Trans Pyrenean Expedition 2002

Trans Pyrenean Expedition 2002

Posted by
|


Nerresan.

Mariefred – Dalsland – Simrishamn – Helsingborg – Rotenburg (D).

Vi startade vår resa redan den 17 juli från vårt hem i Mariefred. Veckan dess för innan hade ägnats åt att organisera vår packning i bilen. Vi använde ett lådsystem där varje låda hade ett nummer. Totalt hade vi ca 10-11 lådor (inklusive de på taket). Plastlådorna som hade tättslutande lock hittade vi på OBS Stormarknad (numera Coop). Dessa staplades i skuffen på vår Defender 110. På taket hade vi två specialbeställda lådor i plyfa (som faktiskt visade sig vara vatten- och dammtäta). Taklådorna användes till att förvara tältutrustning, stolar, kök och gummimadrasser m.m. Vi hade också 3 X 18 lit reservdunkar med diesel och 3 X 10 lit reservdunkar med olja för motor, växellåda och diffar (inget av dessa kom till användning).

I en speciell ventilerad låda förvarade vi 2 st gasoltuber (endast en halv tub konsumerades under hela resan). Packningssystemet visade sig att fungera mycket bra. För mer info om hur allt funkade se fakta rutan.

Efter att firat min svärfars 80-års dag i Dalsland under mycket festliga former körde vi den 20 juli till Österlen. Vädret på ostkusten var förhållandevis bra jämfört med de rapporter vi fick från bl.a. Hanssons som campade strax utanför Helsingborg. Det blåste och regnade till den milda grad att det till och med regnade in i deras luxuösa camper. Vi beslöt dock att stanna kvar på Österlen till tidig morgon den 23 juli då vi körde till Helsingborg för att möta upp med Eriksson, Andersson och Hansson. Vi tog färjan över till Helsingör kl 0930 över ett grått och blåsigt Öresund. Under vår resa från Helsingör via färjan Rödby-Puttgarden och en bit ner i Tyskland avlöstes den ena regnbyn efter den andra. Framåt sen eftermiddag tog vi in på en campingplats i närheten av Rotenburg (straxt innan Bremen).

Det tog oss nästan 1 timme att resa tältet. Vi hade inte köpt någon mat ännu. Det regnade, regnade, regnade och regnade. Tältet var lika blött utanpå som innanför. Jag avundade Brita och Lars Anderssons taktält till den grad att jag säkert var beredd att betala det dubbla för något dylikt. Detta var vår första kontakt med en etablerad campingplats. Campingplatser är liksom inte vår grej.

Under natten hade vi knappt sovit något. Cilla var uppe och tvättade redan vid 5-tiden då Ella hade kissat i sovsäcken (säkert på grund av det ständiga droppandet på tältduken).

Morgonen den 24 juli förnekade sig inte. Blygrå himmel med regn. Det dyblöta tältet trycktes ner i en av taklådorna. Resterande blöta saker hängdes upp i bilen och efter en stunds körande mot Belgien kändes bilen som himmelriket på jorden. Färden genom Tyskland utgörs av de flesta som en parantes i tillvaron. Så även för oss. För att hålla ihop konvojen på motorvägarna bestämdes att snittfarten skulle ligga kring 90-100 km/h.

Då vi planerade resan hade vi fått höra från andra att vårt val av tidpunkt var tokigt på grund av den höga värmen i Spanien normalt under denna period. Nu längtade vi alla till sol och värme. Framåt kvällen passerade vi Calais för att styra kosan till Cap Blanc-Nes (straxt söder om Calais). Familjen Svanfeldt hade hyrt ett hus där för någon vecka sedan och rekommenderade oss att göra ett besök. Sagt och gjort. I skymningen den 24 juli rullade vi ner på stranden i Audresselles. Vi hade bestämt att natten skulle avnjutas på hotell. De andra i sällskapet tog in på en camping (eller cåååmping som man säger i Frankrike) längre upp på landbacken. Hotellet vi hittade (eller rättare sagt vår färddator, i vilken hotellet var listat i dess databas) hade namnet Hotel de Plage. Det låg precis vid stranden. En natt kostade 70 euro och var alldeles för dyrt. Hotellet var slitet och i dåligt skick. Vi hade redan den andra dagen på vår resa gått rakt i turistfällan. Men som kontrast till den blöta campingen i Tyskland så trivdes vi utmärkt.

På morgonen den 25 juli åt vi frukost, checkade ut och åkte upp till resten av gänget på campingen. Dagen ägnades åt att göra en utflykt längs kusten med besök i ett av flertalet museum om landstigningen i Normandie under kriget.

Vi beslöt att även vi skulle prova campingen de andra bodde på. Detta gav tillfälle att byta samtliga bromsklotsar som jag annars skulle gjort innan avresan men ej hunnit med.

Morgonen den 26 juli skulle resan fortsätta. I och med att vi inte ännu hade 100% kläm på resandet och rivandet av vårt stora ”flerfamiljstält” tog det lite längre tid för oss. De andra var otåliga och körde iväg innan vi var klara kl 0930 på morgonen.

Då vi körde ut från campingen började ett oroväckande skrapande ljud höras från bakaxeln.

Vi valde att ta en lite snabbare väg till Dieppe och centrala Normandie för att där ha mer tid över för olika besök av platser vi kände till sedan tidigare. I Dieppe blev oljudet värre och oron steg. Vi fortsatte till Quiberville där Eriksson, Andersson och Hansson tagit in på en camping. Vi trängde ihop oss med Ann och Tore för att där under kvällen konstatera att hjullagret var kaputt. På morgonen fredagen den 27 juli lämnade de andra oss och vi stod kvar i Quiberville med vår trasiga bil. Att riva bakaxeln utan att ha reservdelar såg jag som riskfyllt (tänk om allt bara skulle ramla ut!). Bilen gick ju trots allt att köra. I och med att vi har garanti kvar med gällande Land Rover Assistans försökte vi komma i kontakt med dem i Sverige. Under ett helt dygn så svarade ingen!? Nu gällde det att få tag i reservdelar och få problemet åtgärdat inom ramarna på den återstående garantin. Efter olika turer och ett fasligt telefonerande konstaterades att det var omöjligt att få reservdelar i denna del av Frankrike. Lite deppade åkte vi till Dieppe bakom den bärgningsbil som skulle eventuellt ta oss till Rouen (120 km söder om Dieppe). Vi betalade bärgaren och beslöt att vi själva skulle köra till Rouen. Det var nu fredag kväll och vi blev tvingade att stanna i området under helgen intill Land Rover-verkstaden i Rouen skulle öppna på måndag morgon. Nicklas och Ella badade. Vi tog det lugnt och åkte runt försiktigt till olika ställen och njöt av omgivningarna. Efter en god lunch vid stranden kom en familj köranden i sin 90a som jag givetvis stoppade. De rekommenderade en kille i Varengeville Sur Mer. Vi haltade dit och träffade Thierry Benet vid sin lilla verkstad invid huvudvägen. Thierry och hans hjälpreda tog sig an problemet omgående. Felet konstaterades ånyo efter att rivit allt som satt i vägen. Som de flesta fransoser så tog de till släggan när något sitter fast vilket resulterade i att de skadade bromsskivan. Thierry var dock en rolig prick och hade stort intresse för Land Rover, men där gick förmodligen gränsen. Thierry hade dock inga lager att tillgå. Så – i med flera kilo fett och skruva tillbaka eländet igen. Nu var det bara att ta sig till Rouen och hänga på låset till den auktoriserade Land Rover verkstaden.

Lördagen den 27 juli tog vi in på ett jättetrevligt Bed & Breakfast (Chambre d’Hotes) i den lilla byn Ourville-en-Cava. Vi var inte vana vid kliniskt rena toaletter, badrum och välstädade rum. Detta ställe var mycket bra. Värdinnan pratglad och trevlig. Vissa Chambre d’Hotes kostar nästan som en campingplats men du får sova i en trevlig miljö, välstädat, rena lakan och dusch. Frukost på morgonen i trädgården. Perfekt.

Efter en god natts sömn fortsatte vi söndagen den 28 juli till Rouen. Denna hemska industristad är något man helst inte besöker. Vi kom inrullande på eftermiddagen och hittade ett hotell tvärs över gatan där verkstaden Regis 4X4 låg. Vår VDO-Dayton färddator (framöver döpt till Wilma av Nicklas och Ella) lotsade oss fram hela vägen ända fram till rätt gatunummer.

Måndagen den 29 juli hängde vi på låset och fick in bilen på verkstaden. Fick då reda på att fabriken i England har på vissa bilar ”glömt” att smörja hjullagren innan montering. Verkstaden i Rouen hade bytt på över 20 bilar av årsmodell 01-02.

Nya lager på plats och vi rullar igen. För att hinna ikapp de andra sträckkör vi från Rouen till Royan norr om Bordeaux vid Bretagne-kusten. Sent på kvällen hittar vi en ”Camping Naturelle” som var den enda campingen som vi kände någon sympati för. På morgonen pratar vi med Hansson på mobiltelefon och kommer överens om att vi ses vid färjan i Royan (färjan går mellan Royan och Medoc och tar ca 15 minuter). När vi kommer till Royan (som mest liknar ett gigantiskt Kiviks marknad) hällregnar det. Vi hamnade ”automatiskt” i kön till färjan och beslutar att vänta på andra sidan sundet istället för att försöka hitta parkeringsplats i ösregnet. Väl på andra sidan väntar vi på resten av gänget. Hansson ringer och meddelar att de istället kör inåt landet och över Bordeaux. Efter att väntat förgäves fortsätter vi ensamma för att undersöka den mångfald av vingårdar och vinslott i detta berömda vindistrikt.

Efter en hel dag i Medoc och sett dessa otroliga odlingar, byar och slott ligger det ganska nära till hands att bli slottsägare. Åtminstone för en natt. Sagt och gjort, Cilla hittar i en guidebok över Medoc ett slott strax utanför Bordeaux som upplåter några rum för resanden. Där skall vi bo inatt! Chateau Le Lout ligger i Blanquefort nord-väst om Bordeaux. Vi svänger upp till slottets trappor och slottsägaren själv tar emot oss och visar oss upp till en svit som vetter mot slottsparken. Golven måste varit bonade med möbelpolish och vi höll på att halka på ändan när vi klev in i paradiset. (Kostnad för en natt på detta slott var 200 euro inklusive frukost. Som ett ordinärt hotellrum i Sverige). Väl etablerade på slottet informerade slottsherren oss om en mycket fin gourmet-restaurang i grannskapet. Om vi talade om att vi bodde på slottet skulle krogen bjuda på en aperetif innan maten. Han gav oss en karta för att hitta. Vi klev ut på slottstrappan i kvällssolen för att ”göra stan”.

Inne i byn hittade vi vad vi sökte – ett tvätteri som var kvällsöppet! Upp med stinkande tvättpåsar, i med tvättmedel, i med mynten och vipps började förtrollningen med att förvandla våra gamla bylten till nya och trendriktiga kläder. Medan Cilla vaktade tvätten gick jag och köpte pizza vilken intogs med lite vatten ute på gatan. Efter väl genomfört arbete styrde vi kosan tillbaka till vårt slott.

På morgonen frågade vår slottsherre om vi hade haft en angenäm afton – ouiiiii svarade vi med nytvättade kroppar och väldoftande kläder. Sedan var det dags för utcheckning och tillbaka till verkligheten. Efter ilastning var det att ta farväl av slottsherren som stod på trappan likt när vi kom. Sedan sa det klick och allt var tyst. Bilen startade inte. Den försökte inte ens. Den totalvägrade. Den sa helt enkelt stopp. Dött.

Nu började slottsherren intressera sig för oss igen och såg oss måhända som möjliga viktiga gäster för den närmaste veckan. ”Electronique failure” konstaterade slottsherren. Han uppmuntrade oss genom att berätta att han tidigare hade en Range Rover av värsta sorten av årets modell. Men den brann upp. Nu kör han Landcruiser. Jag ringer till Tore Eriksson och gråter i telefonen. Berättar att lamporna blinkar och reläena rasslar men bilen är i övrigt stendöd. Det börjar regna igen. Jag informerar Tore om att jag nu säljer bilen på rot. Med lugnande röst säger han att den uppträder så när batteriet är tomt och kylen stulit den sista strömmen. Med förtröstan avslutar jag samtalet. Nu behövs frisk ström tillsammans med tillräckligt många ampere. Slottsherren startar upp sin gamla traktor av märket Fiat (som används för att klippa gräsmattorna i parken). Med svart dieselrök närmar sig monstret vår bil och vi kopplar de så viktiga navelsträngarna – och vipps så vaknar vår brittiska bergsget till liv igen. Vi vinkar farväl (han kanske inte var så girig ändå). Tack Chateau Le Lout. Kanske en dag vi kommer tillbaka.

Denna dag, tisdagen den 31 juli, börjar vårt ”äventyr” på riktigt. Vi är inne i prövningarnas tidevarv. Med utvilade föräldrar och glada barn tar vi oss genom ett mer och mer intressant landskap från trakterna kring Bordeaux ner till Medelhavet med destination Collioure. Vi följer konturerna av den Pyrenéeiska bergskedjan som inom några dagar skall bli vår värld.

Vi sträckkör hela vägen ned i hastigheter kring 120-130 km/h. Som tur är behöver både Nicklas och Ella göra vissa behov vilket får oss att stanna ibland. Väl nere vid Medelhavet kör vi kustvägen mot Collioure och foten av Pyrenéerna. Nu är det mörkt. Varningsljusen från bergsmassiven blixtrar och talar om att farliga vindar blåser ner mot havet. Vi ringer Tobias Björklind på mobilen och han berättar att den camping som de bor på är stängd för nya gäster. I närheten hittar vi en annan camping där incheckningen är stängd men saknar grindar. Vi kör in. En tysk kampare visar oss en plats. Trötta reser vi vårt tält i mörkret bland tomma ölburkar och gammal urin. Jag tröstar mig med att det är kontrasterna som ger dimensionerna (från slott till koja). Efter en stund inser jag att detta inte ens är en koja. Det måste vara helvetet på jorden. Ett öronbedövande buller får tältduken att skaka. En siren ylar. Efter ytterligare en halvtimme – kommer bullret tillbaka. Så håller det på hela natten. Nu börjar det hällregna igen. Det är kallt, vått och fuktigt i tältet. Vi har campat under en järnvägsbro! Med tung godstrafik. Klockan tre på morgonen kommer lyckligt berusade ungdomar i bil och spelar discomusik. Jag sover inget igen.

Tidig morgon den 1 augusti har vi aldrig rivit vårt tält så fort. Ner med plaskblöta tältet i en av taklådorna. In med barn och övrig packning. Frukost tål inte att tänkas på. Vi måste fly. Fly långt bort. Cilla undrar försiktigt om vi inte skall betala för oss. I helvete heller tänker jag och lägger i trean för att få mera fart på bilen. Cilla surar. Jag vet varför. Vänder bilen och kör tillbaka. Hittar ”camping-värden” utrustad med slickat hår, dålig herrparfym, minst tre guldkedjor runt halsen, en mångfald av guldringar och en tre-kilos guldklocka av känt märke runt sin lönnfeta handleden.

25 euro ville han ha. Min franska är dålig (tur för honom). Jag betalar. Jag måste fly. Familjen sitter i bilen och väntar. Hoppas det inte har hänt dem nåt?!

Nu åker vi ner till byn och äter en anständig frukost och försöker förtränga det förflutna. Aldrig mer en campingplats. Aldrig! Aldrig. Aldrig. Är det förstått? Detta svineriets getto.

Med mätta magar och lite distans till tillvaron kör vi upp till den camping som flertalet av expeditionsmedlemmarna bor på. För team-känslans skull (och enbart för den) checkar vi in. Min mage signalerar oro. Här är det fin utsikt och folk bor som packade sillar. Allt kompenseras av att det var kul att träffa resten av gänget. Senare på dagen kommer Hansson, Ann/Tore Eriksson och Brita/Lars Andersson inrullande och baxar in sig i ett bås i detta virrevarr av tarmar kantade av tält, husbilar och människor. Människor över allt. Höjdpunkten var dock då vi åt middag med Ann/Tore med alla barnen nere i det charmiga Collioure. Tillbaka till campingen. Kvällen avslutades med trevligt samkväm. Vi somnade i tältet till ljudet av discomusik dunkande och ett evigt snubblande på våra tältsnören. Tur att vi var så trötta. I morgon reser vi! I morgon börjar vårt liv.

Dag 1. Macanet (ESP) – Saint Laurent de Cerdans (F).

Fredagen den 2 augusti är första dagen på äventyret i Pyrenéerna. Vi startar enskilt och i grupp från gårdagens camping. Barnen vill bada i Medelhavet och vi styr kosan till närmaste playa väster om Collioure. Solen skiner men det är kallt i vinden. Efter en stund på stranden fortsätter vi in i Spanien mot Figueras för vidare färd mot vår samlingspunkt Macanet de Cabrenys i bergen långt från pråligheten. Under färden stannar vi och handlar. Till skillnad mot Frankrike är det mesta billigt i Spanien. I Frankrike är allt dyrt. Diesel/bensin, mat, hotell etc. Ann/Tore och vi tankar fullt (ca SEK 5:- per liter diesel). Marika/Jörgen Johansson meddelar att de kommer lite senare och ansluter vid nästa destination som är Pratts de Mollo i franska Pyrenéerna. Knoll/Lotta (Knollisarna) Svanfeldt hade meddelat tidigare att de hade fått en härdsmälta i bilen vilket resulterat i att kylaren läcker som ett såll och växellådan trollar bort oljan. De jäktar på så gott de kan med fem glada barn i bilen. Sylvia/Johannes von Rosen kör allt vad tygen håller från Tyskland för att hinna i tid till Macanet. Vi kör av från allfartsvägarna via Darnius upp mot Macanet. In genom byn på gator som får oss att fälla in backspeglarna. På det lilla torget kommer nu bilar från alla håll och det är mycket prat i våra komradios. Till eftersläntarna lämnas meddelande på anslagstavlan vid turistbyrån vart vi har farit vidare. Vi beslöt att ta in på en camping (du milde!) i den lilla byn Saint Laurent de Cerdans (precis mellan Macanet och Pratts de Mollo). Färden dit går på slingriga bergsvägar i farter som inte alltid är att rekommendera. Efter ca 30-40 min körning packar vi in oss på campingen. Under kvällen ringer Knollisarna och säger att de är på inflygning under natten. Kvällen avslutas med en diskussion om hur uppdelningen av grupperna skall gå till. Något egentligt beslut gick inte att ta utan detta får utvecklas efter hand. Vid tolvtiden somnar expeditionen in. Jag försöker dock hålla mig vaken tills Knollisarna kommer. Vid ett-tiden på natten taxar Knoll & Lotta in med en bil som kryllar av sovande barn i alla åldrar. Vi hjälps åt att få ordning på deras tältplats. Småpratar litet innan det blir dags för att sova. Nu saknas bara Marika/Jörgen annars är expeditionen fulltalig. Efter en genomgång av kartorna visade det sig att vi inte hade de som behövdes utan undan för undan fick köpa nya.

Dag 2. Saint Laurent (F) – Pratts de Mollo (F) – Freixene de Dalt (ESP)

Lördagen den 3 augusti vaknar expeditionen upp och frukosten intas för att börja dagen med en tur mot Pratts de Mollo. Detta är sista dagen som expeditionen åker samlade. Camilla/Tobias leder gänget in på delvis off-road betonade småvägar som letar sig upp längs bergskanterna bort från Saint Laurent (tror vi). Vädret är fint med sol och värme (vilket vi hittills inte är bortskämda med). Under lite mer svårare partier hör vi en kraftig metallisk klang från Knollisarna’s Landrover varvid bägge bakersta stötdämparna smäller rakt av uppe vid infästningen i chassit. Deras färd blev numera tämligen gungig och okontrollerbar. Ett problem har onekligen uppstått på vår första ”riktiga” dag i bergen. Den korta färden var trevlig och tämligen nyttig för de som tidigare kanske inte är så vana vid denna typ av körning. Överraskningen kom snart då vi efter ca 1,5 timmes körning kom tillbaka till den camping vi startade ifrån. GPS i all ära men här blev något fel. Men kul var det.

Ut på asfalterade vägar igen för att komma till Pratts de Mollo i rimlig tid. Vi slog följe med Knollisarna då de eventuellt kanske behövde assistans under deras gungiga väg mot Pratts. Under färden lyckades vi samla in delar som ramlade av från deras bil. Väl framme i Pratts började ett nytt projekt ta form. Var finner man två fungerande stötdämpare till en Landrover innan natten kommer? Vi frågade alla som tycktes se ut att veta något om dylika bilar. De sammantagna beskeden var att ”åk till Spanien och Figueras så hittar ni grejorna ni behöver”.

Det kunde aldrig bli aktuellt då Figueras låg åt fel håll och alldeles för långt bort.

De flesta av ekipagen gav sig av för att finna en camping (puh!) innan kvällen. Endast Sylvia/Johannes, Knollisarna och vi blev kvar intill vi hade löst problemet med stötdämparna.

Knoll körde iväg för att träffa en bonde som nyligen bytt dämpare på sin Landrover. I bästa fall kanske han hade de gamla kvar. Mycket riktigt. För 50 euro fick de gamla dämparna en ny bil att tjänstgöra på. Inte i det bästa skick, men de fick bilen att rulla igen. Sylvia/Johannes och vi åkte i förväg förvissade om att allt skulle ordna sig för Knollisarna. Vi kom överens om att vi skulle försöka hitta ett nattläger. Lotta fick låna Cillas mobil så att vi kunde ta kontakt lite senare. Lättade kunde vi nu lämna Pratts för att söka äventyret. Vi var rörande överens om att någon camping inte fick styra vårt äventyr utan vi skulle ta dagen som den kom och söka vårt nattläger efter bästa förmåga. Vidare, skulle det bli svårt att hitta campings i de områden som vi ville utforska långt från turismen. På detta sätt blev det automatiskt två grupper av expeditionen. Vår grupp utgjorde Grupp-2 framöver. I vår färd mot Atlanten styrdes nu kosan väster ut. På hisnande bergsvägar kom vi så småningom in i Spanien. Strax innan Camprodon styrde vi ytterligare högre upp i bergen för att på detta sätt försöka ta oss över det 1750 meter höga bergsmassivet El Ripolles. Lustigt nog hamnade vi på en betongbelagd väg som krävde 2ans lågväxel för att över huvudtaget ta sig fram på. Vid nästan varje kurva krävdes det ”omtag”. Det vill säga att vi var tvingade att i kurvorna backa och svänga igen för att ta oss förbi antingen ett stup eller en bergssida. Väl uppe på 1350 meters höjd kom vi till en samling hus och det började bli dags för att planera för natten. Vid ett av husen hittade vi Senior Candro Perez som ägde marken. Vi lyckades göra sig förstådd med honom och fick förmånen att slå läger under hans himmel. Han visade oss också en källa där vi kunde ta friskt källvatten. Utsikten från vår lägerplats, som utgjordes av en fårhage vid Frexiene de Dalt, var magnifik. Med snöklädda bergstoppar där himlen tar vid på den franska sidan och böljande hagar på den andra. Efter en stund ringde mobilen och vi förklarade var vi hade slagit läger. Snart hörde vi en mullrande V8 från Knollisarnas gamla Landrover One-Ten nere från bergen. Nu var vi tre ekipage (Knollisarna, Sylvia/Johannes och vi själva). I denna miljö blir man plötsligt mycket liten och ödmjuk. Eftermiddagen avslutades med en fantastisk solnedgång som målade bergen i orange och ockra. Redan på detta tidiga stadium av vår resa hade barnen funnit varandra och hade mycket roligt och spännande vart vi än stannade till. Efter att våra tillsammans åtta barn busat runt och byggt en koja var det middags- och sovdags. När väl lägret vilade lugnt under det gigantiska himlavalvet kom Knoll och Lotta över till oss med en whiskey. I ljuset från lägerlyktan kunde inte dagen sluta bättre. Natten blev kall och mörk med en stjärnklar himmel. Trots att marken och tältet lutade betänkligt sov vi underbart under denna vår första ”riktiga” natt i Pyrenéerna. Långt från ölburkar, tändvätska, discomusik och människor. Precis så här ville vi ha det.

Dag 3. Frexiene de Dalt (ESP) –  Puigerda (ESP) – Tossa de Martinet (ESP)

Söndagen den 4 augusti startade med att solen började värma våra tält tidigt på morgonen. Lite frusen och huttrig tändes fältköket och den första doften av nybryggt kaffe började ge ny näring till sinnena. Tystnaden och endast ljudet från gårdens tupp inramade det hela.

Jag tog en promenad ner till källan och till boningshuset. Senior Perez var i färd att ge sig ut på en cykeltur (han skulle senare i veckan ställa upp i en tävling och den bästa träningen var att med sin mountain-bike besegra sig själv och bergsvägarna). Perez förklarade att vägen över bergen skulle bli mycket svårforcerad för oss och tidsödande. Efter frukost var det bara att vända neråt för att ta oss vidare mot Puigerda där vi kunde träffa gränspolisen för mer information om situationen i bergen. Färden till Puigerda blev tidsödande och vi kom fram ganska sent på eftermiddagen. I en by fick vi rådet av en polis att ta en kortare ”väg” väster ut mellan bergsmassiven Roques Altes (1 785 m) och Baga de la Pia (1 992 m). Detta ”tips” blev intressant. ”Vägens” markering på kartan var identisk med de större vägarna men visade sig var knappt framkomlig. Säkert var den kortare men tidsmässigt var det en annan fråga. Under vår färd på ”vägen” åkte vi igenom ett bya-kalas och alla hurrade och vinkade till oss när vi passerade. Spåret innehöll diverse lerhål vilket Nicklas och Ella uppskattade. Vi förstår inte vart intresset för lerhål har kommit ifrån? Efter en stunds snirklande bestämde vi vuxna över komradion att vända (någonstans kunde vi ana den glada polisen skoja med sina kollegor om hans samtal med oss). Beslutet möttes av vilda protester från barnen i både vår och Knollisarna’s bil. Men vände gjorde vi. Återigen åkte vi förbi kalaset och hurrandet, ropen och vinkandet upprepades. Nu hade de i alla fall en rolig historia att berätta.

Väl uppe på den bättre vägen fortsatte snirklandet på serpentinvägar mot Puigerda

vilken är en förhållandevis stor stad med utvecklat kommersiellt liv med restauranger och butiker. Vid torget stötte vi på Marika/Jörgen. Det var kul. Jag tog uppdraget att försöka hitta polisen. De andra intog en restaurang för att ordna med middagen. Efter mycket springande hit och dit hittade jag honom. Glassätande – vilket satte sina spår i vår karta. Polisen gav oss en del tips om intressanta vägar. Med tyngd i rösten och glimt i ögat lät han också meddela att i det fall han hittade oss på vandringsstigarna skulle han och hans kollegor montera av våra hjul och lämna oss till björnarna. Ord och inga visor. När jag kom tillbaka till Cilla och Knollisarna fick jag reda på att Sylvia/Johannes hade åkt vidare för att hitta en camping för natten. På sen eftermiddag rullade vi ut från Puigerda. Över komradion fick jag höra att de andra hade tagit in på en camping någonstans i närheten. De skulle stanna på campingen i två dagar.

Våra två landisar kryssade nu ut på en större väg genom en stor dalsänka väster ut mot Bellver de Cerdanya. Det var skönt att lämna staden bakom oss och efter en stund började vägarna bli vad vi var vana vid. Sträckan mellan Puigerda och vår kommande lägerplats var tämligen ointressant. Väl framme vid foten av det gigantiska bergsmassivet Barida kom vi upp i mindre tillgänglig terräng och stötte på en bonde med sin äldre far på en traktor. Vi gjorde oss förstådda att vi sökte en lägerplats för natten. Han erbjöd oss en av hans kohagar i Tossalet de Martinet. Vi slog läger i en dalsänka invid floden Riva de la Llosa med brusande klart och kallt källvatten från Pic Negre d’Envalira (2 825 möh). En fantastisk lägerplats med forsande källvatten, sol och hagar. Barnen (Ella, Nicklas, Folke, Knut, Tova, Ragna och Torun) stojade och lekte i forsen tills de var kalla och huttriga. Vid middagstid kom kossorna genom lägret för att dricka ur floden. Solen gick ner bakom bergen och lugnet la sig över lägret. Traditionsenligt kom Knoll med den lilla whiskey-pinnen, vi satt och småpratade intill natten blev svart svart.

Dag 4. Frexiene de Dalt (ESP) –  Lles (ESP) – Les Tines (AND)

Måndagen den 5 augusti var kylig. Men så snart solen hade börjat leta sig ner i dalen kom en behaglig värme. Knoll hade tagit en lång joggingrunda på morgonen och hade hittat en troligen farbar väg som följde floden och sedan vidare upp över bergsmassivet bort mot den lilla byn Lles där vi skulle sammanstråla med de andra. Vid frukost kom kossorna på sin vandring mot vattenhålet. Efter nedpackning av tält, stolar, bord och gummimadrasser var det dags att mullra igång. Vi tog ”vägen” Knoll hade hittat tidigare på morgonen. Vid den branta backen knastrade radion till och Lotta meddelade att man var tvungen att backa då de inte fick lågväxeln att fungera. Efter en stund rapporterades ”All set Go” och vi fortsatte snirklandet bland buskar, stenblock och bergshällar. Snart kom vi upp i ett öppnare landskap och vi kunde se byn på långt håll. Solen värmde gott och doften från gårdarna förstärkte den lantliga idyllen. Vi kom in i Lles bakvägen och fick verkligen pressa oss igenom de små gatorna som var ämnade åt åsnor och hästar. Vid torget stod hela expeditionen samlad. Människorna i byn samlades och tittade nyfiket på våra bilar. Inger/Lars Hansson informerade oss att de skulle göra ett avbrott för att ta in på en camping i Andorra. En av deras medpassagerare, Brittis, hade under flera dagar mått mycket dåligt (kanske p.g.a. för mycket camping, red.anm). Hon hade inte druckit eller ätit på flera dagar och var mycket svag. Johannes (vår expeditionsläkare) gav Brittis en spruta av något nyttigt. Men hon var i så pass dåligt skick att hon segnade ner medvetslös mitt på torget. Det hela såg lite ruskigt ut. Johannes fick så småningom liv i henne. Vi handlade mat i bybutiken. Vi kunde också köpa diesel av en bybo som körde en Landrover Freelander. Dieseln var röd till färgen och förmodligen hembränd (grön diesel är jag bekant med – men röd? Den måste vara något extra). Vi fyllde en dunk med dundermedlet som reserv. Men de som fyllde tanken och började bruka detta jet-bränsle på en gång rykte betänkligt när det puttrade iväg. Under vårt uppehåll i Lles kom vi i kontakt med Clive Large som var bosatt i Andorra och var ute med sin hustru Marianne i sin Defender 110 och letade nya ”tracks” mellan Spanien och Andorra. De intresserade sig för vad vi höll på med och vi växlade några ord, adresser och telefonnummer. Efter vår lunch i Lles anslöt sig Ann/Tore och Brita/Lars sig till vår grupp. Vi beslöt att prova ett betydligt mindre spår för att senare via mindre ”vägar” ta oss in i Andorra bakvägen. Detta krävde att vi skulle upp på höjder nära 2 500 möh. Vi körde in på vårt nordvästliga spår från Lles. Efter ca 20 minuters körning blev spåret smalare och smalare. Det kantades av stup på ena sidan och berg på andra. Till slut gick det inte längre (möjligtvis med motorcykel). Vi vände och kom tillbaka till Lles för att fortsätta en något mer känd bergsväg mot Abansa. Väl framme vid Abansa tog vi en fikapaus och mötte då Clive som kom från andra hållet. Han meddelade oss att det inte gick att komma in i Andorra denna väg. Han hade sett resultatet från ett annat försök – en Nissan liggande upp-och-ner med mosat tak. Under sin tur tillbaka hade han mött Grupp-1 med Camilla/Tobias i täten på väg mot det ”omöjliga” spåret. Vi diskuterade en del och beslöt att vi skall göra ett försök i alla fall, fast på ett annat spår som förmodligen skulle leda oss upp till Serra de les Pinyes på 2 186 möh. Sagt och gjort – vi studerade vår knapphändiga karta och startade upp maskinerna för att fortsätta. Clive (som gärna ville tillbaka till Andorra) gjorde oss följe. Spåret vi åkte på var hisnande och mycket stimulerande och vacker. Vi fick kontakt med Camilla/Tobias på komradion och meddelade att de styrde mot ett spår som inte var framkomlig. Tobias ville dock fortsätta. Långt nere i en dalsänka såg vi Marika/Jörgen’s Defender. På komradion lät de meddela oss att de avsåg att ansluta sig till vår lilla konvoj. Då spåret delade sig förde vi en diskussion över radion med Clive och beslöt att ta spåret till vänster (som ledde söder ut).

Efter en stund knastrade det till i radion och Tobias meddelade oss att han inte hade för avsikt att fortsätta utan slå läger för natten i dalen och sedan vända.

Efter någon timmes trixande och svängande på spåret som snirklade sig längs bergshällarna kom vi fram till ett landskap som var otroligt fantastiskt. På denna höjd av ca 2 200 möh öppnade sig ett slättlandskap som delades av en knivskarp linje bestående av en till hälften uttorkad flod. Vi var ovanför trädgränsen och vegetation bestod till största delen av gräs, mossa och enbuskar. Detta slättlandskap försvann lätt sluttande ner mot nästa bergsmassiv. Vi var rörande överens om att här måste vi slå läger för natten. Inget tvivel. Efter att per fot undersökt närområdet hittade vi ett område som skulle passa för natten. Väldoftande från enbärsbuskarna. Vi var nu 100 meter inne i Andorra vilket gjorde det möjligt att slå läger utan att söka tillstånd från myndighet eller markägare. När vi flyttade bilen fick vi en stenbumling under bilen vilket resulterade i att hjulen för en stund tappade markkontakten. Allt gick dock bra utan synliga skador. Under etableringen av lägret kom gränspolisen körande med en skramlande Nissan i full kareta. Vi vinkade och de körde vidare. Min tanke snuddade med en gång på Camilla/Tobias i Grupp-1 som nu skulle slå läger nere i dalen som var på spanskt område. Jag hoppades att allt skulle gå bra utan något byråkratiskt krångel med rättvisan i och med att tältning i Spanien är förbjudet utan markägarens tillstånd. Clive lämnade oss för att fortsätta till Andorra. Vi beslöt att träffas nästa dag för att vi skulle få ta del av hans kartläggning av de otillgängliga smuggelvägarna mellan Andorra och Frankrike.

Under dagen hade vi haft sol. Men, nu framåt sen eftermiddag började svarta moln tona upp sig över bergsmassiven i sydväst. Då jag under åren som seglare lärt mig läsa molnen insåg jag ganska snart att detta inte bådade gott inför natten. För första gången förankrade vi vårt tält med alla linor som stod till buds.

Brita/Lars och Marika/Jörgen hade etablerat sitt läger lite längre ner och längre ut på slätten och såg ut som små prickar i detta jättelika bergslandskap.

Uppe hos oss hade vi Knollisarna samt Ann/Tore. Kvällssolen gick i moln och genast blev det mycket kallt. Vinden tilltog undan för undan. Vi avnjut vår middag. Barnen försvann ner till floden och lekte med olika projekt. Bl.a. ”operation rädda gräshoppor” vilket det vimlade av. Kvällen övergick till natt. Det mulna vädret blev till ett rejält oväder. Vinden tilltog och det började mullra över bergsmassiven. Natten övergick till ett inferno av åskstormar med blixturladdningar ovan, vid sidan och under oss. Himlen öppnade sig och regnet kom med förödande kraft. Dånet från de ständiga urladdningarna var öronbedövande. Vi befann oss precis i detta gigantiska oväders öga. Ett svagt ljus sågs nere från Johansson’s och Andersson’s läger. Ett av Knollisarnas tält ville lyfta till himlen. Vi tog barnen och satte oss i bilen. Hela dalen och bergsmassiven befann sig plötsligt i klart dagsljus då de mest extrema urladdningarna strök tätt över oss. Luften fylldes med doft av ozon. Detta var ett skådespel som vi sällan skådat. Både skrämmande och fascinerande. Ovädret fortsatte under ca 2 timme innan det sakta drog vidare för att skrämma livet ur andra mänskliga varelser. Natten blev åter mycket svart och kall. Regnet fortsatte en stund till. Vi kröp till kojs i ett kallt och tämligen blött tält av regn och kondens. Det tog en stund innan vi somnade in.

Dag 5. Les Tines (AND) – Andorra La Vella (AND) – Coll de la Botella (AND)

Tisdagen den 6 augusti började med en klarblå himmel. Luften var kall men solen började värma. Under den tidigare natten hade vi endast haft ca 2 till 5 plusgrader. Idag skulle kosan styras ner till Andorra. Här skulle handlas billigt! Efter frukosten började vi snirkla oss ner till en större väg som var asfaltbelagd och som ledde till en stor skidanläggning strax ovanför vår position. Serpentinvägen ner var mycket krokig och brant. Vid nedkomsten till civilisationen i den lilla byn Sant Julia de Loria tog våra bromsar en sista suck. Trots omfattande motorbromsning så fick bromsarna en hel del stryk. Nu hade vi kommit ner till kommersialismens högborg. Med ändlösa bilköer, avgaser, människor, oljud och pråliga butiker med all sköns utbud. Att köpa däck stod högt på inköpslistan. Det visade sig dock att priserna var dyrare än i Tyskland och Sverige. På vägen in mötte vi Hansson som var på väg till Barcelona med Brittis för att flygas hem till Stockholm. Vi språkades vid som hastigast över komradion. Det var hart när omöjligt att hitta en parkeringsplats i de centrala delarna. Vi ställde oss olagligt på en av huvudgatorna. Knollisarna skulle komma efter lite senare till Andorra. De skulle köra ända upp till Pic Negre på 2 800 meters höjd för att njuta av utsikten, den tunna luften och den totala tystnaden. Efter en stund i centrum av staden kunde vi se deras vit-gröna Landrover komma mullrande längs huvudgatan. De knökade in bilen lika olagligt som vi. Även Marika/Jörgen kom tuffande och hittade en parkering längre ner i staden.

Nu skulle handlas och gås på krogen! Ack vad vi hade fel. Nästan allt var dyrare än i Sverige. Vi köpte en leksaksbil till Nicklas och en Barbie-docka till Ella (till ett högre pris än i Sverige). Dieseln var dyrare än i Spanien. Vi lyckades hamna på en restaurang där personalen hatade turister. Jag ringde Clive för att bestämma plats för vårt möte. Han var i Spanien för att hämta en bil och skulle inte komma till Andorra förrän på kvällen. Vi var därför tvingade att ställa in mötet. Vi kommer dock ha kontakt med honom i framtiden. Efter ca 1,5 timme i Andorra började vi längta bort. In i bilarna och bort från denna häxkittel. Grupp-1 hade tagit in på en camping strax väster om stadskärnan och skulle ”göra stan” på kvällen. Vi stannade till vid campingen för att efterhöra deras planer inför den vidare färden. De hade dock inget planerat och vi diskuterade olika router. Tobias & Co ville dock använda tiden till att ta sig upp på stenglaciärerna mot den franska sidan. Vad jag kunde se fanns inga framkomliga vägar dit så vi själva lämnade detta koncept. Det blir spännande och se hur de lyckades. Knollisarna och vi åkte ner till närmaste by (La Massana) för att handla skaffning för vår vidare färd. Ann/Tore, Brita/Lars anslöt sig till oss för att etablera ett läger längre upp i bergen. Efter en stunds åkande mot den Spanska gränsen beslöt vi över komradion att försöka hitta en lägerplats i Andorra i och med att fri tältning gäller. Vi svängde av vid en skidanläggning och ner i en djup ravin bland kossor och hästar. Vi forcerade en bäck för att fortsätta brant upp på en väg som stundtals satte hjärtat i halsgropen. Vägen slutade vid ett stup och det var bara att vända. Ett litet stycke därifrån hittade vi dock ett mycket bra ställe med tillgång på friskt källvatten. Efter vi slagit upp våra tält kom mannen (som jag pratade med då vi åkte ner i dalen) åkande. För artighetens skull frågade Tore om det var ok att använda hans mark till vår övernattning. Allt var OK. Middag avnjöts tillsammans. Lotta stekte pannkakor till alla barnen! Vilket uppskattades mycket. Traditionsenligt kom Knoll med whiskeypinnen. Vi satt sedan i den kolsvarta natten och språkades vid med Brita/Lars, Ann/Tore med barnen. Korna i hagen fattade intresse i mörkret för vårt läger under deras vandring till östsluttningen, vilket föranledde paret Ann/Tore och Brita/Lars att återvända till sina läger ett stenkast ifrån vårt tält. Knollisarna och vi flyttade in i vårt tält och fortsatte våra samtal i skenet av lägerlyktan. Barnen sov sin djupa sömn något utmattade efter dagens pers i Andorra City.

Dag 6. Coll de la Botella (AND) – Tor (ESP) – Llavorsi (ESP) – Espui (ESP).

Onsdagen den 7 augusti på morgonen styrde vi kosan upp mot de höga bergen. På fascinerande slingervägar tog vi oss upp till Coma de Seturia på 2 300 möh. Vägen övergick plötsligt till grusväg. Vi fick höra från Grupp-1 att Sylvia/Johannes hade avbrutit expeditionen och hade för avsikt att åka hem. Detta var trist att höra.

Slingrande tog vi oss ner i en dal för att finna en kvaddad husvagn (onekligen helt fel ställe för att köra med husvagn). Efter ytterligare en halvtimmes körning stannade vi alla vid en fors för att bada. Hansson’s röst knastrade till i komradion och ville att vi inväntade honom. Jag tvättade håret och tvagade mig från topp till tå. Det var rysligt kallt i vattnet så att mina mer vitala och barnproducerade delar hamnade i armhålorna. Tore fotade och hotade med att bilderna skulle publiceras på Internet!

Nu var man som en ny människa. Efter drygt 40 minuter så fortsatte vi. Vi hörde inte ifrån Hansson utan genom radion förstod vi att han filmade den andra gruppen som inte var långt borta. På vägen mot den lilla byn Tor mötte vi två skräckinjagade poliser på motocross motorcyklar. Så småningom kom vi fram till den lilla idylliska byn. Vi stannad där en stund för att se om Hansson var i antågande. Sedan fortsatte vi på en fantastiskt vacker väg längs floddalen till Riu La Noguera. Vid lunchtid kom vi fram till staden Llavorsi. Här handlade vi mat, kartor och åt lunch. Rafting var populärt i detta område. Knoll och jag drog iväg för att inhämta lokala tips om vår fortsatta färd. Killarna som drev rafting-äventyren hade en del bra tips att ge. Vi följde dessa vilket gav oss ett spår som var en av de bästa under hela vår expedition. Vi skulle ta oss upp på över 2 000 möh över det karga och nästan trädlösa bergsmassivet Serra del Sola. Mätta och belåtna startade vi upp maskinerna. Ann/Tore och Brita/Lars var oss trogna tillsammans med våra ständiga följeslagare Knollisarna. Vi kör en något större väg söder ut. Vid Rialp körde vi norr ut. Knollisarna leder konvojen upp för brantare och brantare serpentinvägar. Efter en mycket vacker och spännande körning hamnar vi i den lilla bergsbyn Cereque. Vi trasslar genom byn med mycket små marginaler. Tore får möblera om på takräcket för att komma förbi utskjutande taksprång. Backspeglar in! Folket tittar på oss som om vi vore ena riktiga knasbollar. Efter en stund förstår vi varför. Vägen tog helt enkelt slut inne i byn! – Och det gick inte att vända. Här stod fyra Landrovers i rad som ett gäng knäppgökar. Vi hade alltså på något sätt svängt fel på den ursprungliga vägen innan byn. En kvinna instruerar oss att vi kan vända inne på deras mark och måste därför fortsätta framåt en bit till. Lotta samspråkar med en gammal dam om att finna den rätta vägen. De pratar länge och mycket. Efter ett tag visade det sig att damen i fråga var blind! Vid detta tillfälle är jag så kissnödig att jag håller på att spricka. In i busken vid ett gammalt uthus. Åh – vilken befrielse! Plötsligt svänger en dörr upp ca 30 cm från min plats och en dam kliver ut för att instruera oss på franska. Vad göra? Snabbt som ögat stoppa tillbaka stoltheten där den hör hemma och tömmer blåsan i brallan. Vad gör man inte för att inte smutskasta expeditionens goda rykte?! Väl när denna pers är överstökad letar vi oss ner igen. Jag kan känna byfolket le i mjugg när vi klättrar ut från staden igen för att hitta den rätta vägen.

Efter återigen mycket snirkliga vägar kommer vi så småningom ner till en nedlagd bar (Roys Bar) i en dalgång vid foten av det berg som vi nu skall bemästra. Vad sker? – Vägen tar bara slut! Inte igen tänker jag! När jag vänder bilen ser jag till höger en fallfärdig bro som leder över en flodfåra som utgör gränsen mellan bergsmassivet och där vi står. Gasen i botten och vipps är vi på väg uppför vårt spår vi letat efter. Färden uppför detta massiv är spektakulär med en mycket stor naturupplevelse. Uppe på ca 1 700 möh kommer vi upp till en liftanläggning som har upphört att fungera för flera år sedan. Det är nästan kusligt att se trasiga kablar svänga i den kalla vinden högt här uppe. Byggnader med svarta hål till fönster. Jag kan tänka mig hur det såg ut här under glansdagarna med trendiga skidknuttar som Günther Sachs sitta här uppe och läppja på en Sangria innan de slänger sig utför på dessa branta och milslånga backar. Nu är allt öde. Inte ens en råtta skulle trivas här. Vi stannar till en kort stund för att utforska resterna. Nere mot bergssidan börjar vi se att dammoln närma oss. En Toyota 4X4 kommer ångande på ett sätt som skvallrar om att föraren inte själv äger bilen. Missade vi någon skylt som talade om att vi inte hade här att göra? Eller att det livsfarligt att färdas här? Är det måhända min vän polisen som är på hjuljakt? Det visade sig att förare och passagerare bestod av ett gäng glada televerksarbetare som skulle inspektera några GSM-stationer i bergen. Efter samtal med dem bekräftades att vi var på rätt väg. Med en rivstart for de iväg på sina blankslitna sommardäck. Och här stod vi fullutrustade med terrängdäck, vinschar och andra dyrbarheter. Kändes nästan fånigt. Det visade sig dock senare att dessa gossar föraktade döden eller jobbade under ett förbaskat bra ackord.

Vi startade våra brittiska bergsgetter och fortsatte färden. Utsikten och miljön var hänförande och var en av de vackraste vi upplevt. Efter en längre tids körning delades spåret i två. – Ett mot öster och det andra mot väster. Vilken var den rätta? Kartan berättade ingenting.

Vid det västra spåret kunde jag långt borta se Toyotan stående med telegossarna vinkande. Ah,ha – dit skall vi! När vi kommer fram säger den ena på knagglig engelska att om vi hade kört till höger så hade det slutat käpprakt åt pepparn (not: min fria översättning). Vilka hedersknyfflar!

Med ett dammoln försvann de igen. Vi fortsatte mer säkra på vår sak och kunde nu till fullo njuta av färden. Vi skulle nu börja nedfärden till den punkt vi hade för avsikt att etablera vårt läger för natten. Spåret ner var inget val för den hjärtsvaga. Spåret var absolut inte bredare än bilen. På vissa ställen hade den rasat i kanterna. På bergssidan var det en vägg av söndervittrade skifferliknande sten. På andra sidan ett stup på ca 200-300 meter. Vid varje kurvtagning måste vi göra omtag, backa och svänga igen med ytterhjulet farligt nära stupen. Cilla, min trogna livskamrat i över 19 år och mina kära barn började nu kanske undra om jag blivit skvatt galen. Nedanför kunde vi se Toyotan i ett dammoln och nästan på två hjul i böjarna utmana både naturens krafter och livet i sig.

Efter mycket svett och rattande började vi nu sakta ta oss ner till mer säkrare höjder.

Väl nere under trädgränsen hittar vi en perfekt lägerplats. Vi hade tydligen vid något tillfälle kört om gossarna i Toyotan för de kom straxt efter oss. Jag språkade med dem om vad de tyckte om att vi skulle slå läger här. ”Det man inte ser störs man inte av” sa de och försvann i deras berömda dammoln. Jag tolkade detta som de själva. Invid vår lägerplats forsade källvattnet och barnen hittade nästan en lagun längre upp som de badade och stojade i.

Denna natt sov jag som en stock. Inte ens Knolls whiskeypinne kunde göra större underverk än den senaste färden på dessa ”vägar”. Egentligen bord vi ta drinken innan på morgonen istället för på kvällen om vi skall fortsätta på detta vis.

Dag 7. Espui (ESP) – Plan (ESP) – Laspuna (ESP)

Torsdagen den 8 augusti packade vi ihop vårt läger för att fortsätta mot ett randez-vous med Grupp-1. Under största delen av expeditionen i Pyrenéerna hade vi ganska dålig kontakt med Grupp-1 vars kärntrupp bestod av Camilla/Tobias, Anders/Micke, Hanssons och Ann/Thomas. Övriga deltagare bytte stundtals mellan de två grupperna (Ann/Tore, Brita/Lars, Marika/Jörgen).  Vi hade lite skilda idéer med resan. Detta är något som är oundvikligt med så många ekipage. Det viktigaste var dock att samtliga fick en spännande upplevelse. Vi var dock lite konfunderade över att inte Hansson tog tillfället att dokumentera bägge grupperna vilket skull ge en mångsidighet och dynamik till filmen.

Grupp-2’s kärntrupp bestod av vårt ekipage och Knollisarna. Resterande utgjorde de som bytte grupp då och då, vilket jag såg som ett ganska vettigt sätt att uppleva expeditionen på olika sätt. Marika/Jörgen gjorde lite egna turer vilket de trivdes med. När de gästade oss tyckte vi alltid det var trevligt.

Vad jag såg som mycket frustrerande var svårigheten att uppdatera vår hemsida. Till skillnad mot Sverige hade vi GSM-kontakt under nästan hela vår tur i Pyrenéerna. Däremot fungerade själva Internet-uppkopplingen dåligt vilket gjorde det hart när omöjligt att skicka text och bilder. Lagom till vår hemkomst kom mobiltelefonräkningen från Vodafon som löd på 6 000 kr. Detta gav mig en del smolk i bägaren.

Som en kontrast till gårdagen körde vi nu på lite större vägar från den lilla staden Espui, som låg strax nedanför vår lägerplats. Det var skönt att åka på lite rejäl asfalt.

Efter gårdagens kakofoni av skrammel från all packning, hjulupphängningar, taklådor och alla lösa penaler kändes det nästan lyxigt att komma ut på vanliga vägar igen. Vi styrde nu kosan mot Castejon dit vi kom fram på förmiddagen. I Castejon handlade vi och tog ut pengar på banken. Vi fortsatte sedan till Villanova. Härifrån skulle vi ta oss till Plan. Efter en stunds körning tog vi lunchpaus. Vi hörde på komradion att Grupp-1 var i faggorna. Efter en stund kom Hansson med Tobias, Anders/Micce och Ann/Thomas i släptåg. Dessa körde vidare. Marika/Jörgen stannade till på vår plats för att även de äta lunch. Efter ca 45 minuters uppehåll startade vi vår klättring över berget. Vägen bestod av krossad sten och vi upplevde omgivningen som mindre intressant och ökade takten. Dels för att skakningarna i bilarna minskade med högre hastighet och dels för att vi ville komma vidare. Vi passerade Hansson och de andra i Grupp-1.

Vi upplevde det som en evighet innan vi kom ner till den lilla staden Plan. Grupp-1 meddelade att de skulle ta in på en camping. Vi andra skulle nu ta en espresso och lägga ut strategin för den vidare färden. Framför allt gällde det att hitta en lägerplats för natten. Vi hade dåligt med kartor. Den bästa kartan hade Brita/Lars. Under våra diskussioner hade Nicklas ramlat och slagit sig och hans knä blodade ymmigt. I bilen hittade jag sjukvårdslådan och förband honom. Sedan måste vi åka. Tyvärr lämnade vi Brita/Lars’s kartbok efter oss i Plan.

Vi rullade på en bekväm asfaltväg längs en dalsänka söder ut. Nu var det endast vi, Knollisarna och Brita/Lars. Ann/Tore önskade tillbringa natten på camping i Plan.

Målsättningen med dagens och morgondagens färd var att göra ett besök i den omtalade Ordesa-parken som skulle vara mycket vacker och spännande. Det började bli sent. Vi tittade åt vänster och såg ett gigantiskt bergsmassiv, Montanesa al Fondo (2 301 möh), som såg spännande ut. Vi svängde in mot den lilla bergsbyn Laspuna för att ta oss vidare upp. Detta var en avstickare från vår egentliga route. Vid bergsmassivets fot pratade vi med en jordägare om möjlighet till etablering av läger uppe på massivet. Jodå, det var okay och han beskrev oss en plats drygt 1 mil från vår position högt upp på berget. Vägen dit var tämligen dålig, men blev något bättre efter det att vi mött en vägskrapa som tålmodigt försökte jämna till vägen. Färden upp på berget var tidsödande och vi kände nu verkligen behovet av att finna en lägerplats.

Väl uppe på ca 2 000 möh kom vi till en plats vi sent kommer att glömma. Med ett otroligt panorama över två skilda dalar och bergsmassiv var utsikten hänförande. Solen sken men det var kallt på denna höga höjd. Det var frestande att slå läger men vi insåg att natten skulle bli mycket kall och vände neråt igen. Väl nere i Laspuna var det prioritet att få mat i barnen. Det började snart skymma och klockan blev sen. Brita/Lars bestämde sig för att pröva lyckan på en camping en bit ifrån Laspuna och puttrade iväg. Laspuna var en typisk äldre bergsby med hus byggda i det så karaktäristiska skifferliknande stenmaterialet. Ett torg med café och äldre män njutande pilsner och vin. Trånga gränder som knappt var farbara. Och en krog!!!

Vi invaderade denna gudsförgätna guldgruva långt från turismens prålighet med buller och bång. Sju vrålhungriga barn som var vilda och galna och fyra mycket trötta föräldrar som minst av allt orkade ha kontroll på sina barn. MAT var det enda som gällde. Hur vi skulle tillbringa natten var en sekundär fråga. Knollisarna’s bil hade en tendens att inte starta och behövde en nedförsbacke (vilket det finns gott om i dessa trakter). Medan vi bestämde menyn med vattnande munnar försökte Knoll hitta en parkeringsplats till bilen vid torget.

Han såg då en öppen gräsplätt invid stadens officiella Kommunhus och frågade en fransktalande man vid namn Felix om det gick att resa några tält för natten på denna plats. Nej –  absolut inte! Det gick inte för sig. Vi skulle sova INNE i Kommunhuset. Hela byn engagerade sig nu, ledd av en man som heter Ernest av hög dignitet, för att finna nyckeln till detta sömnens paradis. Många var de som jagade mannen som kunde öppna de gyllene portarna. Knoll kom till vårt dukade middagsbord med ett smil på läpparna och berättade att himlens portar stod nu öppna för oss. Nu plötsligt smakade de redan förträffliga lammkotletterna ännu bättre. Våra barn såg vi inte röken av då dessa togs hand om restaurangens personal där bland annat en helt underbar flicka med namnet Alizia skötte serveringen, spelade kort med barnen, delade ut glass och jagade dem ut från köket och in i baren. Och från baren ut på piazan och tillbaka. Detta var en gästfrihet vi inte hade sätt maken till. Vi åt en tre-rätters meny och för detta betalade vi 90 euro för 11 personer. Då ingick även vin och öl. Knollisarna bjöd oss på denna läckermiddag.

Framåt sena kvällen blev det dags att vandra bort mot vårt tempel. Något vatten i Kommunhuset fanns inte utan alla barnen och vi vuxna stod i kö på torget till den enda vattenpumpen. I fonden och i ljuset av de gula gatlyktorna satt gubbarna fortfarande och drack sin pilsner och läppjade på vinet och Sangrian.

Vi sov alla uppe på podiet till sessionssalen i en enda lång rad. Ljuset släcktes och vi var i en annan värld. Knollisarna tyckte dock att golvet var lite hårt med deras tunna liggunderlag.

Dag 8.  Laspuna (ESP) –  Ordesa (ESP) – Biescas (ESP) – Olivan (ESP) 

Fredagen den 9 augusti började med att solen sipprade in mellan salens träjalusier. En och vaknade vi och traskade ner till Spaniens absolut bästa krog för frukost på en terrass med utsikt över dalsänkan under oss. Livet hade kommit tillbaka och det lekte. Nu skulle vi styra mot Ordesa-parken. Brita/Lars hade hittat ett hål på campingen och vi bestämde över mobiltelefonen att träffas inte långt från avtagsvägen mot Odessa. Innan vi skulle bege oss iväg ville kyrkans ringare visa sin värld för oss. Han kunde bara säga två stavelser som han ständigt upprepade. Men, vi förstod honom så väl ändå. Knollisarna och vi tog farväl till det vänliga Laspuna med vemod. Nu styrdes kosan ut mot fler äventyr.

Vid en liten by strax invid vägen som ledde mot Ordesa stannade vi för att invänta Grupp-1. Brita/Lars var redan på plats. Knollisarna var och badade i den närliggande floden. Vi jäktade på för att passa Grupp-1 som enligt mobilsamtal med Hansson var på väg till oss. Vi väntade en längre stund innan de dök upp. Det visade sig att vi hade olika idéer beträffande val av destination. Parken var för övrigt stängd för biltrafik under denna tid på året. Knollisarna åkte i förväg mot Ordesa. Vi avvek senare i sällskap med Brita/Lars. Vi tog den övre vägen mot den nordvästliga delen av parken. Vägen dit var fascinerande och vacker. Vi körde genom en dalsänka längs floden på kringelvägar och genom små bergstunnlar. Knollisarna hade stannat på vägen för att invänta oss. Under vår gemensamma lunchpaus badade vi i floden i det friska och klara källvattnet. Det regnade och himlen var grå. Efter ett tag passerade vi en camping och lite längre fram tog vägen stopp vid en annan camping. Vi vände i regnet och bestämde oss att detta inte var något för oss. Dels insåg jag att väderrapporten inte talade till lägets fördel och dels ville vi upp i bergen igen för att slippa turisterna. På vägen tillbaka mötte vi alla andra. Brita/Lars meddelade över radion att de skulle följa med de andra och lämnade oss. Tobias meddelade oss att Grupp-1 skulle stanna på campingen i två dagar. Nu bestod Grupp-2 av endast vi själva och Knollisarna.

Nu gällde det att hitta nattläger och äventyret igen.

På väg till Biescas genom slingrande bergsvägar stannade vi i en liten by vars namn jag glömt för att dricka en espresso och barnen drack the. Vi var nu tvungna att lägga ut en strategi. Det började bli sent. Något villrådiga och utan något egentligt svar på våra funderingar var vi på väg till våra bilar då plötsligt en vit Landrover 110 kommer uppsvängande med stora dekaler på sidan med texten Ordesa Parc National. Han jobbade med marknadsföringen av Ordesa-parken och kände till den Baskiska delen av hela Pyrenéerna mycket väl. Tyvärr minns jag inte hans namn. Ville vi ha äventyr så skulle vi leta oss upp till ”Dödsbyarna” på bergsmassivet Olivan. Nu tändes hoppets lampa. In i bilarna och vi styrde mot Biescas. Väl framme i Biescas tankade vi. Knollisarna åkte in till stadskärnan för att reka. På komradion fick vi info om hur vi skulle snirkla oss in. Knoll hade under tiden utverkat ett specialtillstånd för att få köra off-road uppe på Olivan. Jag träffade Knoll inne på myndigheten och visade legitimation och de fick alla data på oss själva och bilarna. Detta illröda intyg sattes på vindrutan och nu gällde det att finna spåret upp i massivet. I dalsänkan innan klättringen kunde börja stannade vi hos en bonde och frågade om vi kunde få låna lite mark för natten. Jodå, lite längre upp i berget skulle det finnas ett ställe invid en flod som säkert skulle passa oss. Sagt och gjort. Upp i berget på snirklande och mycket dåliga vägar (eller ”spår” som jag hellre kallar de för). Solen sken och livet lekte. Efter en längre färd på dessa otillgängliga vägar fann vi vår lägerplats vid en gammal stenbro med utsikt över bergsmassiven i nordväst. Vi slog läger på en underbar plats. Vi badade och tvättade våra kläder i det klara källvattnet. Sedan blev det middag. En regnskur passerade under den sena kvällen. Knollisarna satt vid vårt tält och språkades. Den traditionsenliga whiskeypinnen serverades och kvällen var fantastisk.

Dag 9.  Olivan (ESP)

På morgonen lördagen den 10 augusti kom solen och värmde oss. Vi badade i floden och sedan åt vi frukost. Packade ihop våra penaler och startade vårt sökande efter ”Dödsbyarna” i bergsmassivet kring Olivan. De redan torftiga stigarna övergick mer och mer till terräng. På många ställen hade dock avverkningsmaskiner gjort vägar i anslutning till avverkningsarbeten på vissa platåer. Efter en stunds letande såg vi för första gången den första byn liggande nedanför en sluttning. Vi kunde se takåsarna, kyrkan och de centrala delarna av byn på håll i kikaren. Det fanns en väg som slingrade sig nedåt. Vi befann oss precis vid trädgränsen så den mesta vegetationen bestod av lågväxta buskar på ett kuperat slättlandskap av gräs och mossa. Solen stod högt på himmelen och byn såg brungrå och smutsig ut. Vi beslöt oss att finna vägen och körde ibland fel på vissa avsnitt. Till slut kom vi fram till en stängd grind. I och med att vi hade det formella tillståndet så körde vi in och ner på vägen och närmade oss byns framsida.

Byn var förhållandevis intakt. Vi stannade vid huvudgatan som ledde in bland flertalet 2-3 våningshus med tvärgator. Husen var byggda av den traditionella skifferstenen som fanns att tillgå överallt där vi färdats. Även taken var beklädda med tunt skiffer. Kring byn gick en del kossor och betade. Vi klev ur bilarna och började gå på upptäcksfärd. På många ställen hade en del väggar rasat in och taken såg betänkligt bräckliga ut. Vi gick genom husen och på bygatorna och allt var tyst, tomt och helt öde. I vissa fönster fanns t.o.m. gardinerna trasigt vajande i vinden som strök längs husknutarna. Den gamla kyrkans tak hade rasat in och takbjälkarna låg tillsammans med takläggningen huller om buller i kyrksalen. Märkligt nog kunde vi se altaret mer eller mindre intakt med Kristus på korset. Det massiva kyrktonet stod kvar intakt som det sista landmärket över en besynnerligt svunnen tid. Städerna byggdes någon gång på 17-1800 talet. Människorna måste lämnat byarna någon gång i början på 1900-talet. Det gick att se att viss elektrifiering hade funnits. På väggarna gick att finna rostiga ledningsisolatorer och trasiga elkablar hängande ner. Under det nuvarande gräset på gatorna kunde man ana kullerstenar och skiffer som utgjorde gatornas beläggning en gång i tiden.

Vid sidan om en del omkullvräkta bord kunde jag se en del husgeråd. Vissa rum hade varit finare än de andra med rester av vackra och klara pastellfärger på en gång i tiden putsade innerväggar. ”Borgmästarens” hus var försett med balkong och smidesräcken som nu hade blivit hårt rostangripna. Denna plats var ett eldorado för barnen som verkligen kunde uppleva äventyret. Samtidigt var det rasrisk så att man fick ta det försiktigt.

Vi beslöt att åka vidare till nästa by som hade lustigt nog namnet ”Cillas”. Denna by var i sämre skick än den tidigare och något mindre. Vad vi kunde se så saknade den en kyrka (vilket i övrigt de andra byarna hade). Vi utforskade Cillas en stund och sedan tog vi skydd bakom en stenmur för att ordna med lunch. Barnen var iväg på äventyr och kom tillbaka med resterna av ett kohuvud som mask och flertalet skelettdelar som tillhörde djuret som kanske hade dukat under för sin husbonde eller av sig självt. Solen sken, men det var kyligt i vinden. På eftermiddagen var det dags att lämna detta mystiska område och tas oss ner mot Biescas.

Vi resonerade litet om vart vi skulle styra kosan och kom överens om att det nu var dags att börja köra nordväst mot Atlanten för att fullborda vår expedition. Barnen hade badat i Medelhavet och var nu sugna på ett dopp i Atlanten. Den tidigare natten skulle visa sig vara den sista då vi slog läger tillsammans för denna gång i Pyrenéerna. I och med att vi insåg att vi nu inte hade en så fullt spännande route framför oss beslöt vi för en nattkörning mot St. Jean de Luz (F) vid Atlanten och som ligger ett stenkast från San Sebastian (ESP). Tillsammans med Knollisarna körde vi nu in i natten på de serpentinvägar som skulle föra oss mot det friska havet. Vi passade på att äta en sen middag i Spanien innan barnen gjorde sig beredda på att sova i bilen. Mätta och belåtna startade vi. Vi kom överens om att vi skulle stanna och vila en stund om vi blev trötta. Detta fanns det tid för. Vi ville komma till de Luz då caféerna hade öppnat så att vi kunde få en rejäl frukost tidigt på morgonen. Vi körde före Knollisarna och hade god användning för alla våra strålkastare både i nosen och på taket. Vi hade en mycket angenäm och rask färd. Strax innan den franska gränsen kl 0200 på morgonen körde vi av vägen för att slumra i bilen en stund.

Dag 10.  St Jean de Luz (F) 

Söndagen den 11 augusti kring kl 0530 körde vi vidare och passerade gränsen en stund senare för att vid 7-tiden köra ut på hamnpiren i Jean de Luz och se Atlanten dåna in från väster i morgonljuset från den grå himlen. Det blåste varmt. Knoll och Lotta sprang ner och slängde sig i vågorna medan barnen sov vidare i bilen. Sedan blev det frukost nere vid hamnen. Resten av förmiddagen ägnades åt att bada och sitta på ett café vid torget för en pilsner.

The Mission was Completed.

Under eftermiddagen fick vi ett SMS från Marika/Jörgen som meddelade att de hade kommit till San Sebastian. Sammantaget var det tre ekipage som nådde Atlantkusten. Knoll & Lotta Svanfeldt (Knollisarna), Marika och Jörgen Johansson och vi själva.

Knoll & Lotta åkte sedan vidare till Bordeaux för att hälsa på några vänner. Vi själva åkte norrut mot Belgien.

Dagen därpå stod vi vid den belgiska gränsen varav komradion knastrade till och vi hörde glada röster. Knollisarna kom plötsligt in bakom oss och vi tillbringade kvällen och natten i deras hem i Bryssel.

Under vår resa till Mariefred stannade vi till några dagar på Österlen och njöt av den svenska varma sensommaren.

Av: Peder Silfverhjelm, Svenska Expeditionssällskapet, SES.

Två vuxna och två minderåriga barn.

– Nu börjar vi planera för nästa expedition!

  • : Ten vehicles, divided into two groups, crossed the Pyrenean Mountains in 2002 from south-east to north-west covering about 12 days to complete. The team was traveling on small roads and tracks on the mountains and visting the Death Villages and many other remote places. By clicking on the link below, you can read the personal story from the venture produced by the Second Group.
  • : 2.6154327392578125
  • : 42.38619069220356

Add a comment

You must be logged in to comment.

Om SWES

SWES är en organisation vars mål är att föra samman människor med ett gemensamt intresse i resande, natur och äventyr – jorden runt. Föreningen ger medlemmarna ett forum för likasinnade där erfarenheter, genomförda projekt och framtida äventyr kan delas.

Varför SWES?

Målet med SWES är att stödja medlemmarna i deras mål att nå avlägsna platser i världen. Medlemmarna kan resa med båt eller bil, rida, paddla kanot, cykla eller gå och resans längd kan variera mellan 10 km eller 10.000 km. Resan ska genomföras utan resebyråer och resorna går ofta till områden som sällan eller aldrig besökts av turister.


Följ oss på: Facebook
Copyright © 2018 SWES
All rights reserved.

WebAdmin:
Marcus Behrens

Bankgiro-nummer: 420-8948
Swish-nummer: 123 048 58 05
IBAN: SE9395000099601805164264
SWIFT/BIC: NDEASESS

Partners

Expedition_Store