Den 24/6 kl 16.00 avgick färjan till Helsingfors, med huvuddelen av gänget. Siktet var inställt på Pamirbergen i Kirgizistan och Tadzjikistan. Planeringen hade kantats av hopp, förtvivlan, frågetecken av en mängd olika slag, samt den obligatoriska stressen. Dario fick tillbaka sitt pass någon timme innan avfärd, Linus skulle få plocka upp sitt ena pass i en kiosk på centralstationen i Helsingfors och i sista stund fick vi med Klas ena pass som vi skulle ge honom när vi mötte upp honom – var det skulle ske visste ingen… han hade åkt i förväg på egen hand till Mongoliet och kunde inte kontaktas… Alla kom iaf med färjan till slut, och otroligt nog med i stort sett alla papper och pass i ordning! Med en öl i baren skålades det för en lycklig resa…!
Transportsträckan genom Finland och Ryssland gick förhållandevis smidigt. Vi fick ett kryptiskt meddelande från Klas under vägen om att han skulle vänta på en parkeringsplats vid en björkdunge 5 mil söder om Chelyabinsk… Väl där hittade vi ett par möjliga parkeringsplatser, och ett par tusen björkdungar, men ingen Klas… Nästa dag fortsatte ett gäng letandet medan ett annat rörde sig mot den Kazakiska gränsen vid Troitsk. Strak innan gränsen fick vi dock se en välbekant syn, Klas numer blågula Hilux!! Klas undrade vad all uppståndelse handlade om, det var ju självklart att han inte skulle vara kvar vid björkdingen, det fattade väl alla?!?
Gränspassagen tog ca 3 h (vilket skulle visa sig var en ganska bra genomsnittlig tid för de flesta gränsövergångarna, detsamma gäller i stort vad gällde attityden hos gränspersonalerna, den var om än bitvis omständig så ändå korrekt och förhållandevis professionell).
Kazakstan
Kazakstan ner till Almaty gick över ändlösa stäpper. Avbrotten bestod i kontroller med korrupta poliser. Hade man tur slapp man igenom genom att spela allmänt korkad och att man inte alls förstod vad de pratade om. Men ibland hjälpte det inte… Ett stopp i Astana blev det också för att beskåda den storslagna arkitekturen i denna moderna stad. I Almaty flög de sista deltagarna in och här var faktiskt enda gången alla var samlade på samma ställe. Lite dagsutflykter upp i bergen söder om staden sen bar det av till Charyn Canyon ett par timmar österut. En imponerande och spektakulär canyon lite i ”vilda västernstil”, vi campade och grillade där. Dagen efter var det Kirgizistan som var målet.
Kirgizistan
Vid den här gränsstationen klagade de på om man hade för mycket diesel med sig i extradunkarna, max 10l… men med några extra dollar på bordet skulle det inte vara några problem… Första övernattningen skedde på Issyk-Kul-sjöns södra strand, det var dock mörkt när vi anlände så det var först på morgonen som vi kunde njuta av den makalösa utsikten. Några av oss tog även ett morgondopp – men det var fullkomligt svinkallt och dessutom är sjön lite salt så man blev mer pigg än fräsch efteråt. Färden fortsatte nu västerut, via Balykshy där man tankade i bensin i Klas bil… efter en del rabalder där vände vi sydväst mot Naryn. Vägen mellan Naryn och Jalal-Abad var en av resans allra häftigaste med två pass fyllda av häftiga serpentinvägar. Efter lite punkterings- och backspegels-lagning tog vi M41:an (Pamir Highway) söderut. När vi kom till Sary-Tash öppnade sig en enorm rak dalgång som sträckte sig från horisont till horisont, dygt en mil bred och med den södra randen uppradad som en vägg av de snöklädda topparna i Himalayas västliga delar. Vi hittade några ruiner i den enorma dalen som vi slog läger bakom (drygt 3000 möh) väl skymda från vägen och med en helt makalös vy över Peak Lenin (7134 möh). Under natten sjönk temperaturen till blygsamma +4 grader. Kirgizistan var en av resans höjdpunkter med ett väldigt varierande landskap.
Tadzjikistan
Gränsstationerna här ligger en hyfsad bit ifrån varandra, med ett (eller t.o.m två om jag inte minns fel) pass på över 4000 möh emellan dem. Det var smidigt att komma ut Kirgizistan men desto bökigare att komma in i Tadzjikistan, en hel del papper som skulle till i flera olika luckor och byggnader, så det gällde att hålla tungan rätt i mun. Efter gränsen kom hela resans högsta pass, 4655 möh. Man sprang inte i onödan där om man säger så, men medan vi var där kom två spanjorer cyklande upp dit…!
Vi hann till Murghab lagom till solnedgången. Vi kände alla av höjden, men som tur var, var det ingen som hade allt för allvarliga symptom av höjden, fordonen kände även de av höjden.
Följande dag gick Pamir Highway över ett ganska tråkigt högland på ca 4000 möh. På kvällen nådde vi Khorog. Innan resan hade vi varit tveksamma över säkerhetsläget i regionen och specifikt här i Khorog i och med att det ligger vid Afghanska gränsen. Vi hade motstridiga uppgifter men till slut avgjordes det lite av att alla andra alternativa rutter var stängda. Vi bestämde oss för att åka ner till närområdet och sen höra oss för. Men alla farhågor kom på skam. Jag tror ingen av oss kände någon minsta fara alls, och Khorog visade sig vara en mycket trevlig och relativt välmående liten stad utan någon skymt av varken smugglare, religiösa fanatiker eller ens korrupta poliser! Ibland är det riktigt kul att ha fel!
Efter en lat morgon tog vi vägen mot Dushanbe, vi skulle inte hinna det på en dag utan vi skulle köra så långt vi hann och sen övernatta på nåt lämpligt ställe. Vägen var väldigt spektakulär där den slingrade sig i dalgångarna längs floden som delar Afghanistan och Tadzjikistan, den var även rätt så dålig, dammig och bitvis trafikerad av långtradare! Men ändå en av höjdpunkterna längs resan.
Efter två långa dagars körning kom vi äntligen till Dushanbe. Av visum-datum-tekniska skäl ville Klas och jag ta oss till Uzbekistan relativt snart. Vi hade planerat att ta den närmaste vägen till Samarkand via Panjakent – men det visade sig att den var stängd! Två alternativ fanns, antingen söder ut via M41:an eller norrut via M34:an till Bekbod. Avstånden verkade vara ungefär detsamma men den norra vägen såg intressantare så vi tog den (ett annat gäng tog den södra vägen, men det visade sig att den gränspassagen var väldigt jobbig, 6h ungefär). Den norra vägen började väldigt bra, fin väg! Men vid foten av bergen blev det en omväg pga vägarbeten. Denna vägen var en liten, väldigt dammig, grusväg som nu helt plötsligt var väldigt trafikerad. Detta blev nog vår värsta vägsträcka på hela resan. Klockan slog sent när vi äntligen lyckades hitta ett ställe att sova på i Istaravshan.
Uzbekistan
Gränsstationen på denna norra rutten var om än omständlig så ändå korrekt och förhållandevis problemfri, klart smärtfriare än vad vi befarat. Återigen tog det ca 3 h innan vi var igenom. I Uzbekistan drog vi en lättnadens suck över att vägarna var bättre, vi var alla ganska trötta på dåliga vägar vid det här laget. Landskapet var för övrigt platt och ganska tråkigt, kunde inte låta bli att sakna lite berg att titta på.
Framme i Samarkand tog vi alla in på samma hotell, Malika Prime. Här stannade vi i två nätter. Är det några städer längs denna resa som förtjänades att ses så var det just Samarkand, Bukhara och Xhiva, alla viktiga knutpunkter längs Sidenvägen. Hur mäktiga och vackra byggnader som helst, men många av dem är ändå i samma stil så man kan relativt snabbt se sig mätt på arkitekturen. Som kuriosa kan nämnas att de har världens godaste apelsinjuice på ’Restaurant Samarkand’!
Resan gick som sagt vidare genom Bukhara och Xhiva. Vägarna var överlag väldigt bra. Men tack vare att nästan alla bilar i landet var ombyggda till gasdrift så fanns det väldigt sparsamt med mackar med bensin och diesel. Och de få som fanns hade inte alla räkneverk så det var upplagt att bli lurad på mängden.
Längs den sista sträckan upp mot den Kazakiska gränsen fanns det väldigt sparsamt med städer eller mackar (om det ens fanns någon), så vi bunkrade upp så mycket vi kunde innan vi lämnade Xhiva.
Härifrån till Georgien var det i stort sett en enda lång transportsträcka över ändlösa stäpper. Det tog fem dagar att köra från Xhiva till Georgien via bl.a Astrakhan (vilket var en riktigt trevlig stad) och Stavropol.
Vår ursprungliga plan hade varit att ta en färja från Turkmenbashi/Aktau till Baku i Azerbaijan. Men det visade sig att för att ta med sig bil in i Azerbaijan var man tvungen att betala en depositionsavgift där man anlände – som man endast kunde få tillbaka om man lämnade landet vid samma ställe! Något som inte riktigt passade oss. Så vi blev helt enkelt ”tvungna” att köra omvägen runt Kaspiska havet norröver – vad som gjorde detta ännu lite tråkigare att vi aldrig ens fick se havet, den norra delen är så flack så att vägen inte ens går i närheten.
I den sista delen i Ryssland innan Georgien verkade det ligga poliser i var och varannan buske som enbart var ute efter att stoppa bilar för att avkräva ”böter”…
Georgien
Det var med en suck av lättnad vi passerade gränsstationen in i Stalins gamla hemland. Man kände faktiskt med en gång att stämningen var annorlunda här, klart mer gästvänlig. Det kändes som att Georgien ville ha turister, och såg dem som en tillgång. Man märkte det även senare bara med att det inte var en enda polis som ens tittade på oss.
Första natten tog vi in på Rooms Hotel i Kazbegi uppe i Kaukasusbergen. Lyxigaste hotellet på denna resan och det kändes nästan som att komma hem – den känslan förstärktes när vi träffade ett gäng georgier som numer bodde i Stockholm i loungen. På morgonen vaknade vi med en magisk utsikt över det 5033 möh höga Mount Kazbek.
Vägen ner till Tbilisi bjöd även den på vackra vyer. Jag tror att vi alla föll lite för huvudstaden, den kändes mer inbjudande, mer gemytlig än vad de tidigare städerna hade känts. Det kändes som att det fanns en annan framåtanda här. Efter två nätter i staden och lite service på bilarna körde vi nordväst längs en bra motorväg och gjorde ett kort stopp i Gori, Josef Stalins hemstad. Ett par timmar sydväst därifrån ligger Vardzia, en labyrint av mäktiga grottor, med kyrka o allt, urhuggna ur en bergssida. Vi campade direkt nedanför. Man får dock se upp här, för det finns två Vardzia i området… så det gäller att hitta rätt.
Vid det här laget hade vi inte sett något hav eller större sjö med nåt badvatten sen nervägen genom Kazakstan, så vi längtade nu alla efter att få se Svarta Havet i Batumi, vi tog den kortaste vägen dit vilket till stora delar gick på grusvägar genom vackra och genuina byar i bergstrakterna i sydvästra delen av landet.
Batumi visade sig vara en modern stad med en lång, om än stenig, strand fylld med parasoller och en pir med bar/restaurang längst ut. Ganska stark kontrast till landsbygden. Tyvärr blev det inte mycket tid att utforska staden då ett gäng var tvungna att skynda hemåt.
Jag och Klas beslöt oss för att göra en loop till i Georgien, upp till Svanetiområdet i norra delen. Det ska tydligen vara bland de vackraste delarna av landet. 4 dagar tog det att köra upp till Mestia, huvudorten i området och tillbaka. Byarna i Svaneti präglas av en mängd höga torn, varje gård av rang hade ett, och det är en kultur som varat i ca 1000 år, kantad av blodiga släktfejder emellanåt. Förbi Mestia, för att komma igenom och ut i Lentekhi, finns en liten väg som bara är öppen för 4×4. Den var vi tvungna att ta. Behöver väl knappast nämna att vyerna var sagolika. Vi fick campa en gång längs den vägen men kom till slut ner till civiliserade områden och styrde sen kosan mot Batumi än en gång.
Turkiet
I början kunde vi inte bestämma oss för om vi bara skulle köra igenom Turkiet eller om vi skulle passa på att besöka några sevärdheter. Landet har ju väldigt mycket att erbjuda så det hade räckt mer än väl till en helt separat resa. Till slut, efter en dag längs Svarta havskusten beslöt vi oss för att svänga av ner mot Kappadokien och sen Medelhavet. Strax söder om Kappadokien besökte vi en underjordisk stad, det finns ett par i området, och det var fantastiskt, tror det var sju våningar nedåt utgrävda, med riktiga ”Indiana Jones-portar” för säkerhet. Helt klart väl värt ett besök.
Det blev tre nätter i Fethiye vid medelhavet eftersom Klas behövde en ny koppling. Sen började hemfärden på allvar. Pamukkale besöktes på vägen, men det var lite väl turistigt enligt min åsikt. Några gamla Romarlämningar stannade vi till vid också, däribland Troya. Sen tog vi en färja över Dardanellerna vid Canakkale och kom således in i Europa igen.
Den sista biten upp till Bulgariska gränsen förflöt smidigt ända tills vi råkade köra fel in på ett militärområde nära gränsen. Vi blev stoppade och kvarhållna av både militären och sen polisen i två timmar innan de var övertygade om att vi inte var några skummisar och var därefter snälla och gav oss poliseskort fram till gränsen.
Den slutliga transporten hem är en annan historia :-)!