till en sådan liten ”expedition”.
Tom hämtade mig morgonen därpå och snart hade vi hämtat upp en ny fin folkabuss som stod och väntade på oss.
Hur hänger då allt detta ihop? Ungefär så har:
Någon vecka tidigare hade ett gäng driftiga danskar slagit sina kloka huvuden ihop och då skapat en NGO som de döpte till Lifeline Ukraine www.lifelineukraine.org. NGO´n bedrivs på två fronter. Dels så hämtas flyktingar vid gränsen till Ukraina och dels jobbar man med att placera dem i trygga boenden när de anländer till Danmark. Ganska snart upptäckte de att det inte bara var att åka ner, öppna bildörren och vips hoppade 6 stycken flyktingar in. Flyktingcentran vid gränsen till Ukraina är kaotiska och komplicerade på många plan. Mer om det lite senare i min berättelse.
Vi installerade oss i ”vår” folkabuss och iväg for vi. Vårt mål var den polska staden Przemysł som ligger kloss på gränsen till Ukraina. Närmaste större stad i Ukraina är Lviv.
Vi hade fått en adress till ett hotell i Przemysl och tanken var att vi skulle köra de cirka 137 milen på en dag. Beräknad ankomst vid midnatt. En rejäl sträcka, men vi räknade med klara av det.
Motorvägar på kontinenten ser likadana ut oavsett vilket land man åker i. En innerfil fullproppad med långtradare och en eller flera körfält utanför med mer eller mindre hög hastighet.
Vi rullade in några minuter före midnatt, duktigt trötta, på hotel Facpols parkering i utkanten av Przemysl. Det absolut sämsta hotell jag någonsin bott på. Men helt rätt i sammanhanget då det där bara bodde volontärer och ett konstigt filmteam från Kina. Man hade sagt oss att ett rum var bokat men receptionen var stängd. Runt ett bord satt volontärer, bland annat norrmän, som livligt diskuterande med en tjej från England och en annan från Amerika.
I en nedsutten soffa satt en polsk man som betraktade händelserna. Han skulle föreställa något slags vakt och han ruvade på en lapp samt några rumsnycklar. Efter långt parlamenterande på engelska, svenska, polska, danska och norska, lyckades Tom och jag snappa åt oss en rumsnyckel och stupade snart till sängs i tobaksdoftande sängkläder från 1980-talet.
Tidigt nästa dag kom vi fram till centrat för ankommande flyktingar. Man hade inrett ett nerlagt köpcentra som nu fungerade som nav för vidare befordran ut i Europa. Det kom tusentals flyktingar per dag. Somliga direkt från kriget, många i dåligt fysiskt och inte minst psykiskt tillstånd. Många traumatiserade.
En dansk volontär, Kristian, hade varit där några dagar redan och försökt bringa någon ordning i det totala kaos som rådde. Inget Röda Korset, inget UNHCR, inget Rädda Barnen. Var fanns dem? Ja, inte här i alla fall. Fanns det behov? Absolut.
All verksamhet som bedrevs på centret utfördes av frivilliga volontärer som oorganiserat och självfinansierat hade tagit sig dit för att hjälpa till. De som jobbade där hade satt på sig en gul väst och skrivit med tuschpenna på västen vilka språk de behärskade. Det fanns volontärer från många håll i världen. Mat och kläder fanns (också detta fixade volontärer). Polackerna jobbade hårt på den sanitära biten. Vad jag såg, en toalett inne på centrat, med 100 meter kö. Utanför cirka 30 bajjamajjor som någon stackare försökte hålla drägliga.
När jag väl anmält mig som chaufför, så återstod cirka 7 timmars väntan innan vi fick ”vår” familj. 7 timmar i ett kaos i doften av adrenalin, ångest och svett.
Risken för trafficking var överhängande. Många unga kvinnor, med eller utan barn, var skrämda och/ eller varnade för detta. Personbilar och minibussar sågs av många som risk. Med all rätt! Fähundar dyker alltid upp när tillfälle ges. Unga kvinnor och barn ville helst åka iväg i större bussar för ökad trygghet. Verkligen inte svårt att sympatisera med det ställningstagandet!
Vårt NGO försökte specialisera sig på enskilda & grupper med speciella behov. Det kunde vara äldre med något handikapp, eller som i vårt fall en hel familj bestående av mamma, pappa och tre barn. Två flickor 7 och nio, samt en autistisk pojke på 13 år. Den senare också traumatiserad av bombningarna av deras stad. Hemresan körde vi med ytterligare en bil från vårt NGO. De hade bland annat en blind gammal man som flydde tillsammans med sin dotter.
När vi lämnade centrat blev vi kontrollerade av polsk polis som samlade in en lapp vi skrivit med vem vi hade med oss. Gick sådär att kontrollera då det bara fanns ett isometriskt pass på fadern, resten var papperslappar med kyrilliska bokstäver som varken vi eller polsk polis kunde läsa.
Vi kom äntligen ut på motorvägen riktning Danmark. Den stackars pojken hade med jämna mellanrum utlevelser bestående av gälla hjärtskärande skrik samtidigt som han slog och sparkade vilt omkring sig. Dessa utlevelser varade 15-20 minuter varje gång. Föräldrarna till pojken var duktiga på att hantera honom och fick oss chaufförer att förstå att de hade läget under kontroll. Vid ett tillfälle fick dock pojken upp sidodörren när vi höll cirka 100km/h. Vilt tumult uppstod och när Tom fått stopp på bilen slet sig pojken och for ur bilen. Kan tillägga att pojken var en välväxt yngling på runt 75-80 kilo. Jag fick i sista stund tag på pojken då han var på väg ut i vägbanan! Med gemensamma krafter lyckades vi till slut få in samtliga i bilen igen för fortsatt färd. Tom & jag övervägde om vi verkligen skulle klara av resten av resan. Kom slutligen fram till att vi trots allt var den bästa möjligheten för att snabbt få familjen i trygghet och under vård/ stöd/ hjälp vid ankomsten till Köpenhamn.
Vid 9.30-tiden kunde vi äntligen överlämna hela vår familj till danska myndigheter och därmed hjälp av tolkar, Röda Kors, med flera. Vi kramade om familjen och deras tacksamhet kändes in i märg och ben på Tom & mig. Jag önskade Slava Ukraine och tårarna rann nerför våra kinder.
Tre dagar senare satt jag och Tom återigen i en minibuss mot gränsen till Ukraina…
Mikael Jakobsson