Efter ett par resor till Guyana genom åren uppstod en nyfikenhet på Surinam, ett land som i mina och mångas ögon näst intill helt gått under radarn. Att det varit en holländsk koloni en gång i tiden var väl i stort sett det enda jag visste.
Google skulle åter igen få hjälpa mig hitta var/hur man kan upptäcka detta okända land på bästa sätt. Att det är ett ”okänt” land bekräftades av att det var svårt att hitta mycket i form av researrangörer som kunde erbjuda mycket mer än några dagars vistelser på några resorts här och där i landet. Med lite tålmodigt sökande hittade jag dock ett företag som jag inte stött på tidigare (unlocknature.tours) som verkade lite lovande. Även de hade en uppsättning erbjudande om några dagar i olika ”djungel-resorts”, vilka iofs verkade lockande – lite sucker för djurfotografering som man är. Men sen så upptäckte jag att de hade en annan flik… EXPEDITIONS…
Efter en näst intill omedelbar intresseanmälan, följt av en telefonintervju med arrangörerna i Surinam, för att säkerställa att man visste vad man gav sig in på, satt man på planet för att delta i en 10-dagars kajakexpedition från en isolerad start- och landningsbana, Kayser airstrip, mitt ute i helt orörd djungel i södra delen av landet, till Amatopo, en indianby nära gränsen till Guyana, ca 300 km bort, och sen flyga tillbaka därifrån.
Ryktet gick att någon hade tagit sig hela denna sträckan någon gång tidigare, men våra guider hade aldrig gjort detta tidigare – kan man önska sig mycket bättre förutsättningar?
Vi möttes alla på arrangörens resort, Sutopia Resort, i utkanten av Paramaribo. Jochen och Michael var två tyska ingenjörer från Bosch, Iris var en holländsk läkare som nu arbetade i Surinam, Laura från Australien som i stort sett kunde precis allt om zoologi – iaf fick vi det intrycket, samt lilla jag. Vi skulle ledas av Dick Lock (ägare och grundare av unlocknature.tours), Lieke (medgrundare, organisatör), Matthew (guide, zoolog och kajakexpert).
Vi hade två dagar på oss att acklimatisera oss, packa och väga allt inför den drygt timslånga flygningen till Kayser airstrip. Flygplanet var en Cessna Caravan, så vi fick bara ta med 15 kg packning var och våra kajaker var såklart uppblåsbara för att få plats. Mat hade vi med oss för frukost, snacks osv. men vi räknade annars med att leva på fisk vi skulle fånga längs vägen.
Pga att ingen av oss hade paddlat denna sträckan tidigare hade man fått både uppskatta längden och strömmen i floderna längs vägen – men det framgick ganska snart att uppskattningen på strömmen i floderna inte stämde med verkligheten – till vår nackdel. Så för att kompensera detta, fick vi paddla väldigt många timmar per dag, ofta till långt efter att solen gick hade gått ner. Detta var ganska utmanande eftersom man fick svårt att se exakt vika spår de andra tog mellan alla stenar och små forsar, samt att flygfän blockerade synen framför pannlamporna.
Dagsrutinerna bestod annars enligt följande. Väckning runt 4-5 på morgonen, ambitionen var att komma iväg innan solen gick upp, dels eftersom djungeln vaknar, det är lättare att upptäcka djurlivet. Men den största fördelen var temperaturen – den var gudomlig tidigt på morgonen och under soluppgången, och så länge solen stod lågt på himlen låg floderna även i skugga. Men redan innan kl. 07 på morgnarna började det bli hett…
Inne i djungeln, bland träden blir det aldrig superhett, även om luftfuktigheten ändå gör att man svettas som ett durkslag. Men ute på vattnet, där solen kommer åt en blir det ordentligt hett. Så ambitionen var att ta siesta ett par timmar mitt på dagarna för lunch, bad och för att undvika den värsta hettan på dagarna. Eftermiddagarna var trots siestan även de brutalt varma.
När det väl var dags att slå läger för natten var det Dick och Matt’s jobb att välja lämplig plats, det är främst tre saker man tittar efter; 1. Den ska vara lättillgänglig (ibland kan det vara branta lerbankar som är svåra att ta sig uppför). 2. Det skall finnas träd med rätt storlek och avstånd för att kunna hänga upp hängmattorna och 3. Stenar/klippor ute i vattnet som underlättar möjligheterna att bada, diska, fiska osv.
När de väl valt en plats, vilket de ibland fick göra i beckmörker fick vi själva välja träd och röja plats för våra hängmattor. I djungelmiljö är det hängmatta som är det enda alternativet. Syftet är att komma upp ifrån marken för att undvika myror, fukt, skorpioner, spindlar, ormar osv… Hängmattorna är utrustade med myggnät och ovanför spänner man upp en presenning. Innan man hänger upp den är det två saker man ska kolla upp först; att det inte hänger stora döda grenar ovanför som kan trilla ner under natten, samt att det inte finns ett bullet ant-bo vid foten av något av träden. En bullet ant är en ca tre cm stor svart myra med väldigt smärtsamma bett. En kväll råkade jag hänga upp min hängmatta vid ett sånt träd, och fick försiktigt flytta den efter att jag sett bullet ants klättra omkring på den.
På tal om kryp, ormar och annat otyg så finns det definitivt runt omkring en i djungeln. Men det är faktiskt ganska ovanligt att man ens får en skymt av dem, och får man det skyndar de oftast iväg så fort som möjligt, någon orm såg vi faktiskt inte skymten av under hela sträckan. Förutom några myggbett och/eller sandflugebett var det ingen som råkade ut för nån incident med nåt djur/odjur, även om vi flera gånger varje dag badade i vatten med pirayor, kajmaner och elektriska ålar… hmm, just det… glömde att Matt faktiskt blev.. vad säger man.. elektrifierad i höger häl av en 1,5-2 m lång elektrisk ål när han stod och rensade en fisk precis vis vattenbrynet en kväll, ålen ville åt fisken. Men förutom en lite ”chock”-artad upplevelse och lite stickningar i vänster arm i tio minuter efteråt var han helt ok, och vi behöll fisken.
Vad gäller lite ”snällare” djur så såg vi nästan alla aparter som finns i landet, tapirer, kapybaror, en tayra och jätteuttrar i vattnet, samtidigt som färgglada aror och papegojor flög över oss dagligen.
För att göra expeditionen lite ”bekvämare” gemomfördes den under en av de två torrperioderna under året. Detta medförde så klart att vattennivåerna var lägre. Surinam ligger dessutom på den geologiska ”Guyana shield”, vilket för vår situation innebar att mängder av stenar/klippor blev blottlagda som vi fick zig-zaga oss igenom och ibland skapade mindre forsar, och i värsta fall innebar att det var omöjligt/för farligt att ta sig fram med kajak, så vid två tillfällen fick vi bära kajakerna och all utrustning förbi såna ställen.
Som jag nämnde i början så hade man missbedömt strömmen i floderna, och därmed hur lång sträcka vi skulle klara varje dag. Lyckligtvis hade man även missbedömt längden på floderna – till vår fördel denna gången. Istället för 300 km var den verkliga sträckan ca 235 km. Det blev ändå 10 långa dagar, men vi klarade det i tid, men utan marginal. De sista fem km var uppströms längs Surinams största flod, Courantyne River. För en gång skull fick vi paddla på en flod med lite strömt vatten i…
När vi närmade oss Amatopo, och fick se byggnader, kunde klämma ur de sista krafterna mot strömmen för att nå stranden. Trodde först att det inte skulle finnas några vidare faciliteter i Amatopo, enda sättet att nå byn är via en liten start- och landningsbana i djungeln. Men de hade precis byggt klart en resort vid stranden (inga gäster än) så vi fick en enkel lunch och även – kall öl!!
Linus Hjelm