Norge… Vem hade kunnat tro att det skulle bli vårt nya favoritland? Planen var att vi, SWES-132, skulle göra en resa tillsammans med våra fantastiska vänner (sedan 50 år tillbaka!), SWES-135. Vi startade resan samtidigt, vi från Öland och de från New York, den 12/7. Dagen efter skulle vi sammanstråla hos vänner utanför Oslo – och vi kom dit med 5 minuters mellanrum! Skönt att resa med folk som har en lika bra känsla för planering och tidshållning!
Det kan sägas redan nu att min plan var att bara köra på coola vägar. Det var dock inte helt populärt bland övriga deltagare, som även ville stanna, vandra och se saker. Kombinationen blev fantastisk!
Det första stoppet är Vemorks kraftstation i Rjukan. Den historiskt intresserade vet att Hydro tillverkade tungt vatten där, vilket resulterade i några spännande förväxlingar som blivit till både film (“Hjältarna från Telemarken” och Tv-serie (“Kampen om tungvattnet” – finns på Netflix).
Sedan går resan vidare mot Lysebotn och den vindlande vägen ner i dalen med 22 svängar och en avslutande mycket spännande tunnel. På vägen ner ser vi en byggnad med en full parkeringsplats. Vi svänger in och frågar vad som försiggår, och får svaret att det är “Kjerag”. Vi känner oss som stora frågetecken och åker vidare. När vi på kvällen googlar detta visar det sig att det är ett av Norges största turistmål – en sten som sitter fast i en skreva på ca 1000 m höjd. Vi fricampar i närheten och bestämmer oss för att göra den 2½ timme långa och tuffa vandringen för att se spektaklet. Och 2½ timme tillbaka. För att se på en sten…
Med varningar om eventuellt sämre väder väljer vi att ta ett av de andra kända turistmålen dagen efter – Preikestolen. Efter hård förhandling med några unga parkeringsvakter lyckas vi få köra till den närmaste parkeringsplatsen. Efter en stärkande lunch vid bilarna var det dags för ytterligare en sextimmarsvandring. Denna gång var det betydligt mer folk, och också lättare vandring. Väl framme var det som en cirkus, med hur mycket folk som helst, drönare som surrade kors och tvärs (trots förbud), matlagning, camping, folk som dansar, eldslukare, dansande elefanter… (OK, kanske inte det sistnämnda, men ni förstår…)
I början av resan var vi oerhört fascinerade av alla forsar och vattenfall som vi passerade, men efter någon vecka konstaterade vi att om man inte kunde se minst tre forsar från ett vildcampingläger var det dåligt. Vi hittade många fina platser att övernatta på, även om det inte alltid var helt enkelt då det mesta av södra Norge verkar bestå av höga berg och djupa dalar. Vägarna går i dalarna, och det ligger verkligen hus överallt, så ibland kan det ta tid att finna ett vettigt nattläger. (Särskilt om det ska uppfylla “forskriteriet” enligt ovan…) Ett av våra favoritläger vad vid sjön/dammen Votna uppe på fjället, som bjöd på magiska upplevelser.
Vi fortsatte i sakta mak norrut. Ett bestående minne är Aurlandsveien (“Nasjonal turistvei Aurlandsfjellet”, Fylkesvei 5627, tidigare 243. Den är öppen från maj till snön kommer). Vi mötte SWES:aren Bengt Sigeholt som slog följe med oss. Vi körde gemensamt över denna mycket märkliga och vackra väg högt uppe på fjället, som sedan länge ersatts av en av Norges längsta tunnlar, Lærdalstunnelen, 24 509 m. Huga! Fjällvägen rekommenderas varmt!
Efter en dryg vecka i taktält och ett inkommande regnväder valde vi att ta in på Klingenberg Hotel där vi bokade bastun och åt en brakmiddag till förhållandevis rimligt pris. Dagen efter var vädret fint igen och vi fortsatte på Tindevejen och Fylkesvei 55 på ibland 1800 meters höjd över till Lom Stavkirke och avslutning med övernattning med oerhört vackra vyer från fjällsidan på vägen upp till Aursjöen.
Dagen efter, en måndag, styrde vi kosan mot Gamla Strynefjellsveg, men på väg dit kände jag att kopplingen helt plötsligt började slira i uppförslut, ungefär som en automatväxellåda trots att jag har manuell. Eftersom precis samma sak hände med min förra Patrol insåg jag snabbt vad som komma skulle. Vi stannade snarast möjligt och jag började ringa runt till verkstäder. I stort alla svarade i stil med “det är semester nu – vi kan laga bilen om 3-4 veckor”. Inte riktigt vad vi ville höra. Till slut hittade vi en verkstad i Skei, ca 10 mil bort, som kunde ta sig an vår bil om “bara” en vecka. Efter förhandlingar med Länsförsäkringar körde vi med våra vänner som eskort till en camping nära Skei, där vi förväntade oss få spendera en vecka i väntan på verkstaden. På kvällen knäckte vi en flaska champagne eftersom detta skulle bli sista kvällen tillsammans, då våra vänner naturligtvis inte behövde vänta på oss utan kunde fortsätta sin semester. Mest på skoj la jag ut en fråga på en norsk Facebookgrupp, och till min stora förvåning kom det sent på kvällen ett svar – “Jag kan hjälpa er med bilen – men den måste bli klar före helgen för då ska jag på semester!” Han bodde dock i Molde, ca 20 mil norröver, och för att nå dit måste vi köra över ett fjäll samt ta två färjor. När vi tvekar erbjuder han sig till och med att komma med bärgningsbil om bilen inte skulle hålla hela vägen. Det låter nästan för bra för att vara sant, men vi bestämmer oss för att chansa!
Nästa morgon säger vi farväl till vännerna och påbörjar vår spännande resa. Vi stannar bara en gång, för att ta ett snabbt foto vid Geirangerfjorden, innan vi med andan i halsen far vidare. Vår trogna Patrol tar oss dock till Molde, och vid färjeläget står Tore och ackompanjerar oss till den camping där vi kan husera – den enda campingen i stan med “hytter” (eftersom taktältet följer med bilen till verkstaden…). Det visar sig dock att campingen är helt full – förutom en lyxvilla i två plan, med tre sovrum och egen altan direkt vid vattnet. Vi chansar på att försäkringen skall täcka detta, och slår till. Medan Tore lagar vår bil i 30-gradig hetta och solsken njuter vi av några dagar i lyx. Tore tar ur den gamla kopplingen på onsdagen (lamellerna är helt nerslitna), och lyckas få tag på den enda koppling som finns i Norden. Denna levereras på torsdagen. Han monterar in den, och vi kan rulla vidare redan vid fredag lunch!
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om vår vidare färd, men känner att berättelsen nog behöver begränsas. Vi körde vidare Atlanterhavsveien (där vi träffade ett trevligt norskt overlandingpar) och vidare till Eikesdalen. Dagen efter kollar vi in Mardalsfossen och åker Fylkesvei 191, en av de coolaste vägar vi kört. Det är obeskrivligt vackert, med smala grusvägar, handgjord tunnel, och Aurstaupet, nästan lika fint som Preikestolen men bara 200 m vandring och inte en människa i sikte! Vi campar vid Granasjöen, där vi kör helt ner på stenstranden och bara njuter av sol, bad och fortsatt vackra vidder.
Vi funderar på att stanna vid sjön några dagar, men nyfikna som vi är bestämmer vi oss för att köra vidare mot Lofoten. “Det är ju bara några dagars körning norrut…”. Vi campar vid en (annan) sjö och får låna en roddbåt av en snäll norrman, vi besöker Rørvik, Leka, vandrar till Lekamøya och Leka’s “Grand Canyon”, möter en trevlig overlandingfamilj från Kanada/Tyskland, åker till Torghatten, besöker ön Vega och klättrar upp för den 2000 trappsteg höga Vegatrappa, åker otaliga färjor, besöker en sovjetisk krigskyrkogård nära Tjøtta där över 100,000 krigsfångar ligger begravda, passerar bergskedjan Sju Søstrar (som vi väljer att inte bestiga), kollar in Grønsvik Kystfort, passerar Polcirkeln på färjan till Jektvik, och vandrar till den fantastiska glaciären “Svartisen”. (Passa på att åka dit – snart ska de bygga hotell där…)
I Bodø fuskar vi och tar in på camping för att kunna spola av oss den värsta smutsen. Vi åker tillbaka till Saltstraumen för att bevittna det märkliga naturfenomenet som uppstår när tidvattnet går in och ut. Tidvattenströmmen där räknas som en av världens starkaste. (Det kallas på engelska Maelstrom fick vi lära oss.) Viktigt är att kolla upp Saltstraumtabellen, där man kan se när tidvattnet går in och ut. Det varierar ganska mycket från dag till dag. Vi besökte även det mycket sevärda Bodø Luftfartsmuseum, som i mitt tycke till och med var bättre än The Smithsonian i Washington DC.
Vi åker sedan vidare på en tre timmar lång färjetur till Moskenes på Lofoten. Här kan det komma till pass att tipsa om Ferjekortet, ett kort man måste beställa (i god tid) på förhand och som ger 40-50% rabatt på de flesta färjorna i Norge. Vi sparade bokstavligen flera tusen kronor med detta kort. På Lofoten träffade vi ytterligare ett SWES-par, Victor Skoog och Stephanie, som vi hade trevliga diskussioner med och som donerade säkert ett kilo egenfångad torsk – vilken senare blev till en mycket god middag. Vi besökte Å, Nusfjord, Lofotr Vikingmuseum och Svolvaer under några dagar innan vi lämnade Lofoten. Man kan säga att det är mycket vackert där, och ganska mycket turister på de stora orterna. Vikingmuseet är inte mycket att hänga i en julgran som min farfar brukade säga. I korthet kan man säga att det är värt att ta småvägar (som vanligt), ta god tid på sig, och inte minst när det är dags att hitta fricampingplats då det inte är helt enkelt.
Efter Lofoten tar vi oss till Narvik och besöker det sevärda krigsmuseet innan vi kör vidare via Abisko till ishotellet. De har Ishotellet 365 som är öppet året runt och väl värt ett besök. Rummen är helt i is (såklart) och, ja, svårbeskrivligt fantastiska. Även rundvandringen när man får se “fabriken” är mycket intressant. (Rundvandring inkl hotellbesöket kostar ca 300kr per person.) På väg söderut genom Sverige besöker vi LKAB’s gruva i Kiruna och dagbrottet i Aitikgruvan, möter världens femte starkaste man som driver en pizza i Svappavaara, besöker Arjeplogs silvermuseum, ser äntligen renar, kör Vildmarksvägen över det svenska kalfjället, och besöker Zornmuseet i Mora innan vi puttrar tillbaka ner till Öland för några veckors arbete på gården innan det är dags att åka tillbaka till det vanliga jobbet i Stockholm igen.
Vi konstaterar att det är oerhört mycket enklare att finna övernattningsplatser i Sverige än i Norge. Vi hittade så många fina platser att vi bara måste åka norröver igen! Ett av många bestående minnen från vackra Norge är fåren! De som campat i Marocco minns säkert att nätterna är fyllda av hundskall, åsnor som brölar, och getter som bräker. I Norge är det fårklockor. Överallt. Var man är väljer att campa dyker det upp ett litet plingande ljud framåt natten.
När ni åker till Norge, ta gott om tid på er och glöm inte att ta med vandringskängor, kamera, och öronproppar! Är det inte får så är det forsar eller vattenfall som stör nattsömnen. Klonkeliklonk!