Turkiet 2020

Turkiet 2020

Posted by
|

Efter en regnig två-veckors resa genom Sverige i Juni var jag inte alls nöjd med årets overlanding-äventyr. Allt slit man hade lagt ner på bilen med nya delar och utrustning, en Sverigeresa var inte tillräckligt för att mätta min reslust. Jag bestämde mig för att åka söderut, började planera en resa ner till Spanien, gjorde en bra rutt med sevärdheter, camps osv. Detta var under Corona-pandemin och jag utgick från lös information angående gränskontroller med mera från olika facebook grupper och andra overlanders i EU. När planen var färdig fick jag nys om https://reopen.europa.eu/sv, en hemsida med mycket information, och insåg rätt snabbt att Spanien inte var någon bra idé. Provinserna hade eller kunde ha olika regler gällande Covid-19. Planen skiftade snabbt mot Rumänien, där hade jag varit en gång tidigare och minst en SWES medlem hade precis varit där.

Lämnade in ledighetsansökan på onsdag i mitten av Oktober, packade bilen på fredag, jobbade långt in på natten på lördag och söndag för att avsluta några projekt, tog båten tidigt på måndag, körde i drygt 13 timmar ner till Dukla, Stasiana Camp i Polen nära Slovakiska gränsen, till en plats där jag övernattat tidigare. Det kändes tomt i Slovakien och Ungern, inte som sist. Det var färre bilar, inte lika mycket folk ute i byarna. Jag skulle tro att det var en effekt av Covid-19. Rumänien kändes mer som vanligt, de äldre damerna satt längs gatorna i de små byarna och hälsade glatt när man vinkade. Dom hade munskydd, men det kändes inte som Rumänien var lika påverkat.

Det var ganska kallt i Rumänien på nordvästra sidan av bergskedjan, runt 10-14°C på dagen och ännu kallare på natten. Spenderade några nätter i bergen runt Sibiu. Jag fortsatte ner mot svarta havet, via Bukarest där jag hälsade på lite vänner. Vädret var kanon, runt 25°C och behagligt på natten. En vecka hade gått och jag hade haft Turkiet i åtanke i några dagar, kom fram till att gränsen var öppen för EU medborgare men jag var lite osäker på om det var en bra idé att ge sig ut utanför EU:s gränser under pandemin. YOLO.

Sariyar Dam, Turkiet

Efter en dryg vecka i Rumänien så bestämmer jag mig för att köra till Turkiet, jag kör via Bulgarien där jag övernattar en natt. Stöter på två Vanlifers som hade campat på stranden i en vecka. Vi byter några ord, och jag hör en hund som skäller på mig, från deras bil, jag går en kvällspromenad i mörkret längs Svarta Havet. På morgonen är jag uppe tidigt, fixar och donar lite innan jag ska köra iväg. En hund, typ greyhound, kommer fram till mig, och jag tror direkt att det är en gatuhund, den såg så smal ut. Jag har ju hund själv, så självklart hade jag bilen full med hundmat, hundgodis, hundben, grisöron och så vidare. Jag bjuder hunden på HundBuffé och den är jätteglad. När jag till sist visade att “nu får du inte mer”, så ställer sig hunden en bit bort och slår en sjua i, som jag upplevde det, minst en minut. Hum, tänkte jag, en gatuhund kan ju göra sina behov precis när som helst. Hunden försvann, jag packade ihop och körde förbi vanlife paret, och vinkar. Då ser jag att det ligger en hund på en filt, ja det var den hunden jag precis hade matat en massa. Jag utbrast i skratt, och paret tittade på mig och förstod ingenting.

Bulgarien. Camp Bulgarien

Att komma in i Turkiet var inga problem, dom var dock lite skeptiska när jag kom till gränsen och dom frågade vad jag skulle göra i Turkiet, mitt svar var semester. ”Holiday in Turkey during covid pandemic?” Dom mätte min temperatur på undersida handled, och det var OK, inga andra tester. Nu var jag i Turkiet, och detta var helt oplanerat. Hade ingen aning om hur vägtullarna fungerade, visste knappt vad deras valuta heter.

Hittade en plats några mil från gränsen där jag stannade i två nätter. Som tur är hade jag täckning på telefonen så jag passade på att utbilda mig lite om valutan, vägtullar, vägskyltar och några turkiska ord som var bra att kunna.

Jag förlitade mig helt på diverse appar för camps, många av platserna var bättre lämpade för Vans, såklart, så det blev en del letande. Jag kände ingen större oro i Turkiet, men sover man i ett tält med tyg väggar med en stege upp så bör man fundera över sin säkerhet, speciellt när man är nära större städer. Gäller inte bara Turkiet såklart. Corona läget i Turkiet kändes ganska avslappnat, man skulle bära munskydd när man rörde sig bland andra människor, tvätta händerna ofta, hålla avstånd osv. På landsbygden och på turistattraktionerna så var det dock många som inte brydde sig om munskydd. Turisterna var i stort sätt enbart turkar, såg nästan inga bilar från något annat EU land under mina dryga två veckor där.

Eftersom jag helt förlitade med på div. appar för att hitta campingplatser, anade jag fort att många overlanders tar ungefär samma rutt för att komma till turistattraktionerna, såsom Kappadokien. Jag besökte några attraktioner, men fokuserade främst på att utveckla min kunskap som blivande mångårig internationell overlander. Min dröm. Jag reste helt själv, och det var väldigt lärorikt. På landsbygden hittade jag ingen som talade engelska. Och det är för mig det största problemet med att resa själv, det blir tråkigt när man inte kan kommunicera med folk på ett vettigt sätt. Kanske hade man träffat några engelsktalande om man hade stannat längre eller om inte Covid hade satt käppar i hjulen för så många andra äventyrare.

Fiskarn’

För första gången på hela resan anlände jag till en camp tidigt, det var en fin plats vid sjön, där var inte mycket människor, men där var ett tält uppsatt av presenning, där stod gamla stolar och det låg en del grejer runt omkring. Jag blev lite skeptisk. Det stod tre motorcyklar av äldre modell som såg slitna ut. Jag funderade en stund på vad det kunde vara för människor som höll till där, var det smart att sova här, borde jag ställa mig längre bort, och så vidare.

Jag bestämmer mig för att campa tjugo meter bort. Några timmar senare så sitter jag ute och planerar nästkommande dag, ser att några små fiskebåtar är på väg in mot land, tänker inte mer på det. En stund senare hör jag en motorcykel bakom bilen, den kör förbi och stannar. En äldre man börjar prata på Turkiska och jag har såklart ingen aning vad han pratar om. Jag sa Merhaba och pekade på mig själv och sa Isvec (Sverige). “Ahh Isvec” sa han och log. Jag gick fram till han och hans motorcykel och han drar fram några fiskar ur en smutsig påse och fortsätter prata turkiska. Jag svarade tydligen ja till att grilla fisk, eller så ville han bara låna min glödbädd som jag hade hällt ut ur firepiten för några minuter sedan. Men det skulle bli roligt att se hur detta går till tänkte jag. Jag kan absolut ingenting om att tillaga fisk. Han drar fram allt-i-allo kniven och börjar dela på fisken, och jag står lutad mot bilen och försöker ladda ner någon translator app på telefonen. Han visar med en gest att han vill ha krydda, så jag plockar fram salt, tummen upp ger han. Fisken grillas och jag har hittat en app som hjälpmedel. Han berättar att han inte har något jobb, så han kommer hit och fiskar, på kvällen kör han in till byn och säljer sin fisk. Han har fru och boende i Konya som ligger drygt 13 mil från där jag är, Yesildag Kamp Alani. Han berättar att han inte tjänar mycket och att han har en dotter som bor i Tyskland. Det börjar mörkna och han ger sig iväg på sin motorcykel, efter några timmar kommer han tillbaka, jag ligger uppe i tältet och kollar Netflix. Han stannar utanför och pratar, jag öppnar sidan på tältet och sticker ut huvudet. Han tar fram en plastpåse med något i, det var mörkt så jag såg inte riktigt vad det var. Patates, patates säger han. Det var potatis med skal grillade direkt på glödbädden. Han förstår att jag hade tänkt sova så han beger sig. Det var jäkligt gott. Dagen därpå är jag uppe tidigt, jag packar ihop och går bort till hans tält sammansatt av presenning och diverse virke. Han bjuder på te, och vi pratar lite med hjälp av google translate.

Han berättar att han igår råkade tappa sin pannlampa, han visar med gester att han lutade sig fram och pannlampan trillade av ner i vattnet när han fiskade ute på sjön. Jag hade en pannlampa utan huvudband som jag sparat då lampan i sig fortfarande var bra, jag gav den till honom tillsammans med ett spännband, sådär nu har du en pannlampa igen visade jag. Han blev riktigt glad. Han förklarade att den billigaste lampan skulle kosta många fiskar, och skrattade lite.

Ack så fel jag hade om personen som bodde i tältet vid vattnet gjort av diverse virke och grejer.

Den 28 Oktober, en onsdag, är jag tillbaka i Rumänien. Jag begav mig hemåt lite tidigare då jag ville träffa kompisar som jag kunde prata med. Spenderade två nätter på ett hotell i Sibiu, för att få lite arbete gjort. På morgonen dag två, har jag nyheterna igång, hör då att Tyskland och Frankrike ska stänga sina gränser och gå i Lockdown. Jag hade tänkt att stanna i Rumänien i minst en vecka till och köra hem så att jag skulle vara hemma två-tre dagar innan jag skulle börja jobba igen. Men det blev ändrade planer. Kändes oklart om Polen också skulle stänga sina gränser, man vet ju aldrig. Körde tillbaka till Dukla i Polen via Ungern och Slovakien igen. Gränsövergången jag tagit tidigare är mitt i en by mellan Slovakien och Ungern, Sátoraljaújhely, nu var den stängd. Jag blev lite stressad, då klockan var drygt 23.00, var inte beredd på att börja leta ny camp så sent. Som tur är så kom jag ihåg att jag hade sett lastbilar köra ett annat håll förra året jag körde förbi. Jag visste inte riktigt var det var, men jag körde på känsla och hittade dit. Där var vakter vid gränsen men dom vinkade bara förbi mig.

För omväxlings skull bokade jag färja från Gdynia till Karlskrona, skulle ändå hälsa på kompisar i Karlshamn, samt få hunden levererad av lillebrorsan. Färjan var betydligt dyrare än Trelleborg – Świnoujście, men efter drygt 950mil var jag rätt sliten på att köra. Färjan hade mindre platser än vanligt på grund av Covid, det enda som var kvar var ett rum för fyra personer. Eftersom att det även var avståndsregler på båten så var det max en person per rum, såvida du inte kom som familj. Därav var många hytter där lastbilschaufförer oftast sover upptagna, så där ett rum vanligtvis höll fyra person, var plötsligt de fyra personerna utspridda på fyra rum istället.

Kommer tillbaka till ett regnigt Sverige, ringer Nils på Expeditions Store och han hade som tur är markis och förtält i lager så jag körde upp om han, hämtade det och monterade, fortsatte sedan norrut mot Värmland där jag skulle möta upp SWES-149, Christian. Vi körde lite i Värmland, hittade lite roliga vägar och hade mycket diskussioner om overland bilar och så vidare. Det var mycket trevligt.

Att resa själv såhär, när man egentligen inte är speciellt resvan är kul och utmanande. Man lär sig mycket, man blir tvingad till det. Det är skönt att komma ut, utanför det vardagliga normala, hamna i situationer där du bara kan lita på dig själv, och inte ta hjälp av någon annan. Det är inte svårt, man ska bara göra det. Suget på att köra längre bort och vara borta längre växer mer och mer. Att resa hemma är inte längre utmanade, oavsett väderlek och tid på året. Jag ser fram emot mångåriga resor framöver.
Fler bilder och lite korta reseberättelser hittar ni på swe_overland på Instagram.

Några tips om du skall resa till Turkiet:

  • Telenor (gäller kanske bara företagsabonnemang) är mycket billigare och bättre än Telia, du har samma surfmängd som inom EU. Telia 99 kr/100mb/dag eller 300 kr/månad för 1GB/dag.
  • Hittar du ingen camp i närheten, prova att söka på Kamp Alani i Googlemaps.
  • Om posten har stängt när du kommer in i landet så kan du fortfarande använda motorvägarna (HGS/OGS), du betalar “böter” om du inte har stickern, men om du betalar inom 11 dagar (kolla själv för säkerhets skull) så betalar du samma pris som om du hade haft stickern i rutan. Du måste betala detta innan du lämnar landet, går ej att betala på gränskontrollen. Vissa broar m.m kan man betala vid betalstation, kort eller kontant.
  • Var beredd på att städa runt din camp, där är sopor precis överallt.

/Filip

Add a comment

You must be logged in to comment.

Om SWES

SWES är en organisation vars mål är att föra samman människor med ett gemensamt intresse i resande, natur och äventyr – jorden runt. Föreningen ger medlemmarna ett forum för likasinnade där erfarenheter, genomförda projekt och framtida äventyr kan delas.

Varför SWES?

Målet med SWES är att stödja medlemmarna i deras mål att nå avlägsna platser i världen. Medlemmarna kan resa med båt eller bil, rida, paddla kanot, cykla eller gå och resans längd kan variera mellan 10 km eller 10.000 km. Resan ska genomföras utan resebyråer och resorna går ofta till områden som sällan eller aldrig besökts av turister.


Följ oss på: Facebook
Copyright © 2019 SWES
All rights reserved.

Bankgiro-nummer: 420-8948 Swish-nummer: 123 048 58 05 IBAN: SE9395000099601805164264 SWIFT/BIC: NDEASESS

Partners

Expedition_Store