México från kust till kust.

Väg 175 från Stilla havet till Atlanten.

Jag är på väg söder ut längs Stillahavskusten i México. Jag har inte bråttom utan stannar och köper två bananer i ett stånd längs med vägen för en pesos styck. Det är varmt och tropisk grönska. Mitt närmaste mål är Acapulco. Strax före infarten blir jag stoppad av en polis på mc, stor och kraftig med pösmage. Polisen berättade att Acapulco ”mycket farlig stad, inte bra, mycket farlig”. Efter att berättat att alt var farligt i den staden, skakade vi hand och jag ville åka vidare men det var något han ville, han släppte mig inte väg mig, så småningom fattade jag och 50 peso fattigare åkte jag vidare.

Bild 2

Jag följer kusten på en slingrig väg i en tät grönska, palmer av olika sort, små skiften med majs eller socker, ibland ananas. När skogen tätnar växer lövträden över vägen och bildar en tunnel. Vägen följer stranden men på 25 mil ser jag bara stranden 6 gånger. Vegetationen är så tät längs vägen så den döljer allt. Puerto Angel med fina hotell vid stranden är lite för dyrt för mig så jag svänger av mot bergen med tanken det finns alltid fler hotel.

Vilken häftig backe. Det svänger 90 grader vänster och uppför, 180 grader höger och uppför. Och det fortsätter i flera timmar och ibland går det lite nerför. Men inget hotell mest bara små byar, två tre hus tillsammans men oftast ensamma hus byggda av pinnar som klänger sig fast på berget. I en lite större ort stannar jag och köper de godaste persikor jag någonsin har ätit.

Bild 3 hus på berget.

Det fortsätter uppåt, det vill aldrig ta slut. Då och då skymtar helt fantastiska utsikter men det är omöjligt att stanna, avkörningsplatser finns det inga, om det finns så har någon byggt sig ett hus eller använt platsen till soptipp. Berget på ena sidan och avgrunden på den andra. Skymningen faller och det mörknar och plötsligt är jag inne i molnet och sikten försvinner. Efter en stund ger jag upp och stannar på första bästa plats. Det är dumt att fortsätta, varför riskera livet när det inte är bråttom.

Jag ser inte en meter och har ingen aning om var jag är och hur det ser ut runt omkring mig. Jag sover i förarsätet hela natten fram till gryningen då det visar sig att platsen var säker men jag sov på någons gårdsplan. Fort iväg.

Bild 4 in i molnet

Efter fem timmars körning i bergen är jag framme på en högplatå och närmar mig OAXACA en stad som det inte är lönt att uttala, x uttalas som ett hickande K. Jag ägnar ett per timmar åt Monte Alba, det vita berget. 650 år före kristus satte man igång att hacka av bergstoppen för att bygga en tempelstad, 700 meter över dalgången. Ett helt fantastisk byggnadsverk som efter 1300 år övergavs och ingen vet varför.

Bild 5 Monte Alba

Jag lämnar Oaxaca för bergen mot Atlanten. Backe upp och böj, böj och tillbaks och hela tiden uppåt. När man är högt nog tar lövträden slut och enorma barrträd tar vid. Efter ett par timmar hittar jag den perfekta övernattnings platsen, en kurva som är utschaktad och utan lokalbefolkning i närheten. Och i rätt tid. Oftast finner man denna lyckoplats bara på förmiddagar när man inte vill stanna för natten. Till middag äter jag en liten burk med krossade tomater med grönsaker och ett paket nudlar avslutar med färsk frukt, ananas, äpple, apelsin och banan nedskuret och serverat i lilla tvättbyttan som jag ännu inte har använt på sex månader. Trots att det blir kallt i bergen på denna höga höjd sov jag som en stock hela natten. Bäst sover jag i min lilla koja.

Bild 6 Utsikt från min lilla koja.

Jag trodde den första dagens körning i bergen var det värsta jag varit med om vad gäller körning i berg. Vad fel jag hade. Ännu högre och ännu krokigare och ännu sämre väg. Här i México lägger man kallasfalt som inte håller lika bra. Under hela körningen över bergen tror jag att jag kunde köra 100 meter utan ett potthål, nu talar jag inte om bara potthål här gäller det att slingra sig fram mellan dasshålen och badkarshålen. Och de flesta vägarna är fulla av hål

Uppe i bergen finns alltid en rasrisk där bergssidan har runnit ner på vägen med stenblock och jord. Plötsligt måste man slänga sig över till den andra körbanan för att undvika ett ras eller någon stor stenbumling.

Jordskred över vägen är otäcka med det som är under är värre. Lite då och då får manräkna med att delar av vägen har försvunnit, borta, bara finns ej mer, rakt ner, 50 eller flera hundra meter spelar ingen roll, man kör bara ner en gång. Det händer att 15-20 meter av ena vägbanan har försvunnit ofta finns det ingen markering utan plötsligt ser man att något är fel, då gäller det att slänga sig åt sidan och hoppas man inte möter, om man hinner tänka. Men otäckast av alla är hålen på en kvadratmeter som finns i vägens utkant, där bergssidan sluttar rakt ner. Dessa hål ser man inte på långt håll, ofta i skuggan, riktigt otäcka hål.