Jag spara på häftiga vägar som jag kört, detta ska handla om en av dem.
Vägen från Debark Till Mekele
Vi hade en kort tur till Debark och anlände tidigt på förmiddagen
Planeringen var att vi skulle åka upp i Seiminon bergen och övernatta där. Enligt guideboken ska det finnas tre övernattnings ställen läng vägen, vad vi inte räknat med var att det skulle vara så kallt.
Vid infarten till staden passade vi på att gå in till Parkförvaltningens kontor. Vi möttes av det sedvanliga organiserade kaoset, det är som att röra runt i en gryta och upp flyer det något i detta fall guider som vill guida oss i bergen. Ledarguiden lade beslag på oss och försökte sälja sina tjänster men Claes hade läst på och visste att man var inte tvungen att ha guide men den väpnade vakten slipper man inte. 1000 bir kostade det för tre dagar inklusive vakten.
Vi stannade och provianterade innan vi gav oss iväg. Claes köpte 20 ägg i en påse. I stället för en äggkartong använder man agnar, strån eller golvsop för att skydda äggen. Numera äter vi kokt ägg med agnar.
För att komma ut ur staden var vi tvungna att åka genom staden men först var vakten tvungen att åka hem och hämta bössan, en kalachnikow.
Det känns inte bra att sitta bakom ratten när vakten riktar bössan rakt emot mig när han klättrar in i baksätet man frågar sig alltid om han verkligen har säkrat bössan, men efter första gången såg jag till att han klättrade in först.
Det var marknadsdag i staden, där marknaden är där är det mycket folk. När det är mycket folk i Etiopien då är det mer än vad som finns plats för. Givetvis var det marknad, vägen gick tvärs genom folkhavet. Att köra genom ett folkhav är en speciell känsla, man kör sakta och pressar folket åt sidorna. Folket går an men getterna är värre dom flyttar sig inte om dom hittat något att äta, getter hittar alltid något att äta.
Bilderna visar marknaden när vi kommer tillbaks två dagar senare och alla gott hem
Det är över fem mil upp till passet på 4200 möh och ruskigt dålig väg, dålig, slingrig och kurvig. Backe upp och backe upp och någon gång backe upp. Låg fyrhjul hela tiden. När vi passerade den första campen stönade vakten lågt. Senare förstod jag att han önskade att vi stannat där över natten.
Vi stannade och fotograferade en blomma.
Vi stannade och fotograferade vacker utsikt.
Vi stannade och fotograferade det kända och världs berömda vatten fallet, lika stort som när jag står och pinkar.
Vakten började tina upp och grymtade fram att det var fotodags eller vacker utsikt, han pratade bara lokal dialekt. Han stönade bara lite grand när vi passerade nästa övernattningsställe.
Plötsligt pekar vakten upp på bergssidan långt borta och talar ivrigt. Vi fattar inget först men så går det upp ett ljus, han pekar på den utomordentligt sällsynta bergsvargen eller den fridlysta Seimino hjorten. För vår del spelar det ingen roll vi ser inget djur alls, varken varg eller hjort. Claes pekar och låtsas se något. När vi kommer ner kan vi berätta att vi både sett vargen och hjorten.
Vi är nu uppe på över 3000 möh och det är fantastisk vackert. Bilen har andningssvårigheter och går tungt redan på 2000 möh, på denna höjd är det lågväxel och 3-4an som gäller. Efter fem timmar är vi framme vid Bascamp på ca 3500 meter. Nu förstår jag varför vakten stönat.
Bascamp består av tre tippiga skjul, utan värme, utan dörrar och fönster. Där kan man äta och laga mat över öppen eld om man har ved med sig och guide. Det fanns en Finsk grupp på plats med vakt, guida och kock. Alla ska sova i medhavda tält, det finns ingen plats där vakterna kan sova. Det är meningen att vakterna ska sova på marken utanför tältet där turisten sover. Under natten blir det 3-5 grader kallt.
Vi parkerade på anvisad plats och satte igång med matlagning. The, bröd och nudlar med tomatburk. Vi får omväxling i dieten genom att det är olika tomatburkar, ibland tomater med grejer i och ibland bara vanliga tomater bäst är det när tomaterna är krossade. Nudlar utrörda i tomatpasta är inte gott.
Vakten hade ingen mat med sig så han fick dela vår mat. Mörkret höjde sig över bergen och det föll ett stilla regn som sakta gick över i hagel när temperaturen sjönk.
Att den stackars vakten skulle sova på marken intill bilen var inte att tänka på, jag knuffade in honom att sova i passagerarsätet. Claes och jag sov gott i våra sängar i kojan där bak trots att det var minusgrader.
På bilden finns en apa med, även om den nästan inte syns. Vi har lärt oss att dessa apor är väldigt sällsynta och endast finns här i bergen. När dom kommer i kvällningen ropar alla guider och vakter ”apor” och då är det meningen att alla ska springa efter kameran och sätta igång med att fotografera.
Lite pinsamt var att när vi kommit ut ur parken såg vi ett hundratal apor gå och rafsa i marken bara tio meter från vägen. Det finns ett litet antal djurarter här i bergen, en vild bergsget som är mycket sällsynt, vakten såg den på långt håll men den försvann när jag blinkade och ett par sällsynta fågelarter som gick och pickade bland soporna. Och till detta ska numera läggas en ny art, aldrig tidigare skådad, så den döpte vi snabbt till Long Tail Tango Rat.
Vakten överlevde natten och var stolt som en tupp när han pratade med de andra vakterna. Vi lagade frukost, havregrynsgröt och the/kaffe och macka med jordnötssmör.
När vi kommer högre så ser vi nya växter.
Det finns en liten grupp lokalbefolkning som bor i hyddorna en liten bit bortom campen. Lokalbefolkningen släpps inte i närheten av turisteernas kökshyddor. Antagligen för att en del tigger. Vi fick besök av en ung flicka som bar på ett litet syskon. Hon fick två mangos som hon inte visste vad det var eller hur de skulle ätas. I kvällningen kom kvinnorna i byn ner och tittade på turisterna.
Vi kommer till passet på 4302 möh och sedan är det inte mycket mer att se, dags att vända och åka ner för backen.
Efter en liten bit på väg ner passerade vi en buss men ett myller av lokalbefolkning. Bussen hade en bakaxel som gott av och vi kom förbi med nöd och näppe. Höger backspegel var som vanlig infälld för att minska bredden, min bil är lika bred som en storbuss eller lastbil men folk tänker inte på det för att den är så vacker och blå med gult kors. Det var trångt, bussen och bilen gnuggade sig mot varandra och vänster hjulen var bara till hälften på vägen den andra halvan var ute i stupet. En kille puttade ut en sten och den har inte kommit ner ännu. Men vi kom förbi och lämnade alla passagerare och buss bakom oss. Trodde vi.
En kilometer han vi ikapp två glada engelsmän med deras guide och vakt som hade tänkt gå ner till staden när deras buss givit upp. Häftigt tänkt. Vi bar över alla lösa grejer till kojan och gjorde plats för de nödställda. Där bak fans det mer plats än konstruktören tänkt, han hade tänkt två personer men det var fel det får plats fyra. Vår vakt med bössan, det två engelsmännen och deras guide. Han ville först klättra upp på takräcket, men det tillät jag inte, in med dig, det går om jag pressar på, det gick. Deras vakt lämnade vi vid vägkanten han hade sin bössa med sig och kunde ju skjuta sig lite mat.
Fyra timmar senare var vi nere i staden och lämnade av våra passagerare. Tur att de alla var spikiga.
Vi övernattade på en bergstopp där en ung Schweitzers kvinna, gift med en etiopier hade byggt ett hotell. En helt superb soppa till förrätt och den bästa huvudrätt jag ätit på länge
Seiminon bergen är ett av Etiopiens största natur reservat och mycket uppskattat av turister. Även lokalbefolkningen uppskattar sitt berg. Där bor ca 25000 etiopiska småbönder som bott och odlat sina branta sluttningar i kanske tusen år. Etiopiska regeringen har beslutat att alla ska bort, alla ska flytta in i tolv små skjul som regeringen låtit bygga i utkanten av staden. Kan tolv små skjul verkligen räcka.
Allt för att locka ett par hundra turister om året.
Vi startade tidigt och skildes från de tre trevliga kvinnorna vi lärt känna på hotellet.
Förmiddagen var backar och serpentinvägar och fantastiska vyer på flera tusen meters höjd
Bergen blir mindre och vi passerar flera små byar.
Vi kommer till sista backen innan dalen öppnar sig.
Efter ett par timmar är vi framme vid dagen mål och ett hotell.
Från den 15/11-16 till den 18/12-16 var vi i Etiopien. Inte en enda natt sov vi utan minst en beväpnad vakt som vaktade oss under natten. Ingen skillnad om vi fricampade eller sov på hotell.
Hlsn Klas