Äntligen – efter två års coronahinder var det så äntligen dags att ge sig ut och resa igen. Delta-varianten var visserligen på sin peaknivå, så två veckors självkarantän (för att inte riskera ett positivt PCR-test), plus vaccinationsbevis, ansiktsmask osv. fick man vackert bara acceptera.
Resan var en, eller faktiskt tre, ihopslagna fotoresor till Ryssland för att försöka fota landets stora katter – sibirisk tiger, amurleopard och snöleopard. Första och andra delen var förlagda till skogarna nordost och sydväst om Vladivostok. Vi var fem stycken, två amerikaner, en engelsman och en slovak och jag som förväntansfullt satte oss i gömslen, åkte ”safari”, kors och tvärs i div 4×4 både i och omkring nationalparken Zov Tigra och i Leopard Land National Park. Men dåligt med snö, nån sjukdom som slagit ut 80% av alla vildsvin, och en del otur, gjorde att vi knappt såg något mer än några fåglar. Men landskapet, guiderna, maten (och vodkan) kompenserade delvis de uteblivna katterna.
Sista delen, med snöleoparderna, skulle spenderas i bergen i södra Altaj, på gränsen till Mongoliet. Ett ställe det skulle ta tre dagar att ta sig till från Vladivostok. På denna delen var det bara jag inbokad. 5 h flyg till Novosibirsk, där blev jag upplockad av min guide, Andrei, och min tolk, Aya. Sen var det 7 h med bil rakt söderut, genom landskap som bitvis var identiskt med delar av Sverige, till Gorno Altajsk. Här låg kol-röken som ett struptag över, och i, staden. Det var knappt man undkom den i hotellrummet – fruktansvärt… Följande morgon var det en 5 h körning till Kosh-Agach. De sista timmarna bjöd på fantastiska vyer över berg, skogar och floder, samt ett och annat av kolröken kvävt samhälle.
Kosh-Agach måste nämnas lite särskilt. Staden i sig har väl inget speciellt att erbjuda, men den ligger på en flera kvadratmil stor platå, ca 2000 m.ö.h och är helt omgiven av berg. Detta är, enligt Aya, Rysslands torraste plats, så solen skiner i stort sett varje dag, men på vintrarna är det bitande kallt, minus 30-40 grader.
Från Kosh-Agach var det, följande dag, bara ca en timmes bilfärd (läs Bukhanka-färd) till baslägret i Sailugiem Nationalpark, vid ån Reka Chagan-Burgazy. Innan jag fick åka dit var jag först tvungen att inhämta ett fototillstånd på det lokala FSB-kontoret, men det gick förvånansvärt smidigt. Väl i parken var det åter gömsle och Bukhanka-safari som gällde i ett par dagar i ett högfjällsområde nästan helt utan växtlighet.
Kompensationen var väldigt färgglada lavor och ett näst intill helt gult fjolårsgräs som stack upp ur det tunna snötäcket som gjorde att kullarna skiftade färg i gult och vitt. Tyvärr var det även här ganska glest mellan de vilda djuren. Inte så konstigt med ett så otroligt kargt landskap…
Under middagen på kvällen den 25/2 fick vi nyheten att kriget hade brutit ut. Andrei hade tagit en sväng upp till det enda stället det fanns kontakt med omvärlden – en punkt ca 200 m från vårt läger, och laddat ner meddelandet från Olga (hon som äger resebyrån). Jag fick frågan om jag ville prata med Olga direkt då på kvällen. Men då tyckte jag att vi kunde ta det på morgonen efter. Just då kändes det som att vi var vääääldigt långt ifrån Ukraina.
Morgonen efter, på väg till ännu en dag i ett gömsle, stannade vi till så jag fick prata med Olga. Hon var fullt sysselsatt med att försöka hitta ett flyg ut ur Ryssland åt Tom (en av amerikanerna som hade stannat kvar i Vladivostokområdet). Hon rekommenderade även mig att avbryta min resa och åka hem. Men nu var vi ju på väg till gömslet, plus att jag ändå bara hade ett par dagar kvar av hela resan, så jag bestämde mig för att fortsätta. Under dagen, när jag satt i gömslet började jag ändå fundera ifall det var ett så genomtänkt beslut. Jag kände mig inte alls orolig för min egen säkerhet eller så, och om flygen skulle bi inställda finns det väl tåg!? Men om nu banker osv. skulle införa ”alla sanktioners moder” mot Ryssland så kanske inte mina bankkort skulle fungera, och jag hade då bara kontanter i ett värde av ca 100 US$ – så det skulle potentiellt kunna bli ett ganska stort problem…
Planen för söndagen den 28/2 var att åka till ett annat område i parken, via Kosh-Agach och en snabb, uppdatering via internet. Nu hade stämningen hos Andrei och parkvakterna börjat ändras kunde jag känna. Och vid stoppet i Kosh-Agach pratade jag åter igen med Olga som nu starkt rekommenderade mig att avbryta och ta mig ur landet snarast möjligt. Jag fick nu även bekräftat att mitt flyg hem var inställt. Så nu äntligen tog jag mitt förnuft till fånga och följde hennes råd.
Eftersom vi bara befann oss 9 mil från den mongoliska gränsen hade det ju varit nära till hands att ta sig den vägen till Ulan Bator. Men pga nån allvarlig sjukdom bland vilda djur i Mongoliet var den gränsen helt stängd sen nåt år tillbaka. Jag hade kvar mitt ursprungliga flyg från Gorno Altajsk-Moskva, fast först på torsdagen 3/3…
Plan A blev att försöka hitta ett flyg ut via Finland (för i min värld hade väl Finland i detta läget något sånär ok relationer med Ryssland??). Efter en hel del försök, inga Aeroflot-flyg gick att boka, hittade jag ett flyg från Moskva till Helsingfors med Finnair. Lyckades dock, via telefon med S7 (flygbolaget), boka om mitt flyg till Moskva (fråb Gorno-Altajsk) till tisdagen, två dagar tidigare (de hade inga flyg på måndagar…). Plan A verkade trots allt kunna gå i lås. Försökte även kontakta min bank, för att fråga om de visste om mitt bankkort skulle fungera. Men det var ju söndag så kom inte ens till någon telefonsvarare… försökte då med SOS International, där kom jag iaf till en telefonsvarade som vänligt informerade mig om att deras öppettider var ”kontorstider” på vardagar.
Söndagen sov jag sista natten i Kosh-Agach. På måndagen hade vi, Andrei, Aya och jag hela dagen på oss att köra den fantastiskt fina vägen upp till kolsmogen i Gorno Altajsk. Solen sken och det var -36° på morgonen. Vinterlandskapet visade sig från sin allra bästa sida så det kändes samtidigt vemodigt att lämna dessa vyerna.
Väl tillbaka på Igman Hotel i Gorno-Altajsk kunde jag konstatera att även mitt Finnairflyg nu var inställt. Det verkade mao som att samtliga flyg till Europa nu var inställda. Generellt sett var det svårt att få någon säker info om vad som funkade och inte… Men det var att dags att gå över till Plan B, landvägen ut. Aya hävdade att det gick (riktigt sunkiga) tåg till Polen från Moskva. Men jag trodde fortfarande att vägen via Finland var den bästa… Via www.russianrailways.com försökte jag boka ett tåg från Moskva direkt till Helsingfors – men det gick av någon anledning inte! Var den gränsen stängd nu…?!? Hittade någonstans att det pga coronaregler bara var ryssar och finnar som fick passera gränsen via tåg, men oklart om det verkligen stämde…? Beslutade mig iaf för att ta tåget till Vyborg, där skulle jag åtminstone vara tillräckligt nära gränsen för att ta en taxi, lifta eller på något sätt ta mig över gränsen.
Flyget till Moskva gick precis som vilken annan tisdag, utan minsta tecken på att något alls skulle ha stört vardagen. Väl i Moskva hade jag ca 8 timmars väntan på tåget. Ringde svenska ambassaden i stan och frågade om de visste om rysk-finska gränsen var öppen – men insåg att jag lika gärna hade kunnat ringt min mormor och ställt den frågan… Pratade istället med Johan Hellman som via Natasha på Rysslandsresor kunde ”bekräfta” att gränsen var öppen. I detta läget hade jag bara rubel i kontanter för ca 100 US$ så testade om det fortfarande funkade att ta ut kontanter, om-ifall-att… Men det gick alldeles utmärkt.
Tog en taxi till Leningradskystationen för ett par timmars väntan där innan avgång. Inte heller här kunde man märka någonting av kriget, förutom att i stort sett alla människor runt omkring var djupt fokuserade på sina mobiltelefoner, men det verkade inte som att det var roliga kattklipp de tittade på…
En halvtimme innan avgång sms:ar en kollega mig och säger att gränsen är stängd… Det var ju precis ”rätt” meddelande just då…!!! Skulle jag strunta i att hoppa på tåget – eller chansa att han hade fel??? Eftersom jag jobbar på SAAB har vi genom jobbet tillgång till International SOS (en tjänst som funkar som den ska till skillnad från SOS international). Trots att jag var här på en privat resa tyckte min kollega att det skulle vara ok att jag kontaktade dem för att kolla om gränsen verkligen var stängd eller öppen. Vi har tillgång till dem (ISOS) via en app i telefonen, men eftersom jag aldrig haft anledning att kontakta dem tidigare, hade jag givetvis glömt mitt lösenord, och jag hade ganska nyligen bytt telefon, så det, plus stressen i och med att avgången började krypa närmare kunde jag helt enkelt inte komma in i appen!!
Fuck-it.. jag chansar och hoppar på tåget! För nån Plan C hade jag ändå inte. Väl på tåget fick jag ett telefonnummer till ISOS som kollegan hade letat upp. Jag tänkte att jag slår dem en signal iaf, även om tåget vid det här laget hade börjat rulla. Först fick jag prata med nån ”receptionist” som hade en lååång rad frågor vem jag var, vilket företag jag jobbade på, var jag jobbade, etc etc. Till slut bad han mig vänta en stund. Efter nån minut blev jag kopplad till nån ”expert” som tydligen satt i London. Det visade sig att han hade koll på situationen iaf och kunde bekräfta att gränsövergången var öppen (Det var bara 1 av 4 gränsövergångar som var stängd). Den bekräftelsen, plus att tåget var långt över förväntan, gjorde att man nu nästan kunde njuta av resan igen. Jag hade bokat in mig i en andra klass 4-bäddshytt som under de närmaste 9 timmarna skulle ta mig till Vyborg och anlända 4 på morgonen. Men det var inte mycket folk alls på tåget, så jag hade hytten helt för mig själv. Tågvärden var mycket trevlig och erbjöd sig att hämta kaffe. Han informerade också om restaurangvagnen som var nästa vagn där de hade en gedigen meny och fulla rättigheter – det var ju ändå ett ryskt tåg ;-). Restaurangvagnen var som att kliva in i en gammal Bond-fim faktiskt, med karaktärer vid borden tvärs över som passade väl in i den bilden! Jag tog en karelsk specialitet – vilket visade sig vara köttbullar med mos och lingonsylt! Detta sköljdes ner med två Baltika-öl innan det var dags att vagga sig till några timmars sömn.
Halv 4 på morgonen väcktes jag av tågvärden, och en halvtimme senare steg jag ut på perrongen. I och med tiden på dygnet hade jag bokat ett rum på hotellet närmast stationen, Hotel Viking. Efter frukost gick jag tillbaka till stationen och frågade om jag kunde boka en biljett till Helsingfors, men fick förstått att tågen var fulla… Men fick tipset att gå till busstationen som låg 100 m bort. Väl där visade jag upp Google translate-texten om en biljett till Helsingfors. Som svar fick jag bara ”kort eller kontanter”. Även här gick det utmärkt att betala med kort! Bussen skulle gå en timme senare!
Bussen var proppfull, mest ryssar (det var ju ett ryskt bussbolag), men det fanns även ett par andra utlänningar med, bl.a. en ukrainare. Gränspasseringen var väl som vanligt – väldigt utdragen – bara för att… Men alla kom iaf igenom utan problem, bussen skulle även stanna till på Helsingfors flygplats, så där och då bokade jag ett flyg därifrån till Arlanda!
Avslutningsvis kan jag väl summera det som att, om det inte hade varit för de inställda flygen, så märkte man inte alls att landet var i krig. Jag var aldrig orolig för den egna säkerheten eller så, men det största frågetecknet var huruvida bankkort osv. skulle fungera. Samt att det bitvis var svårt att få information om vad som nu faktiskt gällde eller skulle gälla. Allt uppdaterades hela tiden kändes det som.
Linus Hjelm