I höstas beslutade vi att göra en kortare nyårsresa. Vi hade flera tänkbara resmål: Libanon, Azorerna, Sicilien, Sardinien eller Algeriet. Vi sökte en plats som ingen av oss tidigare besökt och som det gick bra att flyga till utan att lägga alltför mycket tid på flygresor då den sammanlagda restiden var begränsad. Valet föll på Algeriet. Den 30 december åkte vi fyra vuxna och ett barn till Alger med flyg via Paris. Fint att vara på gång igen efter lång mental covid-istid.
Flygresan
Air France erbjöd en sammanhållen resa med acceptabel längd med uppehåll mellan landning och avgång i Paris, och om vi var glada att det var ett par timmar att spela på: transit i Paris tar tid!
Ankomst
Vi anländer Alger den 30/12. Efter vanligt tjafs med ett antal taxichaufförer checkade vi in på enklare hotell centralt i Alger. Första kvällen var det oroligt runt hotellet. Stora mängder med ungdomar drev runt. Det gick att ta på stämningen. Någon var blodig i ansiktet och kravallpolis och polisbilar svärmade runt centrum. Hade vi helt missbedömt säkerhetsläget? Vi trodde att Alger var en lugn och trygg stad. Vi tog skydd i en glass-butik och frågade. ”Cup final!”, var svaret. Aha, det förklarar allt. ”Football”. ”No not football. Handball.” Ja, man lär sig något varje dag. Det är ju inte ofta handboll leder till kravaller i Sverige.
Nyårsafton
På nyårsafton hyr vi en chaufför för en hel dag. Klart värt pengarna. Han kör oss till Notre-Dame d’Afrique, Algers kasbah och visar runt oss i största allmänhet. Trafiktempot är högt och det är svårt att med ögat hitta en bil som inte har flera bucklor.
Var äter man bra mat på nyårsafton i Alger? Vi får tips om en restaurang där maten var OK, men inget vi inte hade kunnat göra bättre själva. Nyårsraketer: ja, klart bättre än i Amman, men inget alls med svenska mått mätt.
Språket
Nästan alla talar franska och några i sällskapet kunde göra sig förstådda denna väg. Förvånansvärt många talade också begriplig engelska.
La voiture
Vi förbokade en bil som vi skulle hämta på nyårsdagen på flygplatsen. Väl framme visade det sig omöjligt att hitta hyrbilsfirman. Vi trampar in på annan hyrbilsfirma, vilka hjälper oss att ringa. Nej, den bilen vi beställt finns inte tillgänglig. Den är trasig. Ja, förstås, vi hade glömt att vi var i Afrika… Den nya hyrbilsfirman kunde emellertid erbjuda oss en Dacia Sandrero Step(a)way. Perfekt! Det var ju vår drömbil. Bagaget gick in med nöd och näppe.
Efter att ha åkt ca 10 mil tänds motorlampan. När vi kommer fram till Béjaïa ringer vi hyrbilsfirman och frågar vad de vill att vi ska göra. ”Fyll på olja”, var svaret. ”Ja, fast det kan väl knappast vara brist på olja…”. ”Jodå, fyll på olja så löser sig allt”. Sagt och gjort. Ny olja, men ingen förändring. På väg till Sétif tänds ytterligare en varningslampa: elfel. Kanske de vill att vi ska fylla på spolarvätska? VI gjorde inget alls och bilen tog oss faktiskt tillbaka till Alger efter ca 100 mils resa.
Béjaïa
Norr om Béjaïa ligger Pic des Singles. En vacker landtunga med promenadvägar som sträcker sig ut i medelhavet. Charmiga apor (vi var kanske inte helt eniga på den punkten) och slingriga vägar dit förgyllde utflykten.
Aporna lyckades stjäla och äta upp en av våra chipspåsar. Retligt, skratta bäst som skratta sist. När vi öppnade de chipspåsar vi hade kvar visade det sig att de var fulla med luft och innehöll endast några få chips på botten. Förpackningsmiss eller affärsidé? Spännande små observationer man gör när man utomlands.
Stränderna söder om Béjaïa var oerhört fina och otroligt skräpiga. En enorm turistpotential som de inte vårdar. Skräp precis över allt. Som i många av länderna runt medelhavet står massor av ofärdiga hus längst med kusten; skelett av byggnadsdrömmar som av någon anledning gått i kras.
Turister
De vi träffade var påfallande förvånade, men glada, över att vi valt att resa till Algeriet. Varför åker ni hit? Vårt svar, ”för att se” verkade inte helt accepteras, men alla var mycket vänliga och kontaktsökande, hjälpsamma och av allt att döma ärliga. Vi pratade dock med en taxichaufför om detta med turister och han beklagade sig över sitt folk som inte förstod att ta hand om turister. Han konstaterade torrt: ”They have very small brains”.
Romerska fornlämningar
Vi besökte två fornlämningsområden som väl i sig hade många, i våra ögon, likheter; Djémila och Timgad. Romarna har lämnat efter sig många ”ruin-områden” som är öppna för allmänheten, och detta till det fashionabla priset av 7 kronor (att jämföra Petra i Jordanien som kostade 750 kr per person). Sevärdheterna hade verkligen inte många besökare, men de få personer som var där traskade runt helt utan en tanke på att bevara området. Det var fritt att kliva upp på murar och klättra på väggar; inga restriktioner i syfte att bevara fornlämningarna. När vi försökte fotografera området med en drönare vaknade emellertid en vakt till liv och förklarade att det är förbjudet med drönare enligt konstitutionen. Men inga hard feelings och inga gripanden.
Vägarna
Man måste ha tålamod när man reser i Algeriet. Visst fanns det motorvägar med bra flyt, men dessa bli ganska tråkiga i längden. De mindre vägarna bjuder på mycket mer att se på, men de är krokiga och smala och många lastbilar hade blivit omkörda av en A-traktor. Tålamod! Vi såg några få poliskontroller, men ingen visade något intresse av att stanna oss. Internationellt körkort är att rekommendera, men inte ett krav.
Pengar
På flygplatsen tog vi ut en god del dinarer med våra Mastercard. Parallellt hade vi med både Dollar och Euro. Vad kan gå fel? Vi förstod snabbt att vår plan skulle spricka. Det var inte lätt att hitta ett kontor för växling av pengar och när vi försökte ta ut pengar i automat så var pengarna ofta slut eller så accepterade bankomaterna bara VISA. Darn! Inte ens hos biluthyraren, vilka hade en skylt med texten ”We prefer Mastercard”, fungerade våra kort. Åter till flygplatsen för att ta ut mer i den enda bankomat som fungerat.
De sista dagarna insåg vi att vi hade för mycket pengar i fickan. Då det inte var tillåtet att växla tillbaka pengar fick vi åka till köpcentrum för att shoppa. Stackars oss.
Faktum är dock att det fanns ganska lite att köpa som föll oss i smaken. Klädsmaken, framför allt för kvinnor, är annorlunda.
Summa summarum
Algeriet är ett färgstarkt land att resa i; trevliga människor, medioker mat, sevärdheter, luftföroreningar och mycket att titta på. Res, men räkna med att det tar tid om ni vill se hela landet. Vägarna är bitvis dåliga och ytan är enorm: Afrikas största land! Algeriets flygbolag har nyligen fått en (hel) stjärna avseende säkerhet (av fem möjliga); en klar förbättring. Visum ordnar man på ambassaden i förväg. Det finns ingen möjlighet att få VOA.
För övrigt är sten, sax, påse en ofelbar guide i resesammanhang. Det för resenären till de mest oväntade platser och bidrar till möten med människor som ni aldrig skulle mött om förnuftet fått råda. Testa!