Carreterare Austral

Carreterare Austral

Pinochet fick för sig att binda ihop landet och regionerna med en väg från norr till söder. En god ide, men helt utan vett och sans vad gäller den södra delen. Väg 5 går från Peru till Puerto Montt och är en modern snabb asfalterad väg som verkligen binder ihop landet. På långa sträcker är den även den enda vägen som finns i nord-sydlig sträcka.

Men söder om Puerto Montt fanns ingen väg alls och det är ungefär en tredjedel av landets längd. Så kan vi inte ha det tyckte Pinochet och beslutade att det ska byggas väg, är man diktator så bestämmer man själv. Det är bara att sätta igång. Att det fanns utmärkta båtförbindelser mellan alla större och mindre orter, att alla bodde vid kusten och på öarna, att alla hade båt i stället för bil, det var oviktigt. Och några vägar fanns det redan.

1996 hade man slutat bygga väg den var då ca 120 mil grusväg. Det är en tuff och häftig väg av varierande kvalité, från dålig till sämre.

Dag 1.

Jag kommer ner till Chile via passet Cardenal Antonio Samore med ynkliga 1300 m höjd. Dom brukar ge orter namn efter generaler här i landet men det går tydligen även bra med en Cardinal. Bara 1300 m, måste varit en liten kort gubbe.

Jag möts av en ny typ av natur något mellan svenska fjällen och alperna, öppna fjäll, omväxlande med skog och kala toppar med snö. Häruppe i Anderna är det höst och löven har färgats av frosten. Här växer ett för mig okänt lövträd, löven blir bruna, bruna som en brun ko, innan de faller av.

Lite lägre blir det Jämtland nu är det riktigt vackert och trevligt, små åkerlappar längs älven. Kor som betar och höstgranna träd. Jag längtar hem. Om det inte vore så kallt, både tröja och jackan är på. Uppe i passet fanns det frost på vägen men här nere syns inga spår av frost och halka, temperaturen håller sig ett par grader över plus men för den som är van vid värmebölja är detta inte roligt.

Puerto Montt staden vid Stilla Havet där vinden blåser kall in över land. En modern stad som är centrum förr nästan all verksamhet för denna del av landet. Här ska det hända viktiga saker. Jag skall deklarera det är bråttom nu. Fint hotell och bra uppkoppling för en gångs skull. Jag lyckas ladda ner de filer som Eva skickat mig. Jag är lite gammaldags och rädd för allt det nya så jag har ingen e-legitimation och det ångrar jag nu men aldrig hade jag trott att jag skulle deklarera i Puerto Montt, så tokigt det kan bli.

Då är nästa fråga. Hur skriver jag ut deklarationen? Enkelt, man går och köper sig en skriva, av en slump hittar jag en affär och köper den enklaste och billigaste skrivaren för 9000 c-pesos. Låter dyrt, men är bara många pesos. 100.000 c-pesos kostar 850 svenska kronor. Skrivaren kostade 90 kr och den fungerade. En bunt skrivpapper kostade 35 kr. Hur skickar jag hem deklarationen?

Jag är en man med tur. När jag var ute och rastade benen i skymningen hittade jag en turist information och gick in. Det visade sig att endast i Puerto Montt kan man köpa biljetter till färjan mellan Hornopiren och Caletea Consalo. Normalt hade jag rusat i väg glad i hågen utan biljett och fått vända åter.

Dag 2

Startar tidigt med att tanka, från och med nu gäller att tanka så fort jag ser en mack vare sig det behövs eller inte. Jag har lite besvärligt med tidiga morgnar. Sedan jag ställde om klockan sover jag gott på nätterna men lokalbefolkningen är väldigt, väldigt morgonsena.

Hornopirén är den lilla stad som är första etappen efter Puerto Montt på Carreterare Austral. En liten fiskeby inne i viken, ett par hundra hus. Jag har hamnat här i väntan på att färjan till Vododahue går i morgon. Normalt brukar husen i en fiskeby ligga ihopsamlade nere vid hamnen, men här ligger dom lite mer som hur som helst. Husen är mer som hus i ett fritidsområde från tidigt femtiotal, små hus utan grund, enkla brädväggar utan isolering, enkla glas i fönster och förfallna som dom var byggda på femtiotalet och märkligast av allt, ingen trossbotten och därmed ingen isolering i golv, dom måste jämt frysa om fötterna. Det måste vara ruskigt kallt inomhus. Här vill jag inte bo.

Det finns en fiskfabrik som föder upp fiskyngel. Fisket är det nog inte mycket med men det finns mycket kassar för fiskuppfödning längs kusten.

Färjan är ett gammalt styckegodsfartyg som har fått en ramp i fören och ett plant däck för bilar. En brant 50 meter lång betongramp ner till vattnet, rampen går rakt ner. Dom tänkte lite fel när dom konstruerade. Båten måste nämligen lägga till på tvären mot rampen, rakt ut går inte för att strömmarna i tidvattnet är för starka. Nivåskillnaden är tre-fyra meter mellan ebb och flod. Lastbilar med släp måste backa ner för rampen och sedan svänga 45 grader för att komma ombord på båten. Endast de bästa förarna gör sig besvär. Båten tar tre långa med släp, en buss och tolv pbilar. Jag är lite tveksam om jag kommer fram, biljetten gäller för Vododahue, på kartan står det Leptepu och färjan går mellan Hornopiren och Caletea Consalo. Jag märker nog var jag hamnar och då är det bara att åka i land.

Båtfärden till Leptepu tar ca 4 timmar och är fantastiskt vacker mint lika vackert som Norska fjordar. Det bor folk lite överallt längs med stränderna här är glest befolkat, minst en km till grannen. Husen klänger på en liten platt bit innan berget blir för brant. Det är vulkaniska områden här så någon plats för åkermark finns inte, hav och brant berg är allt som finns.

Några fiskebåtar för havsfiske ser jag inte till, här är det odlad fisk som gäller och musselodling. På varenda lämplig plats, på bägge sidor om båten, turen går inomskärs, finns antingen kassar med fisk, men framför allt musselodling.

Musselodling är den fattiges sätt att försörja sig på fisket i dag. En plastboj, ett rep och ett ankare samt lämplig plats är allt som behövs. På ett bra område kan det ligga flera hundra bojar tätt tillsammans.

Att odla fisk i kassar är betydligt dyrare och kräver mycket kapital. Enligt Rapport eller liknande program så är det Norsk fiskeindustri som flyttat till Chile, som nu är störst på odlad lax.

Plötsligt kör båten rakt in mot land. Vad gör han, är han alldeles tokig men så ser jag den minsta ramp som går att se, vattnet är högt och rampen liten men det är inte backen ner tillrampen. Jag kan inte för mitt liv förstå hur lastbil med släp ska kunna vända och backa ner på båten. Rampen är liten och vattnet högt och strömt så endast halva rampen på båten ligger an mot betongrampen, bilarna kommer iland men hur lastbilarna ska komma i land förstår jag inte och slipper se eländet för då är jag redan framme vid nästa färja.

Äntligen en vettig färja, jag kör rakt på och rakt av och färden tar endast femton minuter.

Sex mil till Chaiten, grusväg och mycket potthål. Det är som att köra slalom mellan hålen. Kvällen närmar sig och jag hittar en Nationalpark med rastplats där jag kan övernatta. Jag träffar en parkvakt som berättar att nu under vintern är det fritt fram att parkera och övernatta på alla rastplatser.

Växtligheten är lite ovan. Det är kallt, strax över plus, det regnade hela natten, tur att det inte var snö men ändå är det tropiska växter med en tät vegetation. Ormbunkar som är 1,5meter höga, bambu, gräs som växer mig över huvudet massor av buskar och träd som jag inte känner igen och ett grönt berg som går rakt upp.

Dag 3

Startar i gryningen med en promenad på en markerad led ner till en sjö ca en kilometer bort. Det är som att gå genom en trolsk skog, mossa på träden, jätteormbunkar och en växt som ser ut som en jätte rabarber men med blad på 1 m2, taggig stam och en frukt som ser giftig ut. Lianer och bambu och faktiskt det är som det står i böckerna, ljuset når knappt ner till marken. Häftigt den enda som hörs är mitt stönande och stånkande. Jag har en sten i skon.

Jag har under dagen kört ca 40 mil endast de sista 10 milen på asfalt, 15 mil ren grusväg modell Pinochet och resten grusväg under arbete. Man håller på att förbättra och bredda vägen för att lägga asfalt. All väg som inte är asfalt är bedrövlig nästan bara hål men det känns att man är ute på äventyr. Det är nästan ingen trafik, när jag stannar för att fika tar det en halv timme innan första bilen kommer, det kan bli något möte i timmen. Men det går inte fort, tre fyra mil i timmen är ungefär vad man klarar av.

Jag satt och funderade. Jag känner mig som en tusenfoting och jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Asfalt eller grus, det är grusvägen som gör att det är en upplevelse som gör att man vet att man faktiskt är långt, långt borta från civilisationen, att det är en stor grej att köra Carreterare Austral.

Men det är jobbigt att köra, att hela tiden väja för hål, att aldrig slappna av, framför allt sliter det hårt på bilen. Asfalten är så bekväm att köra.

Jag har under dagen till stor del kört genom en dalgång med höga berg en älv och lite hagmark/betesmark på älvens stränder. Höga berg, gröna betesmarker och en älv det är vackert, jag njuter hela tiden. Bergen är höga och topparna är täckta av snö. Här och var skymtar en glaciär som lyser lite ljusblått. Det finns en hel del betesdjur som betar både på och på sidan om vägen. Vägen har staket på båda sidor men jag tror att det mest är till för att hålla djuren kvar på vägen. När jag kommer upp på högre höjder möts jag av snö.

Det har nu regnat i flera dagar. Jag stannade för att njuta av utsikten eller snarare av uppsikten. Ett stort högt berg med snö på hjässan och en tvärbrant bergsvägg som sju olika bäckar bildade små egna vattenfall som faller fritt ett par hundrameter rakt ner för att försvinna i skogen vid bergets fot.

Stannade och övernattade bak i kojan i bilen.

Dag 4.

Vaknade tidigt det regnade hela natten och på något konstigt sätt så har det droppat lite försiktigt på ena hörnet på min kudde. Det har varit en kall natt men det gör inget jag sover gott ändå under mina båda täcken. Det ena, det tunna sommartäcket har jag överst och drar upp så att det täcker huvudet med ett litet hål att andas igenom. Problemet är när man ska gå upp på morgonen, det är lite småruggigt innan jag fått på kläder och upp värmen i bilen.

Det blev en kort tur till Coyhaique idag där jag gjorde stopp och tog in på hotell. Det är sista platsen som har postkontor som jag måste besöka i morgon.

Det är en trevlig stad, 35.000 inv, som gärna tutar på mig när jag kör mot enkelriktat. Hela staden trafiksystem bygger på att alla gator är enkelriktade och jag fattar inte hur man ska veta åt vilket håll man inte får köra, jag provkör, om bilar och folk tutar och vinkar kör jag åt fel håll.

Dag5

Jag kom iväg sent, först till lunch. Allt tar sådan tid men jag fick tillslut iväg deklaration på posten, jag undrar om den verkligen kommer fram. Flickan på posten kunde inte skilja mellan Sverige och Sweithzs och jag kan inte stava till det. Jag pekade norrut och huttrade samtidig som jag sade Swezia och sedan gol som en gök och härmade en klocka för att visa skillnaden mellan länderna, men hon fattade inget ting. I hennes register över posttaxor fanns inte Sverige, Sweden eller Suéde, som det står i mitt pass. Finns inte landet i hennes posttaxa så finns det inget Sverige och då går det inte att skicka brev dit. Tillslut lyckades jag övertala henne att skicka brevet till Europa. Det tyckte kassörskan och alla tre i kön bakom min rygg var en utmärkt ide.

När jag äntligen kom i väg så slutade det regna och solen kom fram en stund. Efter tre mil kom jag på att jag hade varit så nöjd över att ha fått iväg brevet så jag glömde ta ut pengar, bara att vända. Även regnet vände och kom tillbaks.

Åker söder ut i ett vackert beteslandskap, det finns betande kor både i dalarna och på bergssluttningarna. Det är ett öppet, kuperat landskap och det är fantastiskt vackert. Det är vackrare än Norska fjordar och jag tror att det landskap jag åkt genom i dag är det vackraste jag någonsin sett. När vägen går upp på högre höjder så kommer snön som förut endast var på toppar att även täcka sluttningarna för att ännu lite högre krypa framtill vägen som plogade drivor. Så fort jag kommer ner på lägre höjder så återkommer hösten färger.

En stor del av dagen har jag åkt på dålig grusväg, det går inte att köra fortare än trettio till femtio km/h, kommer jag tre mil på en timme är jag glad men vad gör det jag hinner att se ännu mer av den vackra naturen, jag stannar ofta för att ta kort av vackra vyer. Korten är ett svepskäl för att stanna och bara njuta.

Bild 16 Denna bild gick ej att sätta in.

Stannar vid en insjö med blågrönt vatten och borstar tänderna i sjön. Jag kommer i natt att somna till vågornas kluckande mot stranden.

Dag 6

Startade med att borsta tänder och tvätta mig i det klara vattnet. Oftast har jag inte sådan tur att jag har en hel sjö för mig själv. Normalt blir det lite lättborst och gurgel samt en titt backspegeln för att hitta stora defekter.

Kom till Chochrane vid niotiden men det var bara att åka vidare hela staden var inne i ett moln som hade parkerat, det var svårt att hitta utfarten ur staden men jag kom iväg.

Grusvägen är fortfarande dålig men ibland kan jag köra på fyran där det inte är för skumpigt. I går var det vackert, idag är det om det går ännu vackrare. Under dagen har jag följt olika dalgångar och mycket bergskörning mellan dalarna. Betesmarkerna har nästan helt upphört men det går fortfarande betesdjur längs med vägen och betar vägslänten. När vägen går i dalgången har den klistrat sig fast en bit upp på bergets fot och slingrar sig runt. Ibland kommer jag till områden där det växer lövskog, vet inte vilken sorts träd det är men vissa träd håller över en meter i diameter. Jag tror att lövskogen har varit mycket mer utbredd än vad man ser i dag. På stora områden är bergssluttningarna gröna och betade men det står stora förbrända stubbar kvar. Någon gång för länge sedan har en stor brand dragit fram över området men det är nog för länge sedan, 50-100 år sedan.

När backarna blir för branta tappar bakhjulen greppet och hoppar och slirar innan den får grepp igen. Slirningen gör att det blir räffligt i backen som på ett tvättbräde. Att få sladd i uppförsbacken är lite otäckt och ännu värre i nedförsbacken. Hoppet är det sista som lämnar människan här finns det mycket hopp i vägbanan så det går nog bra.

Efter sista korsningen smalnar vägen och blir enfilig, två tillkörda hjulspår och grus, rullgrus. En grussträng i mitten och grus på vardera sida om hjulspåren och även rullgrus ner på slänterna om det finns några. När jag möter måste jag slänga mig av vägen, vänster hjulpar i höger spår så den mötande får vänster spår. Går bra om man ser mötet i tid och hinner sakta ner. Oftast får den ena stanna helt. Det är inte en lätt väg. Brantaste backarna, kurvigaste vägen hittills. Smal och hissnande stup. Bilens ena sida smeker berget och yttersidan hänger på kanten. Häftigt det är värt upplevelsen men inte vågar jag stanna och titta ner i bråddjupet. Allt som är högre än en köksstol är för högt för mig.

Strax efter lunch är jag framme vid Puerto Yunguy och här slutar min resa söder ut på Carreterare Austral. Hit men inte längre var det tänkt. Man kan åka färja en timme och sedan sex mil till Villa O´Higgins men så var det aldrig tänkt, dessutom hade färjan gått för dagen. Tanken var att här skulle jag stanna ta in på hotell och lära känna staden. Jag hade tänkt fel. Det fanns ingen stad, ingen by och inget folk. Det fanns två bostadshus en liten bit från varandra, ett par hundra meter, det är ju dumt att behövas trängas och störa varandra när det är tio mil till nästa granne.

Bara för att jag är framme är inte min resa på Carretarare Austral slut, nu gäller det att åka tillbaks ca 20 mil och avtagsvägen till Chile Chico samt den Argentinska gränsen där slutar Carretarare Austral för min del.

En liten betongramp för färjan, två stängda turistkiosker det var det hela. Två hundar var allt som var hemma, resten av befolkningen jobbade nog på färjan som jag såg försvinna.

Jag gav en överbliven torr smörgås till den ena hunden. Sedan var det inte mer att hämta här i Puerto Yungay. Bara att åka tillbaks till Chochrane dit jag kommer sent på eftermiddagen. En trevlig småstad med en gruva och två bensinstationer. Bägge hade slut på diesel, som tur var hade jag fullt i bägge reservdunkarna.

Dag 7.

Vaknar av att en ko står och råmar utanför bilen, låter som en ilsken tjur, han är hes och frustig. Öppnar försiktigt och kikar men det är fortfarande mörkt ute och ilsken tjur syns inte till. Smyger försiktigt ut och runt bilen till passagerarsidan där jag krånglar mig in. Bilen startar snällt men jag ser inte ut för isen på vindrutan. Den smälter efter en liten stund när jag fått upp värmen och i strålkastarnas sken står en liten kviga. Nöden är fortfarande stor så henne schasar jag modigt bort.

12 mil till Chile Chico gränsstaden mot Argentina. Vägen är dålig och jag får motorstopp i en brant nedförsbacke. Efter lite sökande visar det sig att det ena batteriet har hoppat loss i senaste stora potthållet och kabelskon har lossnat. Enkelt att laga, dubbelt lager golvmatta under bygeln som håller fast batteriet och en skruv ner mellan kabelskon och polen. Så var det fixat. 12 mil svår väg och endast 4 möten, jag hade kunnat få stå en stund och väntat på hjälp.

Vägen slingrar sig på bergssidan längs med sjön. Upp och ner och sväng, sväng och håll andan. Jag hade fyrhjulsdriften i hela de första 9 milen.

Men jag kom framtill Chile Chico och slutet av den här delen av min resa.

Det har varit värt mödan med resan, en fantastisk naturupplevelse, att det kanske har varit fel årstid gör inget. Kylan och snön som gjorde att jag inte visste om jag skulle komma tillbaks över passet gav extra krydda åt upplevelsen. Besvärligheterna tillsammans gjorde bara extra klös i äventyret. Som det nu var, var jag tvungen att bo i bilens koja, nästan alla campingplatser, hotel och gästgiverier var vinter stängda. Vad med pengar jag sparade och vad gott jag sov.

Hade jag fått välja hade jag kommit tidigare på hösten när hösten står i full färgprakt och fler anläggningar hade varit öppna. Och att jag hade haft minst en månad på mig, och jag önskar jag hade varit intresserad av fiske för här finns hur mycket möjligheter som helst för en sportfiskare.

Att sitta i solnedgången och äta en nystekt och ny fångad lax hade inte varit dumt.

Början av Maj 2014

Klas