Dag 1 – 4 Från norr till söder, från snö – till ökenstorm
Klockan 14.00 den 30 april kastar katamaranen mot Ceuta loss från Algeciras hamn. Färden över sundet beräknas ta 35 minuter enligt i tidtabellen. Som tur är har vi ingen som helst tid att passa då det visar sig att resan snarare tar runt 50 minuter. Väl framme i Ceuta tankar vi fullt i både tank och dunkar, inhandlar lite förnödenheter samt intar resans absolut dyraste lunch (dålig start med tanke på vår strama budget). Trötta och hungriga hittar vi ett ställe som verkar genuint med tanke på den mängd ”locals” som befinner sig där. Det serveras fisk och skaldjur och det är fantastiskt gott, så det får vara värt sina pengar. Under tiden vi äter lovar vi ideligen varandra att från och med nu ska vi vara sparsamma. Klockan hinner redan bli 19.00 innan vi är ute ur Ceuta och har passerat gränsen. Den första gränsvakten (vid den spanska gränsen) är oerhört trevlig och önskar oss en god vistelse i Marocko. Det är sedan, vid den marockanska gränsvaktsposteringen som det börjar. Hänvisas till lucka 4. Väntar, fyller i papper, men var fyller man i vad? Det tar en liten stund innan registreringsbevis, pass och annat är genomgånget ett antal gånger. Väl över gränsenhälsas vi välkomna av ett begynnande duggregn och blåst. Jaha, vart åker vi nu då? Så långt har vi inte hunnit tänka än. Vi resonerar fram och tillbaka huruvida vi ska försöka hitta ett ställe att campa på eller ta oss till en stad. Nike, som fortfarande är förkyld, mår nog bäst av att sova inomhus och det är inte utan att vi känner likadant efter den senaste kalla natten i Spanien. Vi kör mot Tetouan, ett par mil söder om Ceuta, och ser ifall det går att hitta något ställe. Det viktigaste kriterietär att hitta en säker plats för bilen.
Vi kör in i staden på de smala gatorna mot centrum och försöker undvika att inte köra på någon. Det är fullt med folk ute och vi har inte hunnit vänja oss vid den täta ostrukturerade trafiken. Det finns inget som heter filkörning, vänta på sin tur, blinkers eller gatuskyltar. I rondellerna ska dessutom bilarna inne i rondellen ge företräde åt de bilar som kör in. En mer eller mindre tandlös ung man knackar på rutan och tycker att vi ser förvirrade ut och undrar ifall vi letar efter ett hotell. Kanske är det dumt att ta första bästa, men vi bestämmer oss för att följa efter honom då han vet ett hotell som har garage och som dessutom finns med i Lonely Planet. Han springer framför bilen. Den orangea jackan är inte svår att följa i folkvimlet. Efter ett par kvarter är vi framme. 230 Dh kostar ett hotellrum och 30 Dh kostar det att ha bilen i garaget. Kör till, tänker vi. Vi installerar oss efter att ha betalat killen samt vänligt men bestämt avböjt guidning av Medinan, stadens gamla kvarter.
Det känns skönt att vara på plats. Klockan visar på halv nio och vi går ut en runda för att se lite av staden. Kvällsluften är kylig och det vimlar fullkomligt av folk. Killen i den orangea jackan har förstås stått och lurpassat på oss och erbjuder sig åter igen att visa oss Medinan. Nu börjar han bli obekväm, tycker jag. Vi är bestämda och talar åter igen om för honom att Christian har varit i Marocko tidigare och vet vad killen är ute efter. Överallt, framför allt i städerna, dyker det upp guider somvill visa staden eller Medinan och det slutar alltid med att de tar en till en familjemedlem eller släkting som vill sälja mattor el. dyl. Poliserna försöker hålla ordning och motar bort dem, om de får tillfälle. Vår räddning blir just när två poliser, som känner igen killen, dyker upp och kör iväg honom. Vi kan nu fortsätta på egen hand och kommer in i den folktäta och trånga Medinan. Dofterna från kryddstånden blandar sig med lukten av läder och rått kött. Man får se sig för var man sätter ner foten. Nike åker i sin skrangliga spanska sulky och det går inget vidare att köra den. Till slut tar vi upp och bär henne istället. Innan någon av oss har hunnit uppfatta situationen har enpåverkad man med svåra utslag i ansiktet kommit väl nära inpå oss och vill bära Nike åt oss. Han är påstridig och verkar först aggressiv. Utslagen i ansiktet får mig att lite orättvist tänka på spetälska. Vi springer ner för ett par trappor, bort från mannen och ut ur Medinan.
Nu vill vi tillbaka till hotellet, men först måste vi hitta ett ställe att äta på. Det känns alltid lite olustigt när man precis har anlänt till ett främmande land som man inte vet så mycket om. Vilka är de sociala koderna? Om man nekar någon eller något blir de förolämpade och kanske rentav aggressiva? På vilka platser och när på dygnet bör man som kvinna undvika att befinna sig där? Så småningom hittar vi ett litet hak på en bakgård bland flera andra matställen. Jag väntar medNike vid ett bord utanför haket medan Christian går in och beställer två omeletter, bröd, te och Coca Cola. Jag låter blicken vandra från det ena stället till det andra och upptäcker att det bara är män som sitter på de olika kaféerna. En del sitter i stora gäng medan många sitter ensamma och sipprar på det typiska söta mynta-téet. Jag får plötsligt för mig att det kanske är olämpligt för mig att vara här. Kanske var det okänsligt av oss att bara stega fram till första bästa ställe istället för att stämma av och se efter om det verkade vara ett lämpligt val? Christian kommer ut och sätter sig och kort därefter får vi in våra rejäla omeletter. Det är obeskrivligt gott och med magen full av omelett och bröd börjar jag slappna av och inser att ingen verkar bry sig om att jag inte är man. Mätta och belåtna strosar vi tillbaka mot hotellet efter att notan på 23 Dh är betald.
Nike har svårt att komma till ro, sitter länge och pratar för sig själv i sängen, men vi sover till slut alla gott. Vi väcks av Nike vid 8.00-tiden och oturligt nog är vällingen kvar i bilen. Vi försöker dämpa Nikes glada hejarop så gott det går. Christians smyger sig ner för trapporna iväg till bilen för att hämta upp vällingen. En yrvaken parkeringsvakt öppnar trött garaget ochsläpper in honom. Han hade nog gärna sovit en stund till. Medan Nike dricker sin välling passar vi på och göra oss i ordning och packar ihop våra saker. Ute på gatan är det tyst och lugnt (något som kommer att få sin förklaring senare). Kontrasten mot gårdagens folkvimmel är slående. Nu är det frukost som gäller. Klockan har redanhunnit närma sig 10.00 och vi är sugna på att få komma iväg. I ett kvarter längre bort hittar vi ett litet bageri/kafé med ett par barstolar och ett vägghängt bord. I ena hörnet hänger det en TV som visar fotboll. Fotboll är stort i Marocko och det är nu i dagarna som det ska avgöras vem som ska få anordna Fotbolls-VM 2010. Marockanerna hoppas. En och annan morgonhungrig och kaffesugen marockan letar sig in på kaféet och tar en kaffe på stående fot. Vi njuter av våra stora kaffe-latte i höga glas medan Nike charmar personalen och gästerna.
Efter ett tag letar vi oss tillbaka till garaget och bilen för att köra mot Chefchaouen, en liten bergsby som bl a är känd för sina hus, laserade i nyanser från mjölkvitt till lavendelblått. Vägen tar oss upp genom bergen som kallas Rifatlas. Det är ett grönt och frodigt landskap. Vägrenen är full av blommor, inte helt olika vår svenska flora.
Vi når Chefchaouen vid lunchtid och parkerar inne i byn. Det är marknad och trångt om parkeringsplatser. Helst vill vi stå på någon av huvudgatorna för att det ska kännas bra att lämna bilen. Det gäller att tänka till en extra gång då man utrustar och packar bilen för en långresa så att man inte har för mycket värdefulla prylar som man är rädd om. Vi hade med oss ett kassaskåp där vi förvarade pass, en del betalkort, kontanter och viss kamerautrustning. Den bärbara datorn hade vi gömt, väldold under verktyg och reservdelar. Vi strosar omkring i byn och kommer in i Medinan som verkligen är sevärd med sina vackert laserade hus. Gränderna är smala, ibland inte mer än en meter breda, och det är lätt att irra vilse. Vid ett torg inne i Medinan hittar vi en restaurang att inta lunch på. Vi läser på menyn och finner att de fortfarande serverar frukost och bestämmer oss för omelett, marockanska pannkakor och yoghurt. Det smakar gott! Nike har upptäckt restaurangägarens son på ca 3 år som hon leker någon form av tittut med. Han är dock inte särskilt intresserad av hennes lek, men tittar fascinerat på. Medan vi äter passar vi på att läsa i guideböckerna om vilken väg vi ska ta till Fez, som ska bli vår nästa anhalt. Den vackraste och närmsta, men också minsta vägen bör man inte åka kvälls- och nattetid pg a att vägen går genom en av världens största marijuanaodlingar, står det att läsa i böckerna. Hur farligt är det egentligen och på vilket sätt, frågar vi oss?
Vid bordet intill sitter ett par som också verkar vara på resande fot. Vi misstänker att de är fransmän. Vi går över till dem för att höra lite vilka de är, om de har varit på resa ett tag och vad de eventuellt vet om området. De är fransmän, men killen i sällskapet visar sig vara född marockan och kan därmed arabiska. De vet inget om vägen vi planerar att köra, men killen erbjuder sig att fråga restaurangägarna om hjälp. Det ska inte vara några större problem att köra vägen som går via Ketama så länge man passerat den före mörkrets inbrott, hälsar restaurangägaren. Vi tackar det franska paret för hjälpen och pekar på klockan eftersom den är strax efter 14.00 och vi har 9 mil på krokiga vägar bara till Ketama och sedan ska vi hinna ner för bergen till Fez. Det franska paret upplyser oss om att klockan bara är strax efter 12.00. Jaha, säger vi i kör. Nu faller saker och ting på plats. Det är anledningen till att frukost fortfarande finns på menyn, att garagevakten var så sömning då Christian hämtade vällingen i morse, att det var så folktomt på gatorna i Tetouan osv. Tänk, bara för att vi körde över gränsen så vann vi två timmar?!
Nu känner vi att vi hartid på oss och kan ta det relativt lugnt ner till Fez. Vägen fortsätter över Rifatlas och det är verkligen en vacker väg vi har valt. Den är t o m markerad på kartan som extra sevärd. Vi åker genom gröna skogar och jordbruksmarker med terrasserade odlingar. De nyvunna timmarna visade sig vara bra att ha då vägen tog betydligt längre tid än vad vi vågat tro. Så småningom börjar det dyka upp folk längs vägen som febrilt viftar med sin högra hand när de ser att det passerar en utlandsregistrerad bil. Det betyder att de vill sälja marijuana. Ibland är de så ivriga att vi måste väja för dem när de går ut på vägen för att stoppa oss. Med jämna mellanrum står de längs vägkanten och det är nu jag börjar bli i behov utav en toalett eller liknande. Vi vågar inte stanna, rädda för att någon ska hoppa fram för att tvinga på oss att köpa marijuana, och vem vet hur lätta de är att bli av med. Nä, jag får hålla mig så länge det bara är möjligt.
Efter ett tag upptäcker vi en silvergrå Mercedes i backspegeln. Det är inte direkt någon rostig Mercedes med svart dieselrök, som vi tidigare har sett flera exemplar av. Nä, det här är en splitter ny med tonade rutor och franska plåtar. Den håller ett jämt avstånd till våran bil och när vi kör in till sidan för att låta den köra om, väljer den att ligga kvar bakom oss. Vi passerarigenom en by där grusvägen har förvandlats till en schweizser-ost och här rycker vi lätt ifrån Mercedesen. Skönt, tänker vi och pustar ut. Det tar dock ingen längre stund förrän den är ikapp igen och lägger sig bakom oss. Efter ett tag har vi dock lyckats åka ifrån den igen. Så händer det som inte får hända, att ett utav spännbanden på taket lossnar och själva spännet börjar slå mot bilens sida. Vi har inget annat val än att stanna till. Vid en utsiktsplats kliver Christian ur och tar sig upp på taket medan jag låser alla dörrarna. Det känns lite olustigt. Medan Christian fortfarande är kvar på taket hinner Mercedesen ikapp och kör upp och stannar bredvid oss. En ung snoffsig man kliver ut. Han är propert klädd och ser fransk ut. Han börjar med att berömma våran körning på de vindlande bergsvägarna. Dethela slutar med att han bjuder in oss till en god vän som dessutom har ”bra röka att erbjuda”. Vi avböjer vänligt men bestämt med ursäkten, eftersom vi måste vidare för att hinna till Fez innankvällen.Det är helt o.k. för honom. Han önskar oss lycka till och kör sedan sin väg. Så då var det igen knarkkung som vi hade bakom oss. Vilken tur!
Väl i Ketama måste vi tanka bilen. Vägarna är grusbelagda och det känns som en rätt primitiv stad, om man kan säga så. På bensinmacken är invånarna som flugor på oss, omringar oss fullständigt för att få sälja marijuana. Det känns lite otäckt. När Christian ska stiga in i bilen efter att ha tankat färdigt är de på honom, men så tittar de in i bilen och upptäcker först Nike och sedan mig och då ursäktar de sig och försvinner hastigt därifrån. Det kommer att visa sig att man har väldig respekt för barn och familjer. Vägen mot Fez är lika vacker som den vi kom på fast annorlunda. Ju närmare vi kommer Fez desto flackar blir landskapet och männen längs vägarna blir bara färre och färre. På seneftermiddagen/kvällen stannar vi till i Ain-Aicha och tar en kaffe-latte. Det vilar en skön och lugn atmosfär över kaféet. Vid ett bord inne i kaféet sitter några män och spelar kort. Vi sätter oss på ett par korgstolar på verandan och blickar utöver landskapet. Det här kaffet var välbehövligt. Äntligen ger semesterlugnet sig till känna.
Mörkret hinner lägga sig när vi har någon mil kvar till Fez, samtidigt som Nike börjar bli hungrig. Vi kör in till kanten och sätter på vatten till vällingen och passar på att laga till en pasta som kvällsmat. När vi håller på som bäst stannar en bil till och vi rycker båda till. Det är en äldre man och hans son som undrar ifall vi behöver hjälp. Puh, vi behövde inte köpa marijuana. Lite senare stannar en bil med två civilklädda poliser i till och undrar vad vi gör och ifall vi behöver hjälp. De är väldigt artiga och vänliga. I Marocko är det inte tillåtet att campa fritt visar det sig, så det var antagligen det som de ville försäkra sig om att vi inte gjorde. Vid 21.00-tiden når vi den äldre delen av Fez och kör mot till Fez Ville-Nouvelle, den modernare delen av staden, för att leta upp ett hotell vi sett ut i Lonely planet. Vi frågar en polis om vägen som i sin tur tar hjälp av en ung kille som kan visa oss till hotellet. Han följer med oss och fixar en parkeringsplats, på hotellets bakgård. Han är väldigt hjälpsam och vägrar ta emot pengar som dricks. Hotellet är slitet och väldigt enkelt, men det har bibehållit sin charm. Dörren till rummet gnisslar och varmvatten finns bara tillgängligt mellan 7.00 och 9.00 på morgonen. Killen hjälper oss att ordna en guide till morgonen därpå. Vi har läst att Fez Medina är en av de svåraste att hitta i pg a av sin storlek och att de därför rekommenderar en guide. Trots den hårda sängen sover vi ovanligt gott.
På morgonen går vi ut och tar en frukost på ett ställe som vi läst ska vara prisvärt. Två stora kaffe-latte, varsin färskpressad juice och smörgås får det bli. Jag väljer en avocado-juice som är lite av specialitet i Marocko. Det liknar mer en smoothie och det är sanslöst gott. Notan blir ju sanslös på sitt sätt, kan man lugnt säga. En trött servitör vill ha 69 Dh av oss. Vi håller på att falla av stolarna med gårdagens frukost i färskt minne. Det märks att vi kommit till en storstad. Förargade går vi därifrån för att möta guiden utanför hotellet.
Guiden är en äldre munklik man som bär den typiska jallaba vilken är en lång fotsida kappa med en toppig kapuschong. Det är ett plagg som ofta bärs av berberna. Vi tar en petit-taxi och guiden visar oss det kungliga palatset. Han är lite stressig av sig och vi far vidare till Medinan. Han tar oss lite hastigt till en park och sedan bär det av till olika affärer som det visar sig att han har avtal med. Guiderna lär få 25 % av den summan som affären lyckas sälja till turisterna. Synd bara att vi inte vill köpa något. Vi gör klart det för guiden som blir allt mer och mer tystlåten. Det är kul att få sede olika affärerna och lite av hur hantverket går till att framställa, men det är också ganska jobbigt, att hela tiden förklara att vi inte är det minsta intresserade av att köpa någonting. Christians knep är att tala om för dem att han varit i Marocko tidigare och då förstår de att vi inte går på vad som helst. Medinan är enorm och kul att få se. Solen tittar fram för första gången under resan och vi jublar. Äntligen! Turen slutar med att vi besöker en restaurang/hotell där detvisar sig att ägaren har bott i Sverige i 18 år, men flyttade tillbaka för 3 år sedan med sin svenska fru och sina barn. Han är väldigt trevlig och tipsar oss bl a om hur vi ska pruta. Vi följer med och tittar på hans hotellrum och inser vad fint och fräsch vi kunnat bo för samma summa om vi bott här istället. Det får bli till en annan gång. Vi säger hej och springer ut i det återvändande regnet för att ta en taxi tillbaka till hotellet. Det är ruggigt, blåsigt och kyligt ute. Jag är evigt tacksam att jag tog med dunvästen från Sverige.
Kvällsmaten intar vi på en billig lokal restaurang där vi får vänta i evigheter på maten. Nike tröttnar rejält och vi får äta i omgångar, medan vi turas om att underhålla henne. Det är klart att hon är trött efter en hel dag ute på stan. Under dagen hade vi henne i en sittryggsäck som hon nöjt satt och spanade ifrån. Vi bestämmer oss för att åka vidare ner mot öknen nästa morgon. Nu längtar vi efter lite sol, värme och ny utmanande körning.
Det tar ett tag att komma ut ur Fez då det är ont om vägskyltar, men till slut hittar vi rätt. Vi kör mot Ifrane som är en liten universitetsstad uppe i bergen. Kungens sommarresidens lär ligga i närheten på en sluttning. Staden ligger en bit upp i bergen somkallas Mellan-Atlas. Inte långt från Ifrane börjar det plötsligt att blåsa och snöa. Först tror vi inte våra ögon. Det här är inte sant! Kylan tränger in i bilen och där sitter vi i dunväst och fleesjacka mitt i Marocko medan det är högsommarvärme i Sverige. Vad är det här? Väl inne i Ifrane är det som om vi har förflyttats till en kombination av en fransk alpby och ett amerikansk campus. Här vilar ingen marockansk stämning alls. Märkligt! Vi får syn på ett franskt resesällskap om fyra sex hjulsdrivna och två fyrhjulsdrivna bilar som säkerligen är på väg mot öknen, som vi. Dem måste vi plåta, tycker Christian. Jag har bara lust att åka därifrån, bort från snön så fort som möjligt. Efter Ifrane kör vi mot mot Azrou medan snön bara fortsätter att falla. Azrou verkar vara en mysig stad, men vi har ingen större lust att gå omkring utan letar snabbt upp ett lunchställe. Inne i bardelen sitter folk med ytterkläderna på och huttrar. Vi som ska äta lunch blir visade in i ett rum med rödvitrutiga dukar, innanför bardelen, av en vänlig man. Dörren stängs till och mannen tar fram ett gasdrivet värmeelement åt oss för att vi inte ska frysa. Det här vädret är inte normalt, påpekar han för oss. Det var ju skönt att höra på sitt sätt. Veckan innan hade han tagit undan gasvärmaren för säsongen, men var nu tvungna att sätta tillbaka den. Han lyfter upp Nike och bär omkring henne efter att vi har beställt vår mat. Hanär inte den förste som självmant lyfter upp och pratar lite med henne. Nike misstycker inte och vi kan äta i lugn och ro. Mätta och belåtna lämnar vi den trevlige mannen och hans restaurang. När vi kommer ut är det fortfarande gråmulet med inslag av snöblandat regn.
Christian går en runda på stan medan jag ger Nike mat i bilen. Han kommer tillbaka och vill att jag ska titta på några filtar som han håller på och prutar på. Vi går in i en gränd och där i ett litet rum ligger det travar med mattor. Rummet är ganska smutsigt liksom många av mattorna och filtarna. Det är ett tecken på att de är ”gamla”, menar mattförsäljaren och då är de också värdefulla. Tjena, tänker vi. Christian prutar ordentligt, men mattförsäljaren säger nej till hans bud.Då så, säger vi och går därifrån. En bit från bilen hinner han i fatt oss och vill att Christian ska komma tillbaka. Jag går mot bilen och nu är det riktigt kallt. En man undrar ifall jag har en jacka eller några andra kläder att byta mot en matta. Jag ser att han fryser. Att vi inte tänkte på att ta med oss gamla avlagda kläder som vi har liggande hemma. Det hade gjort bättre nytta här. Förargligt. Christian kommer småspringande tillbaka med ett leende på läpparna. Han har lyckats få köpa två filtar, en stor och en liten, för 250 Dh, men det bästa av allt var att han hade blivit kallad för berb p g a sitt prutande.
Vi fortsätter nu ut ur Azrou, genom cederskogarna som staden är så berömd för. Vinden viner riktig och det snöar nästan horisontalt. Vägbanan är riktigt hal på sina ställen. Jaha, där är plogbilen. Suck! Vi fortsätter ett bra tag på serpentinvägarna och kör förbi en hel drös av vildhundar som vi matar med spanska kex. Det fullkomligt kryllar av hundar under en lång sträcka. Efter någon mil avtar snön, men det är fortfarande kallt. Ett par italienare på motorcyklar kör om osspå ett backkrön och då känner vi att inte ska klaga på kylan i bilen. Vi är fortfarande på hög höjd, men landskapet är flackar och kargare. Tanken börjar bli tom så vi stannar till vid en bensinmack. Där upptäcker vi motorcyklisterna som har tagit en paus. De sitter inne på macken och har fått låna en balja med varmt vatten som de doppar sina stelfrusna fingrar i. Vår Defender känns med en gång som rena lyxåket.
Färden fortsätter mot Er-Rachidia som är en stad anlagd av fransmännen i början av 1900-talet. Bergen börjar anta en mer rödfärgad ton och landskapet får oss att tänka på Arizona och Grand Canyon. Vi åker igenom den breda karga dalgången Gorges du Ziz. Mitt ute därdet känns som mest öde står två fotbollsmål uppställda, utan nät förvisso, men ändå. På fotbollsplanen är spelet i fullgång, ivrigt påhejade av åskådarna längs planen. Det här måste vi fotografera, tänker vi. Bilenhar knappt hunnit stanna förrän de flesta av åskådarna, barn och ungdomar, upptäcker oss och sätter av i vild galopp mot bilen. ”Stiló, bon bon” skriker de medan de närmar sig bilen. Vi rotar fram en hop med reklampennor som vi ger dem samt resterna av de spanska kexen. De fullkomligt kastar sig över pennorna och kexen. Vi säger hej och vinkar åt dem medan vi rullar därifrån. Svårt att säga om det var exalterade av att möta främlingar och få små gåvor eller om de verkligen var så där hungriga.
Så småningom kör vi ut ur Gorges du Ziz och inte långt därefter närmar vi oss Er-Rachidia. Mörkret har börjat falla, men vi kan se att folk har t-shirts på sig. Härligt med lite värme! Staden har breda anlagda gator som bildar ett rutmönster. Enligt guideböckerna är det en tämligen ointressant stad som förvisso är ett militärt och administrativt centrum pga sitt strategiska läge mellan Atlantkusten och Algeriska gränsen, samt gräns mellan norra och södra Marocko, så vi hade gärna stannat en stund om vi haft tid. Vi känner att vi vill hinna ner till Erfoud i kväll som är vår sista utpost innan vi tänker bege oss ut i öknen. Det röda karga bergslandskapet har vi lämnat bakom oss och vi kör nu på en vidsträckt slätt. Marken är torr och dammig. Det finns inte mycket växtlighet. Mitt i detta flacka landskap öppnar sig plötsligt en enorm klyfta i marken. Nere i dalgången flyter en flod fram och kring den frodas oasen. Längs hela dalgången ligger det ett pärlband av små byar. Vi kör växelvis nere i klyftan och uppe längs kanten. En märklig naturformation är det i alla fall.
Väl framme i Erfoud är hotellet vi tänkt ta in på nerlagt. Vi blir hänvisade till ett annat billigt hotell längs huvudgatan. Entrén ligger vägg i vägg med en bensinmack som är öppet dygnet runt. Bra, då är det inga problem med att ha bilen stående utanför över natten. Rummet kostar 70 Dh och det är det värt, tycker vi vid en första anblick. Senare strosar vi längs huvudgatan och njuter av att kunna gå i bara t-shirt. Nike vill som vanligt inte lägga sig och håller i gång med sitt snack ett bra tag innan hon kommer till ro. Vi lägger oss inte långt därefter, trötta efter en upplevelserik dag medstart från ett blåsigt Fez, genom snöoväder och kyla ner till öknen och värmen. Utan någon större aktivitet faller helt plötsligt ena långsidan av sängen i golvet och det känns som om vi väcker hela hotellet.
Dag 5-10 Ut i öknen
Nike vaknar tidigt och låter hela hotellet få veta att hon inte ämnar sova längre. Fönstret ovanför dörren ut mot korridoren står på vid gavel och Nikes glada humör studsar glatt iväg mellan stenväggarna. Det är ingen idé att försöka få henne att somna om. För första gången på hela resan vaknar vi till att solljus filtreras in genom gardinen och vi känner hur humöret vänder. Jag drar ifrån gardinen och möts av en bakgård som uppenbarligen fungerar som en sopptipp. Nåja, rummet var billigt och badrummet är fräscht, det är det viktigaste. På kaféet mitt emot hotellet äter vi frukost. Sedan passar vi på att inhandla vatten och mat innan vi beger oss ut i öknen.
De första kilometrarna (av totalt 16 km) skall vara asfalterade, sedan skall vi, enligt guideböckerna, bara ta sikte på oasen Merzougas karaktäristiska sanddynor i horisonten så ska vi hamna rätt. Det visar sig att det är att föredra att åka på gruset bredvid den s.k. ”asfalterade” vägen. Vägen består mestadels av håligheter och det är precis som om det är lättare att pricka dem än att väja för dem. Vi skumpar upp och ner i sätena, inte minst Nike. Vi stannar bilen och monterar bort reservhjulet på motorhuven för att det inte ska ligga och skaka mot motorhuven och sedan kör vi enbart bredvid vägen. Efter ett tag upphör asfalten och inte helt oväntat finns det inte bara hjulspår åt ett håll att följa utan i alla färdriktningar. Vi anar sanddynorna, men frågan är vart det är bäst att köra. Som ska ske så många gånger senare i öknen så står det plötsligt bara en man vid sidan av bilen (klädd i långbyxor, skjorta och tjock ylletröja), som på beställning. Han pekar ut färdriktningen eller rättare sagt gestikulerar fram den. Vi tror att vi förstått, tackar honom och drar vidare. Gruset/sanden är hårt packad och det är som att åka på en tvättbräda. Hela bilen skakar och det låter skramligt inte bara från ett ställe under bilen. Sanddynorna blir allt större och vi drar en lättnadens suck. Vi är rätt! En samling skyltar hänvisar till olika kasbha (en byggnad, omgärdad av en mur med ett torn i varje hörn) med små hotell, men vi kör förbi dem för att leta upp ett ställe att slå läger på. Nu får det vara slut på hotellboende. Vi längtar efter att få sova utomhus.
Oasen Merzouga är inte särskilt stor, men den rymmer ett par s.k. campingplatser. En ung kille på cykel stannar oss och vill visa oss sin camping. Av erfarenhet är vi aningen restriktiva. Egentligen vill vi åka vidare för att i lugn och ro besluta oss för vart vi ska slå läger någonstans. Killen är påstridig, men inte på ett otrevligt sätt, och vill att vi ska titta i alla fall. Vi kör efter honom in på en kringbyggd gårdsplan. På utsidan av den omgärdande muren står det, målade med ojämna, spretande bokstäver; Océan des Dunes. Det står redan fem ekipage parkerade och det är ju alltid lovande. Vi slår läger och stannar här sedan i fyra nätter. Tre bröder; Ibrahim, Hassan och Mohammed äger stället och de gör allt för att alla ska trivas. Flera gånger om dagen bjuds vi på Berber Whisky, som de kallar sitt sötade mynta-te.
En av dagarna guidar killen på cykeln, som heter Hassan, oss runt sanddynorna; en tur på ca 7 mil. Första tanken är att vi ska köra runt dem själva, men eftersom Hassan endast tar 70 Dh slår vi till. Kan vara kul att bli guidad av en inhemsk som vet lite om området och som dessutom känner till de bästa hjulspåren. Vi lastar ur nästan all vår packning så att inte bilen ska vara för tung och beger oss iväg. Där gruset övergår till finaste sand stannar vi och Hassan börjar släppa ut luft ur däcken med hjälp av en sten. Vi står och ser på och undrar hur han vet när han har släppt ut tillräckligt med luft. Det ser jag, svarar Hassan. Efter första däcket mäter vi trycket till 1,8 bar, luftar resten av däcken till samma tryck och ger oss av ut i sanden mot sanddynorna. Christian kör lite trevande, men slappnar av när han märker att bilen lätt och ledigt tuggar sig fram genom sanden. Nike sover till en början, men vaknar när det verkliga äventyret börjar. Hassan pekar upp mot några sanddynor och vill att vi ska köra över dem för att nå fram till de riktigt stora. Efter viss tvekan kör Christian sakta och försiktigt efter Hassans direktiv. Det visar sig att Hassan läser sanden lika precist och med samma erfarenhet som en isklättrare läser isen eller en off pist-skidåkare läser snön. Säkert lotsar han oss över sanddyna efter sanddyna. Christian börjar känna sig trygg och följer utan minsta tvekan Hassans direktiv. Nike sitter nöjt i sin stol och läser TT-lines tidtabell, som vi tog på båten. Vid de tillfällen då hon har varit som mest less och irriterad i bilen har vi slängt bak TT-lines tidtabell som underhållning. Få saker har kunnat få henne på så gott humör. Hennes förtjusta glädjerop över denna urtrista trycksak har lärt oss att det man minst anar roar. Efter att vi kört över en mängd sanddynor når vi fram till foten av de riktigt höga. Det är en skön känsla att ha nått fram. Sanddynorna skiftar i alla nyanser från rosa till guldgult beroende på i vilket ljus och när på dagen/kvällen man betraktar dem. Vi tar några foton och plockar fram ett par plastpåsar som vi fyller med sand för att ta med hem, medan Hassan förundrat ser på. Vägen tillbaka över sanddynorna går som en dans. Våran körning är något helt annat än när vi startade. Lugnt och säkert manövrerar vi över sanddyna efter sanddyna.
Vi blir förstås sugna på att köra ytterligare off road, men det är omöjligt som ensam bil och utan fungerande GPS förstås. Kanske kan vi hitta någon annanbil i Merzouga som vill köra med oss? Det lär finnas en sträcka på 26 mil som går nära den algeriska gränsen, till Zagora, som ska vara både spännande och vacker att köra.
På kvällen sätter vi Nike i ”bärryggsäcken” och går upp på de böljande sanddynorna för att se solens sista strålar lysa över öknen. Uppe i sanddynorna leker en överförtjust Nike i den mjuka guldgula sanden. Det är den största sandlådan hon upplevt i sitt liv.
Dagen därpå inleds ett tre dagar långt Berber-bröllop ibyn. Alla i byn, inklusive besökare i byn, får vara med och skåda huvudpersonerna som under tre dygn kommer att spendera dygnets ljusa timmar under ett Berber tält, under tiden som folk kommer och går. Där sitter de med vackert broderade röda huvor över huvudena och får endast uppleva detta skådespel genom hörseln och dofternas sinnen. Det börjar ganska lugnt och beskedligt första dagen med att mestadels barn springer runt dem och lämnar gåvor. Detta för att senare kulminera i ett färgsprakande skådespel där sången, musiken och dansen kommer att utgöra huvudrollen. Denna gång är det två systrar som ska giftas bort med ett par kusiner från grannbyn. Här sitter de med heltäckande hennamålningar som man anar titta fram under klänningarna. Någonstans mitt under akten förs ett får fram som rituellt slaktas för att även detta föra lycka med sig. Det som slår en är hur olika klädstil alla kvinnor som befinner sig omkring händelsen har. De sitter sida vid sida, den ena bär burka och heltäckande klänning medan den andra är mer ”västerländskt” klädd. Så här utifrån tycks det som om det är accepterat att klä sig efter sin uppfattning och värdering.
Under dagen ställer sig Nike upp för första gången med hjälp av en stol. Äntligen har hon hittat ytterligare en aktivitet att sysselsätta sig med. Upp och ner, upp och ner fortsätter hon resten av dagen.
På seneftermiddagen dyker det upp två bilar från Sverige på campingen. De har kört runt i Marocko i två veckor och har tänkt, köra samma sträcka genom öknen som vi hade tänkt. Vilken tur! Den ena bilen körs av Peter och Pia och den andra av Aziz och Monika med barnen Linda och Zacharias. Aziz tvekar dock efter ett tag att köra off road. Peter, Pia och vi bestämmer oss för att ge oss av ändå. Äntligen får vi möjligheten att köra den off road sträcka från Merzouga till Zagora vi längtat efter. Vilägger in GPS-koordinaterna till Zagora i Peters GPS och chansar på att den inte ska haverera. I staden Agdz ska vi sedan åter möta upp de andra.
Den här sista kvällen spelar Hassan, Mohammed och Ibrahim trummor för oss, rytmen dröjer sig kvar länge och det blir sent innan vi kommer i säng. Plötsligt börjar det blåsa upp till storm och blåser sedan hela natten och gör så fortfarande när vi ska bege oss av, men det är ingen fara säger Ibrahim till oss, den kommer att bedarra. Vi enas om att vi ska göra ett försök och mojnar inte vinden så ska vi vända tillbaka. Äntligen rullar vi ut ur Merzouga efter ett sorgligt farväl och ett ”in Shalla” från bröderna. Till en början är det ganska mycket sand som yr i luften, men efter bara ett par kilometrar lägger sig nattens sandstorm och ett fantastiskt landskap breder ut sig. Tänk, att sten kan anta så många olika former! Nu börjar äventyret på riktigt. GPS-koordinaterna är inlagda och färdrouten utstakad. Redan efter ett par kilometrar börjar det bli tufft. Sanden blir allt djupare. Strax uppenbarar sig en bil framför oss, vilket visar sig vara en marockan, barfota som kört fast med sin 4×4 pickupp. Detta visar sig inte bli någon match för vår vinsch som blir glad över att få jobba lite. Så från ingenstans dyker det upp en kille i turban och frågar om vi behöver hjälp. Denna man försöker sedan idogt att övertala oss om att ta en annan väg än den vi tänkt. Han menar att det är omöjligt att ta sig fram där vi tänkt köra, men vi är så taggade att vi bestämmer oss för att fortsätta. Resonerar som så att det går ju alltid att vända. Det visar sig vara en omöjlighet, vi kör nämligen ned i en gammal uttorkad flodfåra som endast är så bred att det precis går att ta sig i en riktning. Dammet yr, jag hoppas bara att inte Peter plötsligt får för sig att stanna där framme eftersom vi inte vågar slå av på takten med rädslan om att köra fast i den lösa sanden. Detta är riktigt rolig körning! Vi avancerar långsamt, med ca 10-20 km i timmen. Så här förflyter hela förmiddagen. Underlaget skiftar från småsten till mjöldamm och tillbaka. Helt fantastiskt!
Strax efter att timmen för lunch är slagen kommer vi in på ett förrädiskt underlag. Det ser ut som om det är hårt underlag där sanden blåst in, men det visar sig vara tvärtom. Vi kör in på underlaget med lite för hög växel och när vi i ett desperat försök försöker växla ned tappar vi för mycket fart och kör fast. Det är nu som Peter får kortslutning, förmodligen på grund av att vi borde brutit för lunch redan en timme tidigare, för han vänder tillbaka för att försöka dra loss oss. Där sitter vi, båda ekipagen, snyggt och prydligt fast i sanden med bara tio meter emellan oss. Ett febrilt arbete tar snabbt fart, sandstegarna plockas ned och spadarna fram. Johanna, som tycker att det blivit lite lite med motion under resan, börjar skotta som om det var värsta intensiv-gjympapasset. In med stegarna under hjulen och så ett försök. Det märks att vi är tunga för det går inte många meter förrän vi sitter fast på nytt igen. Blir dock något bättre då vi använder oss av även Peter och Pias stegar. Bilen får bättre fäste och fart då bakhjulen kommer upp på stegarna avsedda för de främre hjulen. Snart är vi loss medan den andra bilen sitter djupt i sanden. Nu bryter vi för lunch, säger Peter, och vi tar en välbehövlig paus och fyller på de tomma blodsockerdepåerna. Från ingenstans, som framkrupna från under en sten, står plötsligt tre unga killar där och lägger upp sina fossiler till försäljning. Var kom de ifrån??? Vi köper, lite på tvång, ett par fossiler. Efter en välsmakande och sedan länge behövd lunch får vi lätt loss bilen. Sänker lufttrycket på däcken och rullar vidare.
Några timmar senare rullar vi in mot en liten by (by och by, den består väl av ett tiotal hus). Är det inte så att det skymtar en Coca Cola-skylt på ett av husen? Över komradion hör man en knastrande röst ”vore det inte gott . . .?” Det är klart att vi ska stanna till! Än så länge stämmer ”road-booken” förträffligt. Killen som driver fiket är mycket trevlig och undrar nyfiket vart vi är ifrån och vart vi är på väg. Vi visar honom vår ”road-book” och han tittar frågande på oss. Ni menar inte att ni ska följa den? Han förklarar att vår nästa etapp ratades av Paris-Dakar förra året på grund av att sträckan består av en meters lös sand. Utan betalning eller annan profit börjar killen förklara en bättre väg för oss genom att rita en karta. Kartan kommer till slut att täcka två hela A4-sidor, en sträcka av totalt ca 6 mil! Turligt nog visar det sig att kartan slutar vid en GPS- koordinat som vi har inlagd. Detta är helt otroligt! Hur kan man rita en karta helt ur minnet som stämmer så exakt? Speciellt när det inte finns en enda skylt att ta fasta på, utan det får bli saker i stil med, sväng västerut när ni passerat det stenblocket, kör sydvästligt ner i den flodfåran och liknande. Rätt kom vi i vart fall och lyckades även hitta en camping eller vad man nu ska kalla det, ett litet hus med en sandplätt omgärdat av en slammad sand mur där vi kunde få ställa upp våra fordon. Tänk, en dag med tio timmars körning och ändå visar tripp-mätaren att vi endast färdats 12 mil.
En magisk, nästan religiös känsla, infinner sig då man står i duschen. Glödlampans sken kastar ett guldgult gungande sken (då det drivs av ett dieselaggregat) över utrymmet och golvet fylls av sand. Samtidigt hör man ett rytmiskt dovt ljud. Någon har börjat trumma utanför det Berber-tältet som också finns där ute. Då vi är färdig är dansen i full gång. Vi bjuds på en underbar Tagjine med grönsallad till. För första gången i Marocko får vi en riktigt iskall Coca cola och detta mitt ute i öknen.
Denna natt sover vi riktigt djup trots blåst. Vaknar ganska tidigt av den starka solen och känner oss spända inför ännu en dags resande. Njuter en härlig frukost bestående av kaffe, bröd, ost, smör, marmelad och nypressad juice. Passar på att ta ett foto av deras fina toalett som de var så stolta över.
Dag två visade sig bli något enklare vad det gäller körningen, därmed något tråkigare, ganska slagit då vi körde mycket på stenunderlag men även denna dag bjöd på sina ljuspunkter med riktigt fin körning. Senare passerar vi en gränspostering där de tar våra passnummer, i fall vi skulle försvinna där ute när vi nu bara är ett fåtal km ifrån den Algeriska gränsen. Slutet på turen, då vi närmar oss Zagora, visar sig bjuda på riktigt kul körning i kanten av en flodfåra med klipputsprång på ena sidan och palmer på den andra, det är knappt att man kan passera. I Zagora passar vi på att få något i magen då vi inte vill göra om misstaget ifrån i går, då lunchen blev bortglömd. Vi har fortfarande sju mil kvar till vår ”rendez vouz” i Agdz. Tyvärr är vi allt för trötta för att njuta något avsevärt av vägen upp mot Agdz, vilken följer Draa dalen och dess palmlunder och Kasbas.
Dag 11-14 Genom Antiatlas
Dagen därpå när vi är inne i Agdz centrum för att proviantera, träffar vi en man vars vän bor i Malmö och jobbar på ett hotell där. Visst är världen liten?! Passar på att lägga över ett av våra reserv-däck på en annan fälg. Ett jobb som kostar oss tjugo dirham.
Tillsammans, nu för första gången, rullar alla tre bilarna mot en stad som heter Tafraoute. Resan tar start med ett par mil på grusväg som senare övergår till nylaggd asfalt. Vägen tar oss genom ett av världens största områden för odling av saffran. Resten av vägen slingrar sig över Anti-Atlas. Kvicksilvret i termometern började åter sjunka, brrr. Vi stannar till på ett skönt fik i en liten by och blir erbjudna 200 kameler för Nike. Priset får vi upp till 260, men trots detta utan att slå till. Befolkningen uppe i bergen bär kläder som mer påminner en om de som används i Sydamerika. Kvinnorna bär bl a sjal och hatt som huvudbonad.
Tafraoute, vilken härlig stad! Ett sådant myller av människor och djur och allt detta vackert inbäddat i bergslandskapet. Vi träffade en helt fantastiskt vidrig manager på campingen som mest påminde om en avdankad b-skådis ifrån USA med ljusblå solglasögon och turban. Den klart sämsta campingen hittills. Illaluktande och ofräscha toaletter. Usch! Men vilken utsikt!
Uppe med tuppen, bestämmer vi oss för att ta det lite lugnt i dag. Aziz med familj bestämmer sig för att resa vidare mot kusten. Peter, Pia och vi tar en lunch på Hotell Tafraoute, bestående av en ostgratinerad omelett vilken är helt enastående.Vi strosar omkring och tittar på torghandeln där det mesta bjuds ut. Sedan blir det sedvanligt prutande på mattor. Vi funderar på morgondagen och resten av resan. Alla är vi suga på lite mer tuff körning. Genom guideboken lyckas vi finna en kille som återigen ritar oss en karta över ett sevärt område med off road-körning. Det kommer att visa sig att kartan vi fått ritad är spegelvänd, vilket kom att leda till en del problem. Han tipsar oss om en god vän till honom som heter Mohammed, ifall vi behöver någonstans att bo över. Mohammed ska vi kunna hitta i byn Tiwado, en av de byar vi kommer att passera. Innan vi far iväg passar vi på att få ljuddämparen lagad, vilken tog lite stryk under vår förra delsträcka.
Så rullar vi ut ur staden efter att ha fyllt upp tank- och vattenförrådet. Påbörjar stigningen utanför byn, upp över bergen och kör sedan längs vackra serpentinvägar. Efter ca tre mil tar asfaltvägen slut och pisten tar vid. Kartan tar oss ner för ringlande stigar, in i palmfyllda oaser och uttorkade flodfåror. Det är svårt att orientera sig då byarna/husen vipasserar saknar skyltar eller så är de skrivna med arabiska tecken. Skymningen lägger sig och vägen återgår till asfalt igen. Vi kör i dalgångar där bergens sidor är täckta av gräs där får- och gethjordarna avlöser varandra. Vägen stämmer inte enligt kartan, men vi kör på ett tag till. Till slut gör vi ett försök att fråga om vägen och så mycket förstår vi att vi måste vända tillbaka. Återigen kör vi genom bergslandskapet, men känner oss tveksamma om det är rätt i alla fall. En grupp män som står och samspråkar vid vägen i en av byarna, bekräftar att vi är på rätt väg. Efter mycket om och men hamnar vi rätt och lyckas få tag i Mohammed som möter upp oss i byn Tiwado. Han bjuder hem oss till sig och sin familj. I dörröppningen tar hela familjen emot oss och vi blir visade in till finrummet där det bjuds på det sedvanliga mynta-téet och kakor. Innan Mohammed lämnar oss för att göra i ordning gästrummet som ligger i ett uthus i trädgården, erbjuder han oss att duscha. Det är sent så vi sparar det till morgonen därpå. När vi kommer ut har han tänt ljus i trädgården utanför uthuset och samlat ihop filtar och kuddar till oss. Hans naturliga, okomplicerade och avspända sätt får oss att känna oss hemma. Vi sover tungt natten igenom. Morgonens dusch är uppfriskande. Mohammed kommer ut med frukost som vi intar ute i den lummiga trädgården. Oj, vad bra vi har det! Hans yngste son har sedan vi anlände, tytt sig till Pia och sitter under frukosten i hennes knä och följer förundrat främlingarna med blicken. Undra vad han tänker? Mohammed är känd i trakten för att ha funnit 6000 år gamla hällristningar. Det är nomaderna som har visat honom dem och nu försöker han få dem skyddade. Ett stort problem är att de flesta marockaner inte är intresserade av historien, menar Mohammed, så därför visar han bara upp en del av hällristningarna. De andra håller han hemliga tills han får dem skyddade. Vi följer med honom till dem och det är dessvärre inte bara hällristningar som pryder stenarna utan även nyare inskriptioner. Men de gamla hällristningarna är väldigt fina och bär formen av vackra figurer i form av djur som är utmejslade i stenen. Känslan att vara på en så historisk plats är svindlande. Än i dag använder nomaderna platsens grottor som boställe när de passerar här förbi med sina djur. Mohammed tar oss vidare upp för en liten klippvägg och visar oss en liten fridfull plats vid en vattenkälla. Dit kommer han allt som ofta med sin hund, berättar han. Det känns väldigt privat att vara där. Väl hemma i trädgården blir vi bjudna på resans godaste kyckling-tagjine. Familjen äter inne i huset medan vi blir serverade ute i trädgården av Mohammeds barn. Vi sitter i skuggan under träden längst in i trädgården. Åter igen förundras vi över gästfriheten som Mohammed och hans familj visar oss. På frågan om vad vi är skyldiga honom för husrum, mat och visning av hällritningarna får vi till svar att han inte gör det för pengarna utan det är upp till oss om och vad vi vill betala. Han verkar verkligen ärlig i det att han inte gör det här för att tjäna pengar. Strax innan vi tar farväl av Mohammed och hans familj, ger vi honom 300 Dh som han genast stoppar i fickan utan att titta på sedlarna. Innan vi lämnar Tiwado vill han gärna ta med oss in i byn och visa ett kvinno kooperativ, där unga flickor får lära sig att väva. Vi lämnar ett glatt och oförglömligt minne bakom oss och beger oss mot kusten och Agadir, åter via fin körning igenom palmoaser och med branta klippväggar vid våra sidor.
Vägen går efter detta över bergen och det tar lång tid. Även om utsikten stundtals är magnifik orkar vi inte riktigt njuta. Jag tror att vi börjar bli mätta på bergen. Bebyggelsen tätnar allt eftersom och trafiken ökar i takt med den. Kvällsmörkret kommer och lampornas sken från förorterna till Agadir lyser upp kvällsmörkret. Campingen vi tänker sova över på ska ligga intill en av de stora gatorna, i närheten av stranden. Nu ska vi bara ta det lugnt och njuta av en dag på stranden, har vi bestämt. Det blåser, så klart, när vi ska sätta upp tältet och slå läger.
Dag 15-17 Atlantkusten
Vi vaknar av solljuset och packar för en dag på stranden. Agadir är uppbyggd på 1960-talet efter en jordbävning som totalförstörde staden. Vi gillar genast de breda raka gatorna och 60-talsbebyggelsen. Stadens luftighet känns befriande efter de senaste besöken i de täta och clusterformade byarna och städerna. Stranden är bred och innanför den löper en standpromenad kantad av palmer och restauranger. Det är glest mellan de solbadande människorna. Säsongen har precis börjat. I sommar lär det vara smockat med folk här. Det blåser en svag bris hela dagen och den är förrädisk eftersom vi inte känner av solens starka strålar. Peter ser ut som en kräfta på eftermiddagen och vi bestämmer oss för att ta en promenad i staden. Affärer som säljer alkohol finns det gott om och på kaféerna och restaurangerna kan man beställa både öl och vin. Staden är förstås präglad av sin turism, men den är charmig på något sätt.
På kvällen gör vi i ordning enpasta och dricker att glas vin. Vi sitter kvar länge och det har vi inte kunnat göra på många kvällar. Runt om oss stryker ett tiotal katter omkring på jakt efter något att äta. Till våran bestörtning ser Pia till att de får i sig lite mat och sedan vill de förstås inte lämna oss.
Dagen därpå hinner vi med lite strandliv på morgonen innan vi kör ut i förorten för att leta efter ett ställe där de säljer Bullbar. Vi hade inte varit i Marocko många dagar förrän Christian la märke till och blev spekulant på en Bullbar som satt på en Defender. En sådan skulle han ha! Under resans gång har vi stött på ytterligare likadana och försökt fråga oss fram. Inget tips har dock givit resultat. Nu skulle vi ut i förorten efter ytterligare ett tips. Stället visar sig vara en skrot av kolossalformat, uppbyggd som en liten by med en omgärdande mur. Peter och Christian försvinner in bland de små kvarteren på jakt efter den åtråvärda Bullbaren. Det är dock förgäves. Med besvikelsen vilande över ansiktet återkommer de efter ett bra tag. Det är inte mycket att göra.
Vi lämnar Agadir och vi beger oss norrut mot kuststaden Essaouira. Den ligger ca 10 mil norrut och staden kommer att bli vår sista gemensamma anhalt. Vi blickar ner på havet och öde stränder när vi far norrut. Det känns friskt och befriande med havsluften. Längs vägen handlar vi honung, säkert till överpris, och fotograferar getter uppe i Akacia-träden. De är skickliga klättrare och letar efter trädens frukter. I Essaouira måste vi parkera vi kajen utanför Medinan. Det kostar 10 Dh per dygn att få bilen övervakad. Hotellet vi tänkt övernatta på är fullt och det slutar med att Peter och Pia sover över på ett närliggande hotell medan vi hittar en lägenhet med terrass. Över Essaouira vilar det en behaglig atmosfär. Här trivs både back-packers och charterturister. I butikerna råder det, för det mesta, fasta priser. Surfbutiker samsas med genuina hantverksaffärer. Staden tillkom på 1600-talet under ett besök av Spanjorer men hade återen storhetstid på 1970-talet som hippiestad, där Jimi Hendrix var en trogen besökare. Det är varmt och för första gången på resan är det riktigt vindstilla. Det är tvärtemot vad staden är känd för. Staden brukar gå under epitetet ”Marockos Mecka för surfare”, så det här är ovanligt. Vi faller verkligen, med en gång, för Essaouira. Det blir två nätter i denna förtrollande stad som avslutas med en härlig Marockansk middag på ett genuint ställe som avsked till Pia och Peter, då de ska vända hemåt dagen efter.
Dag 18-20 Marrakech – Casablanca – Volubilis
Peter och Pia beger sig tidigt på morgonen därpå, medan vi tänker ta det lite lugnare och ta oss till Marrakech först vid lunchtid.
Vi når Marrakech framåt eftermiddagen och tänker spendera kvällen i denna mytomspunna stad. Vi
parkerar utanför den gamla stadsmuren och tror att vi något så när vet var vi befinner oss. Kartan i Lonely Planet övertygar oss inte helt, men det är svårt då det inte finns en enda vägskylt som kan ge oss någon vägledning. Nu gäller det att memorera vägen in bland gränderna. De är som vanligt trånga och vindlande, men vi går på känsla mot den sevärda moskén och salutorget. Det är egentligen lunchtid så vi borde äta innan det är för sent. En trottoarkant får bli vårt lunchställe. Vi gör i ordning varsin tonfisk- och avocadomacka och gör ett nytt försök att orientera oss. Med mat i magen vet vi plötsligt var vi är och inser att vi ät rätt. Moskén ligger inom räckhåll och därifrån är det inte långt till det berömda torget med myllret av ormtjusare, gycklare, akrobater, aptämjare, salustånd mm. Kring moskén, som är en av de största i den muslimska världen, börjar det tätna med turister. På vägen till torget är det tjockt med folk på gågatorna. Det sjuder av liv på torget och vi har sällan sett dess like.
Vart vi än går stöter vi på någon ormtjusare eller akrobat som vill ha pengar i utbyte mot att vi får fotografera dem. Vi avböjer, men de ger sig inte. Tyvärr känns det inte som en glad och munter stämning utan det ter sig snarare som en hänsynslös jakt på turisternas pengar. En man med en markatta kommer fram och vill att Nike ska få klappa och bli fotograferad med apan. Vi talar om att vi inte är intresserade, men han försäkrar oss att vi inte behöver betala. Christian fotograferar förstås och då vill mannen plötsligt ha pengar. Christian vägrar och mannen blir arg, men det bryr vi oss inte om utan går därifrån. Vi tar oss in i Medinan, som har likheter med de övriga vi varit i, men den är delvis försedd med tak som ger en känsla av galleria och det är inte lika charmigt. Det blir kväll och torget blir magiskt i sin skymningsskrud och något helt annat än dagtid. Glödlamporna vid grillstånden och skenet från eldslukarnas eldar lyser upp torget och ger det hela ett guldaktigt skimmer. Man förstår var Tusen och en Natts skalder hämtat sin inspiration i från. Vi äter vid ett av stånden, medan två tjejer i tonåren underhåller Nike, och insuper atmosfären.
Vägen tillbaka till bilen går snabbt och det tar inte lång tid innan vi är ute ur staden och på väg till en camping inte långt därifrån. Det är en enorm camping, men vi lyckas ändå få syn på ett par bilar vi känner igen från Tafraoute. Tre påfåglar på toalettbyggnadens plåttak väcker oss tidigt och vi bestämmer oss för att komma iväg så fort som möjligt. Intar en mager frukost på campingens kafé och njuter av morgonsolen innan vi lämnar stället. Färden går vidare mot Casablanca. Likt Marrakech omger sig staden av ett mytomspunnet skimmer som vi bara måste få uppleva. Vi tar motorvägen för att nå dit så tidigt som möjligt. Det är ett fullständigt kaos av bilar när vi når staden strax efter lunch, Inte heller här finns det några vägskyltar, inte ens mot centrum. Vi chansar och hamnar givetvis ute i förorten. När man inte kan dra nytta av vägskyltar eller få hjälp på annat sätt, brukar man kunna ana stadens mönster och uppbyggnad och sedan köra på känsla, men inte i Casablanca. Det slutar med att vi parkerar på en bakgata, tar ett djupt andetag och försöker resonera oss fram till hur vi ska köra. Till slut har vi hittat Medinan, parkerar och slukas upp av folkvimlet. Återigen är vi i en storstad, men i en stad av en helt annan karaktär än de övriga vi besökt. Att vi befinner oss i norra Marocko, närmare Medelhavet och Europa är inte att ta miste på. Många av byggnaderna andas jugend och tidigt 1920-tal. Vi hittar en omtalad fiskrestaurang, som är ett populärt lunchställe, att äta på. Utanför restaurangen ligger saluhallen som vi strosar omkring i efter lunchen.
På seneftermiddagen tar vi oss in i Medinan, men tar oss snabbt ut igen. Den liknar de övriga vi besökt och det känns som om vi har sett det förr fast i en då bättre skepnad. Enligt guideboken ska det finnas en camping inne i Casablanca som vi bestämmer oss för att leta upp, men först ska vi försöka hitta ett ställe där de säljer Bullbars. Efter ett tips från en man på gatan kör vi runt ett bra tag innan vi slutligen hittar återförsäljaren för Land Rover, men givetvis är det stängt. Christian kliver ur bilen och får tag på en hjälpsam man som arbetar i Mazdas lokal vid sidan om land Rover. De språkar en stund, men det bästa är om vi kan komma igen morgonen därpå. Så börjar jakten på campingen, som kom att stäcka sig i ett par timmar! Vi kör fram och tillbaka, i rundor, får tips på tips, får kartor ritade åt oss, men förgäves. Ett sista tröstlöst försök gör vi när klockan har hunnit bli runt 23 och då hittar vi äntligen en oansenlig skylt som visar oss vägen till campingen. Det känns märkligt att köra in genom murarna, mitt i Casablanca, och finna denna gröna oas. Ett fåtal husbilar/tält skymtar i mörkret. Alldeles utanför campingen ligger en rad matställen. Hungern gör sig påmind och vi väljer att äta på den första vi får syn på. Intill ligger en köttaffär där vi får välja kött som vi sedan tar med och får grillat. Vi sitter på trottoaren och ser människor vandra förbi i kvällsmörkret. Det finns inte en turist så långt ögat kan nå. Mätta och belåtna går vi tillbaka till vårt tält och en sovande Nike.
Första anhalten på vår färd mot Volubilis och dess romerska utgrävningar är Land Rovers återförsäljare. Ännu en gång blir vi hänvisad vidare. Denna gång föreslår de oss att söka upp en intilliggande smedja, men nu får det vara nog. Vi lägger hela Bullbar-projektet på hyllan och kör mot Volubilis. Efter Rabat, norr om Casablanca, viker motorvägen av och vi kör inåt landet igen, mot Méknes. Landskapet är en utpräglad jordbruksbyggd. Vägen omges av odlingar och sädesfält. Volubilis ligger i ett öppet landskap med en otrolig utsikt, ett par mil norr om Méknes. Det är inte svårt att förstå varför Romarna valde att befästa just detta ställe. Solen ligger på så det är hett, men en svag vind gör det hela uthärdligt. Vi strosar omkring och försöker förstå att det vandrat människor på samma stenar som vi för ca 2000 år sedan. Det är hisnande att tänka. Många av golven är välbevarade och visar exempel på fantastiska mosaiker. Tankar som slår en är att där sprang våra förfäder omkring i djurhudar med spjut i händerna meddans man på dessa breddgrader roade sig med varma bad i pooler, hade vattenclosetter och byggde triumfbågar som står än i dag.
Efter Volubilis är det återigen dags för att bege oss till kusten och en sista bilfri dag på stranden. Vi kör till den lilla kuststaden Assilah vid Atlanten, som vi har fått rekommenderad under resans gång. Det har börjat blåsa rejält när vi anländer till en camping i den norra delen av staden. Det är endast vi och en annan bil som har hittat hit. En snabblagad pasta som vi intar i bilen pga blåsten får bli vår kvällsmat. En sovande Nike har vi flyttat över från bilen upp i tältet.
Dag 21 – Längs norra kusten
Nästa dag möter oss med en gråmulen himmel, blåst och några regnstänk i ansiktet. Jaha, det var den dagen på stranden det. Om det bara inte hade känts så rått i luften. Det är inte mycket att hänga läpp för. Vi kör in i centrum, tar en kaffe och funderar på vad vi tar vägen härnäst. Det är lika bra att köra över till Spanien och där ta en dag ledigt från bilkörning istället, resonerar vi. Innan vi lämnar staden går vi en runda och upptäcker att Assilah är en väldigt mysig och vackert belägen stad med havet som närmsta granne. Havets brusande hörs i gränderna och den friska och salta vinden sveper förbi oss. Medinan är otroligt vacker och påminner lite om den i Chechaouen, men betydligt renare. Hit måste vi återvända!
Vägen mot Ceuta och färjan över till Spanien går längs kusten via Tanger. Vädret är fortfarande uruselt; gråmulet, blåsigt med regnstänk. I det nordvästra hörnet utav Marocko påminner landskapet på något underligt sätt om en blandning utav Scotland och Irland. I Tanger letar vi upp kafé Hafa där legender som Rolling Stones, Beatles och författare som Paul Bowles och William Burroughs funnit inspiration. Kafét ligger längst ut på en klippa i ett område i utkanten av Tanger. Inget har hänt sedan 1920-talet då det öppnade. Förfallet av den sparsmakade inredningen är så total att den har mist all sin charm. Den terrasserade trädgårdens uteservering med enkla bord och stolar får oss dock snabbt att förlåta insidan. Utsikten är något av det bästa vi upplevt på ett kafé/restaurang. Servitören kilar upp och ner för trapporna som en vessla och svingar elegant sin ståltrådskorg med glas. Te-pausen var väl värd sin omväg och vi sätter oss i bilen för de sista milen mot gränsen. Utanför Ceuta byter vi oljorna på en verkstad. Kostnad 30 Dh. Efter ifyllande av papper vid gränsen släpps vi igenom. Gränsvakterna vill att vi öppnar bakdörren, men låter oss stänga den lika snabbt då de ser all packningen och vi försäkrat dem om att vi inte har någon ”Hachiss” med oss hem. Tack och hej Marocko! Efter inhandling av diesel och mat tar vi svävaren över till Algeciras kl. 21.00. ”Äntligen”, det är med lite blandade känslor vi finner oss till rätta på båten över mot ”Europa”. Känns lite sorgligt att lämna ett land så här och vända åter mot vardagen. Men sen och andra sidan finns det ju en viss hemlängtan då man bestämt sig för att styra kosan norröver.
Utrustningslista för resor
Allmänt till bil-/campingsemester
Tvättbalja
Klädnypor, tvättlina
Kylskåp
Campingmöbler
Bastmatta att sitta och vara på när man slår läger
Taktält
Fryspåsar till använda blöjor + annan förvaring
Klämmor till att försluta påsar med
Krokar
Sugrör (till Nike)
Våtservetter
Batteriladdare + uppladdningsbara batterier
Converter på minst 1500 W
GPS
Däcklagningsutrustning
Kompressor
Ficklampor (i tält och i bil)
Bra förvaring till pet-flaskor typ något ställ
Gasolkök
Tändstickor + tändare
Oljelampa
Filtar
Dieselpriser
Sverige 8,30 kr
Luxemburg 0,66 euro
Frankrike 0,93 euro
Spanien 0,76 euro
Marocko 5,90 Dh
Vägtullar i Europa
Nedresan
Luxemburg-Lyon 23,80 euro
Lyon-Montpellier 20,00 euro
Spanska gränsen 13,60 euro
Norr om Barcelona 6,65 euro
Barcelona 2,83 euro
Barcelona 2,90 euro
Tarragona 2,13 euro
Collento 16,05 euro
Alicante 11,35 euro
Marbella 3,20 euro
Marbella 2,15 euro
Marbella 1,55 euro
Hemresan
Malaga 0,75 euro
Malaga 1,25 euro
Burgos-Vittoria 3,20 euro
Biarritz 1,00 euro
Bayonne 3,00 euro
Tours 25,60 euro
Paris 19,10 euro
Paris 1,80 euro
Chantville de Thierry 3,20 euro
Metz 9,90 euro
Färjepriser
TT-line Trelleborg-Travemunde 2080 kr (bil och hytt)
Kl. 22,00-7,30
TT-line Travemunde-Trelleborg 650 kr (bil+ 250 kr i rabatt)
Kl. 17,15-24,15 275 kr (hytt med TV och två bäddar)
Budget
Kontanter 15900 kr
Diesel, färjebiljett, 6480 kr
utrustning inför resan
Diesel, färjebiljett 2400 kr
Kontanter från sparkonto ca 5000 kr
Kortköp 2500 kr