Ukraina – Rumänien

Innan resan så blev det några modifieringar på Babushkan. Vi saknade lysen på förra resan, speciellt åt sidorna, plus att extraljusen på taket lyste i framrutan.

En keps på takräcket svetsades ihop av överblivna delar från en pirra. Stagen var tänkta för att få kepsen stabil, visade sig att den puffade undan grenar ganska så bra. Några enkla diodlampor (eller heter det LED?) monterades också. Kabelgenomföringen är väl inte direkt high Tech.

Ett par xeon lampor fram, tar lång tid innan dom lyser med full effekt.

Den 28e April var det dags. Dynamitharry och jag ska ut på resa igen. Harry har faktiskt en egen Patrol nu, han skulle bara ha en efter förra resan, men den får stå hemma denna gång. Med oss har vi även Pöjken, Dynamitharry som döpt honom, är man yngre än oss så är man en Pöjk. Så det så.
Cykeln är en KTM 690, encylindrig 4 taktare, någon Dakar-version med tre bränsletankar och en tank för dricksvatten. Ca 180 kilo packad och klar.

Vi har kylskåp. HA!
Det ser lite oseriöst ut, men Pöjken hade fått en platta öl som tack för något han hade gjort. Inkasserade plattan på vägen till oss så den fick följa med. Men nu vet ni att man får plats med två plattor 33:or i en 49 liters kyl. (vi är nog dom ända svenskarna som tar med sig öl TILL Polen)

Som vanligt trasslar det på bildäck, jag har ändå bokat rätt, men blev invinkad fel.

Jag har valt dom gamla BF däcken (255/85-16) som börjar bli lite slitna, 2/3 dels mönster kvar och det räknar jag som slitet. Det ska vara riktigt torrt och varmt i Ukraina/Rumänien så det borde gå ändå. Fedima däcken är alldeles för tungdragna på Patrolen som är trött så det räcker och bromssträckan blir längre med 35orna. Vi kör hela Söndagen för att komma ner nära gränsen till Ukraina, allt tar alltid längre tid än man tror och man lär sig visst aldrig.

Man behöver inte vara så länge i Ukraina innan bilen ser ut så här. BF däcken har det lite kämpigt i leran.

Första natten i Ukraina. Vi ligger lite efter vad jag planerat, men vi höll på att tappa ett bromsok i Polen och gränsen tar alltid lång tid. Skulle behöva åka 10 mil om dagen för att tidsplanen ska stämma. Idag blev det 5.

Nästa dag fortsätter vi på våran väg.

Mestadels lättare körning med några enstaka utmaningar. Bil & MC har väldigt olika egenskaper har vi märkt. Inget som varit svårt för bägge än.

Pöjken har kört på Island med sin cykel, så det här är inga problem.

Vi fuskar några mil, slät och fin väg. Har hört att man kan få böter för smutsig bil här, vet inte om det stämmer.

Fin rastplats. Extra däck till cykeln fram på bilen.

Snön ligger kvar på lite högre höjd, speciellt norrsidan på bergen. Bra att tänka på när man letar väg på gps´n. Jag använder OpenStreetMap´s gratis app i en “padda” Höjden på bergstoppar ser vi, men inga höjdkurvor, så lite gissningslek blir det. Tänkte inte åka asfallt hur länge som helst.

Vi provar på en ny väg, ser hur länge den är körbar.

Det har stormat ganska så bra i Karpaterna, både Ukraina och Rumänien. Ser ut som plockepinn i skogen. Den här vägen är röjd iaf, så då borde den gå någonstans.

Pöjken ser nöjd ut med vägvalet än så länge.

Vi hitta ett hus som kallas “Old cheese” på google map. Hade lagt in det som waypoint på GPS`n.

Härligt med gräsmattekörning, men det är ganska så brant nedför. Hoppas vi inte behöver vända.

Vi kommer in i skogen som är tät. (ser ni bilen?) Riktigt tät. Vi får hugga oss ur bilen med yxan bara för att kunna öppna dörrar och kunna gå runt bilen.

Går inte att ställa ifrån sig cykeln vettigt pga nedförsbacken så Patrolen får fungera som bromskloss. Parkeringsbroms på kardan är bra grejor.

-Det går inte att åka här, säger Pöjken.
-Jasså, varför inte de då?
Dynamitarden får ihop sin såg lika vant som jag fick ihop min K-pist efter 227 dagars värnplikt, och ungefär på samma tid också.
-Men det är massor av träd.
-Bäst vi börjar då.
Sågen är redan igång och vi gör bäst i att hålla oss ur vägen, inte för att han är farlig med sågen, utan mer för att man känner att man stör honom. Vi går bakom och försöker kasta undan alla granar, men dom vill gärna komma tillbaka för skogen är så tät. Man får försöka hitta ett hål och trycka in granuslingarna. Att det är brant underlättar inte arbetet.

Efter den tätaste delen av skogen blev det ännu brantare. Framför oss blir det brantare ändå. Lite orolig att få ner ett framhjul i mittfåran. Vet i tusan om vi inte rullar då.

Pöjken åker först, minsta lilla han bromsar så låser sig hjulen i rullgruset. Att det lutar mot mittfåran gör inte saken bättre. Vurpan kom som ett brev på posten… (hmm, talesätt från förr) Pöjken hann kasta sig av, men han kände kanten på mittfåran mot benet innan han fick bort foten. Vikten på cykeln hade förmodligen gjort honom illa om han inte var så snabb som han var. Läskigt.

Vi fick använda vinschen för att få upp cykeln, gick inte att lyfta den när den låg helt uppochner. Kom två Slovaker som var ute och vandra. Dom trodde oss knappt när vi sa att det var vi som röjt vägen. Det var väl ca 40 granar, små förvisso, men ändå.

Fint hotell till kvällen.

Fyrstjärnigt eller inte, spelar ingen roll. Man gör vård på sin såg!

Dag 3 i Ukraina

Klockan 8 på morgonen, och termometern är i skuggan… puh.
Vi har väl inte kommit så långt som vi tänkt, men vi hinner nog till Rumänien om vi eldar på lite… right.
Max 1 natt till, sen vill vi vara vid gränsen, den kommer förmodligen ta lite tid.

Håller oss på dom mindre vägarna och avverkar några mil, har ingen bild på dom riktigt dåliga potthålsvägarna. Dom är riktigt dåliga och Babushkan tar mycket stryk av dom. Jag kände på stötdämparna vid ett stopp och dom är varma, går inte att hålla kvar handen på dämparna utan att bränna sig.

Ibland är det bättre att ta en mindre väg. En dålig grusväg är ofta bättre än en dålig asfaltsväg.

Små grusvägar har en förmåga att bli ännu mindre, och lite sämre… eller intressanta är väl ett bättre ord.

Ligger det ett träd över vägen så är den inte röjd. Stor risk att det ligger fler träd över vägen, eller att vägen inte går någonstans. Här gick det att åka runt trädet.

Småpinnar tar vi med yxa.

Ibland är det bättre att ta en egen väg.

Sedan blev det uppförsbacke, grus och stenbumlingar. Babushkan la sig på magen och vi fick vincha lite. Backen blev brantare och brantare men Patrolen kämpar på. Det krafsar om alla hjulen och bilen börjar att hoppa mer än den driver framåt, men vi kommer upp.

Vi är väldigt nöjda med att vi kom upp, nu ska vi bara vänta på Pöjken. Vi hör hur han bökar längre ner i backen. Det gasas och det tjuvstannar för honom flera gånger. Det låter plötsligt som en 2-taktare och Harry och jag blir fundersamma. Sedan flyger det upp en Slovak på en 250 cross och säger,
-Your friend, to Heavy. Problem.
Efter honom så kom det ännu mera crossar.

Till slut kom även Pöjken upp. Tar av sig hjälmen och går direkt till kylskåpet och tömmer en vattenflaska. Jag och Dynamitharry hade redan fått fram varsin stol och en Norrlands medans vi väntade. När han pustat färdigt undrade han,
-Nu då?
-Återvändsgata.
-Varför kom ni inte ner igen???
-Ähum, vi blev lite sugna på en öl… åsså ville vi se om du kom upp.

Nu fick vi förklarat för oss att det finns olika typer av cyklar och att dom har olika egenskaper.

Vi tar en ny väg. Egentligen så har vi inte kommit någonstans idag, om man räkna mil kvar till gränsen. Men vi har ju halva dagen kvar, det fixar vi… lätt.

Väntar in en regnskur, den drog åt rätt håll. Tackar vi för.

Pöjken har fått sin beskärda del av väder. 30 gradig värme på dammiga vägar och regnskurar som byggt om vägen till lervälling. Efter en regnskur så frös han så jävligt om händerna att han stannade för att krama avgasröret på sin cykeln. Solen kom och det blev 30 grader igen. Hans blöta stövlar satte vi fast på takräcket för torkning och han körde i gympaskor, då kom det en skur till.

Vanligt med jordskred på sådana här vägar, särskilt på våren.

Någon som kan ryska?

Ryska militärlastbilar verkar vara var mans egendom, alla har en.

Här slapp vi såga.

Äntligen, det är den här typen av väg vi jagat hela tiden. Pöjken försvann fortare än en avlöning. Skönt för honom och få sträcka ut lite.

Nöjd!

Ja… en stund i alla fall.

Vi luftade ur däcken ordentlig och kom upp på snön. Cykeln lämnade vi och Pöjken fick åka med på takräcket.

Här tog det stopp för oss. Smältvattnet har urholkat snödrivan och risken att något ska gå tokigt bedömer vi som hög. Bara att vända om igen. Tar in på ett “hotell” och laddar för nästa dag, fortfarande lika många mil kvar till gränsen, men vi sa ju en natt till.

Go´natt.
Toaletten var trasig men det är bara låna i rummet bredvid. Härligt okomplicerat.

Ukraina dag 4

Tidig morgon utanför hotellet, bil och cykel är inlåsta på gården. Vi missade att fråga när ägaren tänkte öppna på morgonen.

Hittade en diversehandel, men dom hade ingen Hultafors yxa. Våran har ramlat av bilen på någon av skogsturerna. Köpte en liter färg till huset istället, 15 kronor.

Vi fick ut våra fordon och kunde fortsätta resan. Vi har egentligen två dagsetapper kvar som vi vill göra på en.

Väljer fortfarande vägar som går åt rätt väderstreck, istället för stora vägar som gör en ganska så stor omväg. Genväg helt enkelt.
Här var det dags för frukost. Pöjken stoppar i sig ett kilo gröt varje morgon, det är ingen botten i honom.

Patrolen tvättas inför gränspassagen.

Jag har en väg kvar som jag gärna vill åka, även om vi har dåligt med tid. Den går åt rätt håll i alla fall.

Stenigt och brant. Gjort några felkörningar också.

Några träd har varit i vägen, men den här är nog den sista. Verkar bli gräskörning nu.

Blev lite vaggande i Patrolen här, alla hål på högersidan och dom passade vårat axelavstånd perfekt. Pöjken är redan långt borta.

När vi åkte igenom den här byn så satt en man med sin hund vid vägen.
-Welcome to Ukraina, ropade han. Trevligt.

Vägen börjar gå över till serpentinväg och det går uppför. Vi träffade några Ukrainare som tältade här, populärt område för vandrare. När jag skulle starta Babushkan så slamrade det rejält i maskin.
Vevlager, var det första jag tänkte och slog av direkt. Vi kollade oljan, letade efter läckage och funderade på vad det var. Jag hann kolla oljetrycket innan jag vred av, och det var som det alltid varit. Vi startade henne igen medans Dynamitharry tittade under huven. Slamret var kvar men avtog sakta men säkert. Ingen aning om vad det var som skramla, men försvann gjorde det.

Uppe på toppen så låg snön kvar på vägen. Bilen går upp på snön för att sedan glida åt sidan, otrevligt. Ganska så långt ner här. Hittade inget vettigt alternativspår heller. Tungskottad snö är det också. Bortom snön så har vi väl en mil med perfekt körning.

Vad gör man?
Go´natt.

Ukraina dag 5

Ny dag, vi har sovit på saken och bestämt oss för att vända. Att vara först uppe och koka kaffe på en plats som den här är obetalbart.

Turistar lite.

Naturligtvis så lämnar vi den stora vägen för att ta en ny genväg. Hitills så har vi fått vända på alla våra genvägar, men någon gång ska vi väl lyckas.

Vägen vi hittat är inte röjd, kan ta tid det här. Enligt GPS´n är vi 50 meter norr om vägen, men vi hittar ingen annan väg. Vi följer vägen men ligger hela tiden en bit ifrån den tänkta vägen, kan vara felritat i kartprogrammet kanske.

Det är betydligt grövre träd här. Riktigt gammal skog. Jag och Dynamitharry var tvungna att famna en gran som stod bredvid oss, 2.70 i omkrets och det var inte den största.

Många gamla vindfällor som hängde på trekvart. Vi drog ner dom med vinschen.

Vi har kapat så många träd att vi helt har tappat begrepp på hur många det egentligen har varit. Det som är mest intressant nu är om vi har tillräckligt med 2-taktsolja till sågen.

Det är inte långt vi får åka. Man röjer att ställe, samtidigt ser man till nästa ställe och undrar hur vi ska göra där. Pöjken kommer tillbaka efter en scoutrunda till fots, det är träd över vägen hela tiden.

Grov gran. Harry kapar av den, kvistar så vi får mycket ris att lägga på vägen så vi får lite bärighet. Sparar någon gren på stammen så den vrider sig rätt när vi vinchar bort den. Det går inte att bära stammarna längre. Jag sitter fast i lera när jag vincha här, bilen rörde sig inte. Ny vinchning för att få loss bilen.

Det börjar även bli mer och mer lerigt. BF däcken är helt hjälplösa här.

Sådana här ställen börjar dyka upp. Ruttna stockar täckta med ris och lera. Går man ner i slänten och tittar in under stockarna så är det ett ganska stort tomrum under. Bilen sitter fast till vänster om bilden, bakom mig (därifrån kortet är taget) hänger en grov men rutten gammal gran. Vi får vincha oss halvvägs förbi hålet i kurvan. Sedan måste vi rigga om för att ta den ruttna granen, och sedan fortsätta få runt bilen med vinchen. Dynamitharry är redan igång med nästa träd. Alla småträd och ruttna träd tar vi med vinchen nu. Näst sista tankningen på sågen är gjord. Pöjken kommer tillbaka från en scoutrunda och säger att vägen är borta, bortspolad. Vi måste bygga en bro om vi ska fram där.

Vi känner nog allihopa att det varit lite motigare än vi önskat på den här vägen, men ingen säger något om det. När sedan knotten gör entré så tycker man att det kan vara nog. Just då så började någon vissla på “bron över floden Kwai”. Precis vad som behövdes, alla fick i överväxeln och sågen gick i gång. Träd fäldes, vinchades på plats, stockar surrades med spännband och ris lades på vägen framför bron. På bilden är bron bara påbörjad, men det blev mörkt och man var lite upptagen. Jag fick vincha bara för att ta mig fram till bron. Bilen gled dit den ville, ingen idé att försöka köra över. Fick vincha oss över med bilen i friläge, då gick det lättare.

Men vi kom över, och vi kom fram till bättre väg, och 2-taktsolja räckte trots ytterligare några träd…
Men vi är fortfarande i Ukraina.

Morgonen dag 6… fortfarande kvar i Ukraina

Vi hittade ett hotell runt midnatt och fixade ett rum. Nu är det nästan att vi ser till gränsen. Vi tankar fullt med fin Diesel och tvättar bilen igen.

Ukrainska leran har fin vidhäftningsförmåga. Klutten på skärmen har glidit en halvmeter bakåt av fartvinden. Vägen till hotellet var en hemsk potthålsväg som gjorde slut på det sista av Patrolens bussningar. Men lerklutten sitter där den sitter.

Gränsen till Rumänien tog ca 4 timmar, eller rättare sagt ut ur Ukraina. Riktigt bitska idioter vid gränsen, dom skällde på allt och alla av löjliga orsaker. Självklart ska allt ut ur bilen och alla ska se passet samtidigt. Efter det är det… passkontroll! Sedan får vi rulla 50 meter för att börja med den Rumänska kollen. Vi visar passet för den första gubben, han morsar och vinkar förbi oss. Stannar vi nästa gubbe med våra papper redo, han bara skrattar och säger -Go, go, never come back!

Vi kör på fina breda grusvägar tills vi kommer till ett hotell, ganska så möra i kroppen idag. Tidig kväll och äta på restaurang var inte helt fel. Kom en störtskur idag, så Pöjken fick lite väder på sig… igen.

Andra dagen i Rumänien

Vi tog det väldigt lugnt den här dagen. Problemet var väl att ju lugnare vi tog det, ju tröttare kände vi oss.

Vi turistade och tittade på lite av varje. Sitta på en servering med en öl och prata skit med folk går också bra… en stund. Dynamitharry skruvar lite på sig när han är bland folk så det är nog dags att hitta en ny väg.

Hittade en fin väg, skönt med skugga. Över 30 grader i solen.

Det behövs inte så mycket för att man ska tappa orken i värmen.

Vägen var annars fin. Ett par djupa lerhål bara.
Vägen ledde oss till en låst grind, så vi fick vända… Jag tycker inte om att vända!

Åker vidare till Sighetu Marmatiei, där ska det vara rikligt med varg.
Vi fixar ett rum på ett hostel, (enklare version av hotell) och ska till att åka upp i bergen för att leta varg. Då säger kärri… kvinnan som har stället att vi låser klockan 9. Jag tittar på klockan som visar 7, det tar en timme att åka fram och tillbaka… en timme till godo. Nä, Rumänsk tid är 8. Så vi blir inlåsta på skithotellet där det inte finns ett dugg att göra, ingen möjlighet att komma ut, inte ens en balkong. Kommer inte ens ut till bilen, där vi har ett kylskåp fyllt med godsaker.

Go´natt… i vredesmod!

Nästa dag åkte vi vidare till Sapanta. Fjärde gången på tre år som jag är här, det har bara blivit så. Ligger nära gränsen till Ukraina och Ungern. Fint område söderut där man kan friköra ända ner till Baia-mare.

Som sagt, fint körområde. Bara köra.

Pöjken slappnade väl av lite för mycket nu när det blev lite enklare körning. Gick ikull med sin cykel och gjorde en liten kullerbytta. Passade på att ta en lite powernap när cykeln ändå låg ner.

Krafterna kom tillbaka och vi fortsätter åka.

Milslång väg.

Pausar i en fin bokskog och värmer lite mat.

När vi kom till Baia Mare så skildes vi, Pöjken tog sin packning och åkte ner till Cluj.
Jag och Harry åkte också söderut, mot Apuseni.

Vi hittade en riktigt fin väg, ren njutning att köra här. Inte så krävande körning, vilket är bra. Patrolen känns helt slut i bakvagnen, tror varenda bussning är förbrukad.

Vi kom inte längre, naturreservat. Tycker det börjar bli mer och mer av det i Rumänien, så ni som är sugna på att åka så här, skynda er.

Stor väg, massor med vindfällor efter en tromb. Men här var det röjt i alla fall.

Tack för oss för den här gången. Kul att dela med sig av våra resor till er.
Nu är det bara långtråkig hemfärd kvar. Men vi har haft en fantastisk resa med massor av upplevelser. Positivt överraskad av Ukraina som jag tyckte var lite så där sist. Det är ju så mycket mer än körningen som är kul.

Exempelvis:
Står i en korsning och funderar på vart vi ska. Kommer ut en gubbe från sitt hus och bjuder in oss på kaffe.
Ett par firar 28års äktenskap på ett hotell. Mannen i familjen visar in oss i ett konferensrum där vi ska göra slut på en liter Jack Daniels.
Står en lastbil mitt på vägen och jobbar med något. En husägare kommer ut och vinkar in oss i sin trädgård bland blommande fruktträd och buskar så vi kommer förbi.

Så nu är det bara att sätta fart med Babushkan och se hur illa det är.
Sedan är det dags att planera familjeturen i höst.