Med Royal Enfield i Indien-Nepal-Everest-Tibet

Med Royal Enfield i Indien-Nepal-Everest-Tibet

Posted by
|

Stockholm.
Det var någon gång i början på 80 talet, en servitris närmar sig mitt bord med ett leende på läpparna, varsågod sade hon och sträckte fram ett silverfat mot mig. Jag tittade undrande, jag såg inget först, jag var van att bli serverad öl och detta i mängder, nu fanns här inget på brickan trodde jag först, men efter någon sekund i det skumma ljuset såg jag en burk, ingen ölburk utan en konservburk i plåt. En konservburk tänkte jag, det gick runt i mitt huvud, en burk, en öppnad plåtburk, alla vid mitt bord skrattade hejdlöst när dom såg min förvånade min.

Platsen är anrika Bäckahästen i Stockholm, jag och mina närmaste vänner är placerade vid mitt stambord, bordet direkt till vänster innanför dörrarna, ett bord som jag tillbringat åtskilliga lördagskvällar vid. Då mindes jag..
Någon månad tidigare hade jag, uttalat det klassiska ”jag äter hällre mask än åker japansk motorcykel”. Där satt jag nu med en burk mask serverat på silverfat, en gaffel serveras mig av ställets servitris, ät skriker alla och skrattar hejdlöst.

En vecka tidigare hade en kamrats bror köpt en japansk motorcykel, en Honda, den provade jag i ungefär 4 minuter runt ett villakvarter i Vendelsömalm. Därför satt jag nu på Bäckahästen och åt mask, flera vid borden runt oss följde in i ropen ät ät. Jag åt, och dom skrattade.

Indien
Nu sitter jag inte med en burk mask utan med en kopp indiskt te framför mig, bredvid mig har jag min ryggsäck och i den mitt hem dom närmaste veckorna. Jag befinner mig i Västbengalen i norra Indien. Framför mig ligger över 3000 km väg i både berg och dalar , asfalt, grusväg, och ibland ingen väg alls.. Jag och några till skall åka motorcykel, en Royal Enfield från Indien via Nepal in i Tibet upp till Mount Everest Base-Camp.

Västbengalen
En häftig Jeepresa fick vi, från flygplatsen i Bagdogra till Siliguri, backspeglarna infällda, full gas och ena handen konstant på tutan, vi skrattade högt åt Jeepförarens framfart, och självklart körde han då ännu fortare. Ibland vänstertrafik ibland höger och ibland mittemellan. Kossor och getter flyttar sig snällt, så gjorde även mötande bilar, oftast..
Med skräckblandad förtjusning gick färden i alldeles för hög fart mot Siliguri, nu med en backspegel minde, avgaserna sticker i näsan, bilar, bussar , människor och cykeltaxis, att det kan finnas så här många människor just här, just nu. Att Indiens en miljard människor skulle finnas på samma plats som jag befinner mig på just här, just nu, är obegripligt, ett myller av människor runt mig, på vägen, bredvid vägen, överallt är det små mörka Indier.

Efter en god kvällsmiddag med ett par King-Fischer så ger jag 10 dollar istället för 10 Rupies till en mycket liten och fattig man, han förstod inte vad det var för sedel, tittade konstigt på den så jag bytte den snabbt ut till en 100 Rupies sedel istället (18 kr) och han tackade mig mycket mycket ödmjukt för gåvan, han fick ju en sedel med 2 nollor i stället för en. Vi hade stannat lite länge på restaurangen och klockan hade blivit mycket, så vi drog oss snabbt till hotellet, vi skall ju upp tidigt i morgon.

Efter en natt på hotellet så hämtade vi hojarna i Rogers garage, flyttar över bagaget till våra packväskor, det vill säga, vi som har bagage. Leif min rumskompis blev av med sitt redan i London, och får låna ihop sitt!. I garaget står dom Indiska motorcyklarna uppradade, tankade, nytvättade, servade, ryktet har gått, runt omkring oss samlas nyfikna, barn och vuxna, män och kvinnor, skaran av människor växer, folk frågar vart vi skall. Till Mount Everest svarar vi glatt..

Vi startar hojarna och svänger ut för vår färd norrut. Efter vägen hejas vi fram av hundratals människor, barn vinkar, vuxna gör tummen upp en mycket mäktig känsla att åka i karavan mot Kina infinner sig.
Vi är norr om Siliguri i nordöstra Indien, närmare bestämt i Västbengalen. Vi har några mil fram till Indisk/-Nepalesiska gränsen. Vi sicksackar fram på “fel” sida av vägen, i en fruktansvärd trafik, i ett ihärdigt tutande från alla håll. Människor och djur springer framför oss en och en annan kossa lunkar fram längs vägkanten och oftast även mitt i vägen. Vi undviker i möjligaste mån potthålen, i den bristfälliga asfalten, och kommer snart ut på landsbygden, och in i några teplantager.
Kvinnor går på fälten, små lastbilar möter upp och fylls snabbt på av kvinnornas korgar fyllda med te. Vi kommer strax in i ett samhälle igen, och tar av mot Nepal. Vi hamnar mitt i rusningstrafiken med resande i rickshaws , jag trodde det inte kunde finnas så många i hela Indien, mellan rickshawerna springer människor och getter till ett envetet tutande från små lastbilar, överlastade med allt som tänkas kan. 20 ton handlastade stenar i lastbilar byggda för att klara 6 ton, fjädringen är totalt stum, lastbilarna är totalt nedslitna efter många års överlast, men signalhornen är i toppskick..
Efter några mil så har man vant sig, häftigt tänker jag, här sitter jag på “min” hoj i norra Indien på väg till Mount Everest.

Nepal
Vi överlevde resan till Nepal, strax efter gränsen stannar vi till för lite mat, ett par rejäla öl slank ned, och jag tror det var Håkan som sade, vågar fan inte köra nykter här!
Restaurangen är en klassisk Tibetansk familjerestaurang, där mormor ligger och sover inne i serveringsdelen, dottern diskar och kocken (sonen) visar stolt upp sitt fina kök. Lite getkött senare och färden gick vidare mot Katmandu. Vi kör förbi vackra handmålade tibetanska bussar, givetvis överlastade. Med inkastare, getter på taken och givetvis med bra signalhorn.

Vi stannar till för kvällen och övernattning, efter några minuter så fylls vår parkeringsplats av nyfikna. intresserade fyller snabbt upp området runt våra motorcyklar, ryktet har spridit sig igen, Europeèr på motorcyklar är i byn.

Morgonen gryr, vi kliver ur sängarna och sköljer snabbt bort lössen från våra kroppar i det iskalla vattnet. Efter en stadig frukost drar vi vidare, det börjar att regna, så vi stannar för att ta på regnkläder, då en gammal man bärandes på en sten dyker upp. På bristfälligt teckenspråk frågar jag undrande varför han bär på en sten? Han svarar mig att han har ont i knäna och i nacken! Han är reumatiker och har fått rådet av en bydoktor att gå runt och bära på en stor och tung sten! Visst funkar det, pröva själv, gå runt hela dagarna och släpa på en tung sten, så glömmer du snart alla andra krämpor.

Vi åkte över det första bergspasset 2500 m i hällregn, och det dröjde inte länge förrän Mats körde omkull, lite skrapsår och förlorad stolthet givetvis, men färden går snabbt vidare, vi stannar till och dricker jak-te efter vägen , vi har en fantastisk utsikt över berg och dalar, vi dricker ur och fortsätter, efter några svängar var det min tur att köra omkull, jag mötte en lastbil i en kurva med 200 meters stup på sidan, vi båda fick inte plats så det var givetvis jag som fick ge mig.

Vi kom in i Katmandu i ett helt obegripligt totalkaos.. 3 gånger mer bilar, bussar, lastbilar och motorcyklar än vad som får plats. Vi tog in på ett hotell, gick ut på kvällen och roade oss med att titta på likbränning. Vi blev mycket hårt antastade av försäljare vars pris gick ned till en tiondel med hård prutning, knivar smycken och annat inköptes.

Mot gränsen.
Monsunsäsongen var nu över. Man har bara ett par veckor om året på sig mellan monsunen och innan snön kommer till Himalaya, ett litet hål i väderleken, med några få veckor som skapar den enda möjligheten att åka motorcykel till Everest. Vägen mot gränsen var slingrig och smal och dessutom extremt lerig och hal efter monsunen med branta stup och forsar i dalarna, när vi har en dryg mil kvar händer det som inte for hända, jag kör sist och mitt bakhjul totalhavererar, ingen märker i regnet att jag stannat, jag hoppar av hojen och ser snart att det inte går att laga på plats. Efter en lång väntan så dyker vår jeep upp, vår Indiske jeepförare med vår följebil har till slut vänt och undrat vart jag tog vägen.
Vi baxar in hojen i en jeepen och kör mot gränsen, men konstaterar efter bara några minuter att framför oss är vägen avskuren. En lastbil har kört utför stupet 50 meter ned i en ravin, den bärgas just nu, motorcyklarna kom förbi men inga bilar!
Stora rör har grävts ner i vägbanan, 3 vajerspel av enorm storlek baxar sakta lastbilen tillbaks igen, sakta mycket sakta. Det här kommer att ta hela natten konstaterar jag, och dom andra är på rätt sida om raset på väg mot hotellet med kalla öl och varma sängar.. här sitter jag fast efter vägen.

Jag funderar lite, jag tänker inte sitta här hela natten, då går jag hellre.
Det är 1 mil kvar att gå till gränsen mot Tibet, jag får med mig Jack en passagerare från jeepen och vi börjar att gå.
Efter några kilometer i regnet dyker då plötsligt jeepen upp! Dom har lyckats att pressa sig förbi olycksplatsen genom att köra på sidan av den branta bergsväggen. Vi hoppar in och åker ett par kilometer till, när jag upptäcker en av våra motorcyklar efter vägkanten! Det är Håkan, han sitter på en sten och tittar håglöst framför sig i mörkret. Han har gett upp i leran, vi byter och jag kör hans hoj istället, jag kör vidare i mörkret, när jag anländer till hotellet blir jag varmt välkomnad med många kalla öl…

Tibet
En hel dag tog det att köra 3 mil i leran inklusive den Tibetanska tulle. Nu behöver man inte akta sig för kossor längre utan nu är det jakar.. Vi åker på Friendship Highway, ingen motorväg utan Highway står för höjden. Vi är uppe på den Tibetanska högplatån och kör i snitt på över 3500 meters höjd.
Första bergspasset i Tibet, på 5200 meters höjd står Janne på alla fyra och spyr. Janne har tidigare kört sin Royal Enfield från Indien till Sverige plus 22 Gotland Grand National. Fy Faan stönar han, det här var det jävligaste jag varit med om. Han har drabbats av Höjdsjuka, något som vi samtliga senare kom att drabbas av.

Mount Everest
Vägen mot Everest Base-Camp var extremt dålig med stenar stora som apskallar med forsar och vattendrag, ibland halvmeterdjupa. Vi hjälper varann över vattendragen men kör omkull ändå! liggande i det iskalla vattnet med motorcykeln över oss skrikande på hjälp, snabbt kommer hjälpen innan nästa kör omkull. Luften är så syrefattig och uppförsbackarna så branta att vi tvingas springa bredvid motorcyklarna med full gas på ettans växel.! Vägen är obeskrivbar men mycket mycket vacker.

Tre dagar tog det från nepalesiska tullen till Everest Base-Camp, sista sträckan är normalt förbehållen transport med jakar, men vi kör med hojarna hela vägen fram.
Framme vid Base Camp stapplar vi håglösa runt i den syrefattiga luften, vi mår psykiskt dåligt på den här höjden och stapplar runt som zombies.
Vi övernattar i ett permanent baslägerstält som eldas med jakspillning, när det brinner som bäst är det 2 minus i tältet. Dubbla tjocka, välbegagnade och extremt tunga jakullstäcken, och min i Katmandu nyinköpta Northface tröja behövdes. Den extrema kylan höll dock bäddarna loppfria.
Luften var så syrefattig att man blev andfådd bara utav att vända sig i sängen, astmasprayen gick runt i tältet, jag skakar av köld och utmattning men är för svag för att ta mig ur sängen. Våra Tibetanska guider tittar regelbundet på våra naglar och läppar för att se tecken på höjdsjuka, Mats får lov att åka ner till Rongbuk för att komma undan höjden.

När vi startade hojarna på morgonen var det is på sadeln! Jag tinade den med ett glas varmt te! men teèt frös till is igen.. Handskarna är iskalla och blöta och jag helt genomfrusen, jag skakar av köld och utmattning när jag sätter mig på motorcykeln, och sakta kör ned mot Rongbuk ca 700 höjdmeter under Base-Camp. Jag kör med en hand i taget för att värma mig, vänster hand värmer jag på cylindern, höger hand på styret, höger hand värmer jag i nedförsbackarna mot cylinderns högersida, när vägen tillåter sitter jag med bägge händerna på cylindern framåtlutad över styret. .
I Rongbuk hittar vi en termometer 7 minus! och det är bara att fortsätta i kölden mot Lhasa..

Resan mot Tibets huvudstad går snabbt med bara en övernattning, vägarna blir vägar ju närmare vi kommer. Lhasa dyker upp i horisonten med moderna affärer och bankhus och i allt detta tempel och givetvis Potalapalatset. Vi stannar 2 nätter innan vi åker mot Nepal.

Mot Nepal
Resan från Lhasa är kylig, vi stannar för en snabbfika samtidigt som små fina snöflingor faller ned. Vi åker in i “the city of Dixidance” och stannar för natten. Där på samma “hotell” som oss bor en Engelsman som trampat runt Världen i en trampbåt ! Han startade från England och har nu kommit till Tibet. Han började 1994 och har bland annat hunnit runt Australien. När det inte finns vatten så så fortsätter han trampandet på land! Nu nu håller Discovery på med en dokumentärfilm om honom, vi träffar också på en trevlig Canadensare som 1964 köpte en ny WV buss i Tyskland och körde över Alperna genom Europa, Iran, Irak, Pakistan, genom Indien till Nepal och Tibet. Genom Sydostasien och över Australien sedan skeppades bilen till norra Canada sedan söderut och hem och sålde bilen för en bra slant, den var ju nästan ny…

Dagen efter fortsätter vi mot Old Tingri. Färden mot Nepalesiska gränsen blir dammig, fruktansvärd dammig. Vid bergspasset på 5200 meters höjd stannar vi till helt utmattade, Håkan svimmar! sittande på hojen! ramlar och får motorcykeln över sig, vi rusar fram och hjälper honom upp och det blir jeep för hans del resten av resan till Katmandu.

Vi kommer till gränsen. i samma totalkaos som när vi åkte hit, vägen är ett lerdike! Överlastade Tibetanska lastbilar stoppar all framkomlighet, trasiga, felparkerade, fastkörda i leran och övergivna.
Inte ens vi på motorcyklar kan komma fram. “Vägen” lutar brant nedåt, på sidorna är det branta stup, vi glider nedför i sidled i leran när vi försöker ta oss ned. Att komma förbi lastbilarna går inte. Vi hoppar av och försöker tillsammans få några av lastbilarna att flytta sig, men dom har ju själva inte mycket plats att röra sig på, men en halvmeters lucka öppnar sig till sist och vi kör över en en meterstor våt lerhög samtidigt som vi passerar första lastbilen, leran är hal och Mats kör givetvis omkull in under en stillastående lastbil.

Alla hojarna kom fram till tullgränsen, men givetvis inte våra Kinesiska följebilar. Vi hyr in några bärare som tömmer bilarna på våra väskor och dom bär väskorna någon kilometer över gränsen, regnet strilar ner under vår väntan på att få passera tullen, vi får lov att skjuta hojarna över Friendship bridge. mot den Nepalesiska tullen, av någon anledning får vi inte köra dom. Gränsen på Nepalesiska sidan är stäng med hänglås! nu sitter vi fast i ingenmansland.

Efter en tid hittar vi en smal dörr i grinden och pressar hojarna igenom, några packväskor går sönder av den omilda behandlingen men vi kommer alla igenom och rullar fram mot vårt Nepalesiska enkla hotell.
Det har mörknat och några öl har slunkit ned, när jag och Jack passar på att skjuta några kvarvarande fyrverkeriraketer över vattendraget mot den kinesiska sidan, vilket inte var så lyckat. En stund senare dyker poliser upp på hotellet, undrande vad i helvete vi håller på med, ni kan starta en gränskonflikt med Kina !..

Morgon i Nepal.
Jag vaknar och går upp till min frisör, beställer sedvanlig en timmes rakning och ansiktsmassage. Han gör ett fantastiskt jobb och vi har skämt bort honom med att betala 35 kr. I Siliguri kostar rakning och klippning tillsammans 3,60 kr! Billigt men kvalitetsmässigt inte på något sätt i närheten av vårt proffs vid Nepal-Tibetanska gränsen. Efter morgonrakningen så fortsätter vi mot vårt hotell i Nepal, vi kommer fram på eftermiddagen utan några större problem, så direkt utan dusch tar vi en taxi till Everest-baren. Den baren där man tar ett par öl efter att ha varit på Mont Everest. Där finns bla Hillarys namnteckning, men baren har förmodligen byggts om efter någon brand eller bara att byggnaden byggts om, så själen var försvunnen och kommer nog aldrig mer tillbaks.

Mot Indien.
Vi stannar i två nätter på hotellet, och samlar krafter innan vi startar hemfärden mot Indien, vi startar med långkörning på över 40 mil, Vi slingrar oss ned för berget. Jag kör sist och Håkan 100 meter framför mig, i en kurva får Håkan möte! drar till vänster och ned i en meterdjupt betongdike. Han fastnar med fotstegen i det smala betongdiket och tippar 180 grader upp och ned! med hojen över sig! olja och bensin rinner ut motorcykeln och över Håkan. Lite chockad givetvis men helt fysik oskadd, detta och lite övrigt strul efter vägen (punktering, mm) gjorde att det blev mörkerkörning.
Våra överlastade hojar lyste mer upp natthimlen än vägbanan, allt lyse som hittade ned på vägbanan motsvarade ungefär styrkan från ett stearinljus. Jag kör först i ledet genom Nepal. Vi har blivit varnade att Maoistgerillan stoppar trafikanter efter vägen, och efter några timmars körning så blockerar då givetvis Maoistgerillans tonåringar vägbanan på sin jakt efter pengar. Jag växlar ner och varvar fullt så att dom förstår att jag menar allvar, hukar mig ned och siktar rakt in där det är som minst folk i klungan och med höga skrik så hoppar de åt sidan. Efter mig kommer en av oss som missar hålet och smackar rakt i en av Maoisterna. Skrik, blodvite och svordomar uppstår så vi fortsätter snabbt på högsta växeln mot Indien.

Vi åker vidare i mörkret, och övernattar på ett hyfsat loppfritt hotell, för övrigt ett av dom få hotellen som överhuvudtaget finns efter vägen. Dagen efter åker vi över gränsen till Indien.
Med färgade riskorn i pannan och Nepalesisk hatt på huvudena intar vi en fantastisk middag. Vi äter på engångstallrikar gjorda av löv vid ett bord vänt utåt dalen. Med en vacker utsikt över Darjeeling och Kanchenjunga med sin snötäckta topp. Vi åker tillbaks i mörkret efter att ha lämnat kvar 2 motorcyklar för senare reparation vi slickar vägkanten med stup på hundratals meter, möter lastbilar och får inte riktigt plats, allt som är kvar är en halvmeter mellan väg och ingenting, aporna sitter i kurvorna och väntar på underhållning.
Vi kommer hyfsat helskinnade tillbaks till Siliguri, och flyget till Sverige och jag konstaterar att denna resa är slut.

Everest med enfield 2-ansikten ansikts skagg-sidenvagen-b-600 by-marocko-1 dubaii-matros Familj vid brunn mot merzouga-1024 flicka sahara -2 flicka-1 kottbutik-mauretanien kvinna-tandlos linn-heliga-man Merzouga-sanddynor-800 nepal-enfoting rongbuk-everest vagskal-oken-2 Timbuktu-skylt-800 OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA tibet-5 258 tibet 112-1 symaskin st-louis-hast-vagn smutsig pojke-b-600 rusningstrafik rott-skagg-b-600 pakistan-fangelse-b800 Rolex-dubai

  • : Jag äter hällre mask än åker japansk motorcykel...

Add a comment

You must be logged in to comment.

Om SWES

SWES är en organisation vars mål är att föra samman människor med ett gemensamt intresse i resande, natur och äventyr – jorden runt. Föreningen ger medlemmarna ett forum för likasinnade där erfarenheter, genomförda projekt och framtida äventyr kan delas.

Varför SWES?

Målet med SWES är att stödja medlemmarna i deras mål att nå avlägsna platser i världen. Medlemmarna kan resa med båt eller bil, rida, paddla kanot, cykla eller gå och resans längd kan variera mellan 10 km eller 10.000 km. Resan ska genomföras utan resebyråer och resorna går ofta till områden som sällan eller aldrig besökts av turister.


Följ oss på: Facebook
Copyright © 2018 SWES
All rights reserved.

WebAdmin:
Marcus Behrens

Bankgiro-nummer: 420-8948
Swish-nummer: 123 048 58 05
IBAN: SE9395000099601805164264
SWIFT/BIC: NDEASESS

Partners

Expedition_Store