Vägen genom Amazos

Äntligen Brazil.

Jag skall korsa Amazonas från norr till sydost och den Peruanska gränsen. För mig har Amazonas varit det stora oändliga okända väglösa landet. Och nog är det väglöst skulle det visa sig.

Jag är sent ute efter nio veckors väntan på bilen i Puerto Cabello Venezuela. I södra Amazonas har regntiden börjat och jag har hört rykten om att det har regnat ordentligt i Perus del av Amazonas.

Det som slår mig när jag kommer in i Brazil är att det är rent och städat till skillnad mot Venezuela. Den första delen ca 30 mil ner till Boa Vista ser till stor del ut som i Venezuela, tropisk natur och vulkaniska bergarter men här i Brazil finns det småjordbruk och boskapsmarker, landet är bebyggt på ett helt annat sätt. Men fortfarande är det ödsligt och glest befolkat land.

Ett jordbruk här är ett skjul till bostad och ett litet hönshus, kanske en get. Ett trädgårdsland för grönsaker och rotfrukter. En dunge med bananträd och några apelsinträd.

De lite större gårdarna kan dessutom ha 5-10 köttdjur.

Första övernattningen i Boa Vista en relativt ny stad, modern med breda gator och trevlig. Ett hotellrum ca 200 kr.

Bild 2 Tropiska palmer.

Nästa dag möter jag djungel till en början det som jag vill kalla delvis uppodlad djungel. Små nybyggen som kan ligga med en eller ett par km mellan bosättningarna. Några bärande palmer, lite betesmark och framför allt några svedjeland.

Bild 3 Vatten  Väg i Boa Vista Manaus Indianreservat

Vägen ca 100 mil byggdes under 70 och 80-talet under kraftiga protester från indianernas sida. Till slut enades sidorna om att inrätta ett reservat som vägen går genom. Inom reservatet får man endast färdas under dagtid och man får inte stanna och gå ut ur bilen. Givetvis bröt jag mot bägge reglerna utan att jag visste om dem. Nu vet jag hur riktig djungel ser ut och hur den låter.

Bild 4 Flod i Indianreservatet

Manaus är en stad med 2 milj innevånare och hit finns endast två vägar, den från Venezuela och den söder ut till Porto Velho och vidare mot Peru. Den stora sevärdheten i Manaus är Operahuset.

Manaus ligger i korsningen där floderna går ihop. Först korsar man Rio Negro, svarta floden och sedan Rio Blanco, vita floden. Mannen jag pratade med på färjan sa att den södra floden hette Rio Blanco men jag tror att han hade fel, dels har jag nog läst ett annat namn och hade någon frågat mig så hade jag kallat den för Rio Ärtsoppa. Där floderna går ihop bildas en knivskarp gräns mellan det svarta vattnet och det gula. Hela färjeturen tog en och en halv timme för att korsa världens största flod.

Färden gick vidare söder ut genom ett platt tropiskt landskap, delvis odlat och betesmarker, många småjordbruk.

Övernattade i en liten by ca 10-15 mil söder ut på väg 319. Hotellet var mer som ett övergivet nunnekloster. Små primitiva rum med putsade väggar, en säng, ett handfat och stopp i toaletten. Rummet kostade 30Rs och var inte värt mer. Bilen stog på gatan över natten, för första gången i Syd Amerika. Jag erbjöds att köra in den på gården men det skulle kosta 40 Rs extra.

Bild 5 Djungelby i Amazonas.

Fem- sex mil söder ut tog asfalten slut. Dålig spårig väg, bilen gick mest på tvären. Efter 5 km stog den första övergivna bilen. Efter ytterligare en mil fastnade min bil ett hjulspår. Och satt fast. Ordentligt. Höger bakhjul var helt nere i geggamojan, ca 70 cm djup smet.

Ca 2 km innan jag körde fast hade jag sett 6 indianer som höll på med svedjebruk. Bara att traska iväg i värmen men en flaska vatten och ett par kakor. Jag bad om hjälp och försökte förklara men det behövdes inte, kommer det en dåre i veckan då håller man rätt på dåren. Antagligen hade de slagit vad om hur långt jag skulle komma och hur länge det skulle dröja innan jag kom gående. Alla andra visste att vägen var avstängd sedan ett par veckor. Alla visste så det fanns ingen anledning att sätta bom för vägen.

Bild 6 Äntligen uppe ur hålet.

Vi grävde och lyfte i tre timmar utan att flytta bilen en cm. Hela tiden regnade det ljummet vatten. Vi slet och slirade i smeten. Det som varit fast blev nu i regnet bara halt och smetigt. Leran fastnade vid fötterna och man bar omkring ett kilo extra på var fot. Efter kort stund var jag gul från sko till mössa. Jag trampade ner i ett hjulspår fullt med lera och vatten, upp till knäna hade svårt att få med skorna upp. Vi tappade fästet på hävstången när vi försökte lyfta bilen och for iväg i smeten. Jag gjorde en ”Anja” åkte ner på vägslänten på magen som en säl rakt ner i diket. Blöt och gul av lera hela jag. Vi fick oss ett gott skratt, det måste sett komiskt ut när jag for iväg.

Där asfalten tog slut, där jag borde stannat och vänt, låg en vägdepå som hade koll på alla som åkte förbi och inte borde vara där. När vi såg den räddande traktorn långt borta i fjärran tog vi paus och väntade. Det var en sexhjulig vägskrapa med drivning på fyr hjul, sakta tog den sig fram.

Bild 7 Vägskrapa på lerig väg.

Drog loss mig och det var bara att vända. Efter hundra meter satt jag fast igen, därefter drog mig vägskrapan ända till strax för asfalten. I en och en halv mil hasade bilen på bukplåten. Fem- sex gånger körde vägskrapan fast och fick släppa bilen men fram kom vi. Efter sex timmar var jag tillbaks till vägen. Ingen bil kommer att åka på den vägen igen förrän det torkar upp och det kommer att ta minst en månad.

Bild 8 Det som är kvar av asfalten

Elvis, Maeikel och Edison bjöd med mig hem till deras hem där Liana var med de två barnen. Liana var gift med Edison och syster till Elvis och Maeikel. Huset hade stampat jordgolv med några plankor att gå på, ett stort rum ca 30m² plus kök. Köket var ett öppet rum med myggnät och plåttak. En elektrisk spis, diskbänk med vatten och avlopp som rann ut strax utanför huset. Det fanns ett primitivt badrum och toalett. Väggarna av glesa bräder och ett fönster utan fönster, bara ett hål i väggen mot vägen. Krokar i väggen i rummet för att hänga upp hängmattorna. Inget matbod och som stolar ett par stubbar. Inget mer, jo en hink att hälla vatten över sig med. Jag fick äran att låna ”duschen”, det behövdes.

Vi serverades mat, ris och höna nedblandat med okänd grönsak och svarta krämiga bönor. Bönorna är basmat och finns till alla rätter och tillagas i en stor gryta och värms till varje mål. Bönerna kokas med märgben för att ge smak. Den sortens bönor är inte gott. Jag fick nog de finaste bitarna, bägge vingarna. Edison, mannen i huset satt och gnagde på halsen. De båda bröderna fick nog bara ris och bönor. Det var gott efter en lång dag. Måltiden avslutades med att slicka av fingrarna och lite kaffe i en konservburk. När man serverar kaffe så är det i små portioner, mindre än en dl och det är alltid sött så jag har lite svårt för kaffet här i Syd Amerika.

Leriga skor får inte följa med in i huset, skorna av och ner med fötterna i en hink med vatten. Vi granskar och jämförde mina ben nedanför de uppkavlade byxorna med Elvis ben. Mina är vita och inte till sin fördel, Elvis ben bruna med gul lera upp till knäna. Jag tror att ingen av dem förut sett så vita ben. Vi var överens om att den gula leran syns minder på vita ben än bruna ben.

Hela bilen är nedkletad av lera både ute och invändigt, det är cm tjocka lager med lera på golvmattorna. Inredningen, stolarna, pedaler, allt är lerigt. När jag satte mig i förarsätet blev de rena kläderna leriga, ryggen på skjortan fick en ny gul nyans, byxbaken är slirig. Nog syns det att jag har varit ute på äventyr i djungeln.

Jag har nu ett riktigt stort problem. Jag kommer aldrig att besöka Peru. Vägen dit är stängd för minst en månad och så länge tänker jag inte vänta. Vad gör jag nu?

Bild 9 40 mil till Porto Velho