Som många resor börjar även denna i Nynäshamn, med båten söderut. Ett nödvändigt ont. Planen för de första dagarna var enkel: att ta oss så snabbt som möjligt söderut. Vi var mentalt förberedda på långa dagar på vägarna.
Känslan när man väl är ombord på fartyget och det lägger loss är svår att beskriva; det är alltid början på något större. Man vet att äventyret nu har tagit sin början.
Redan första morgonen bjöd på upplevelser. Närheten till Ryssland gjorde sig påmind i Gdansk, där vi märkte av GPS-störningar. Vi hade gärna sett att färjan anlänt tidigare på dagen, men väl i hamn hade vi turen att vara bland de första att rulla av. Navigationen ställdes in mot Katowice, nästan rakt söderut. Polens välutbyggda motorvägsnät gjorde resan snabb, om än inte särskilt inspirerande.
Nästa dag började desto mer storslaget, med dramatiska vyer genom Tatrabergen. Men ju längre söderut vi kom, desto plattare blev landskapet. Dagens mål var Novi Sad i norra Serbien.
Det riktiga äventyret börjar
Väl framme i Novi Sad kändes det som om det verkliga äventyret tog sin början. Vi var äntligen nere på Balkan, och tempot skulle från och med nu bli lägre. Dagen därpå fortsatte vi söderut för att tillbringa första natten ute i naturen, vid ett gammalt övergivet flygfält. Första natten på en resa känns alltid lite ovan, rutinerna sitter inte än, men trots detta blev det en bra start.
Därefter bar det av mot Pristina i Kosovo. Den natten unnade vi oss ett centralt hotell. Pristina överträffade våra förväntningar med fantastisk mat och ett spännande nattliv. Trots föregående kvälls bravader hann vi med lite turistande innan resan fortsatte mot Albanien.
Albanien och midsommar
Med siktet inställt på Albanien och midsommarfirande började vi leta efter en fin plats att slå läger. Första natten tillbringades uppe i bergen, där rutinerna nu satt bättre. Det blev en fantastisk dag på små, slingriga vägar. Dagen var dock inte problemfri. Jeepen hade problem med den mekaniska kylfläkten. Först gick den för ofta, och efter en justering i Novi Sad började den istället gå in för sent och lät motorn bli för varm. Uppe i Albaniens berg blev detta ett problem och fläkten fick låsas manuellt för att hålla temperaturen på en rimlig nivå. Väl i läger kunde vi göra en sista justering, och efter det fungerade den perfekt.
På självaste midsommarafton hade vi hittat en plats vid en konstgjord sjö. Men dit tog vi oss inte utan dramatik. Vi följde en igenvuxen stig längs en bergrygg som snart blev mer och mer urgröpt av vatten. Till slut var vägen så dålig att vi tvingades vända. För Jeepen gick det lättare, men för den bredare Toyotan var det en rejäl utmaning. Med stup på båda sidor och kraftig sidolutning fick vi hänga i bilen för att hindra den från att välta. Efter timmar av slit lyckades vi vända båda fordonen och hitta en bättre väg. En lärorik erfarenhet, många kockar gör inte alltid en bättre soppa, men kamratskapen stärktes. Något senare än planerat nådde vi vår lägerplats och kunde äntligen duka upp för midsommarfirande.
Från kust till högland
Midsommardagen började långsamt, traditionsenligt. Vi bestämde oss spontant för att köra till kusten och njuta av en dag vid stranden i Durrës. Utan hotell bokat chansade vi och hittade till slut ett med parkering, där vi fick en natt med både havsbad och komfort.
Därefter gick färden mot Ohrid i Nordmakedonien. Gränspassagen från Albanien var knappt märkbar, och snart rullade vi på perfekta nya vägar. Ohrid låg vackert vid en sjö med kristallklart turkost vatten, en välkommen kontrast till den albanska kustens hetta.
Nästa dag tog vi oss upp i Nordmakedoniens högland, ett landskap som påminner om Rumänien eller Montenegro. Ändlöst med grässlätter där man kör mer på kompass än karta. Första natten tillbringades på toppen av ett berg, cirka 2000 meter över havet. Temperaturen var svalare, men välkommen efter värmen.
Färden fortsatte genom slingriga bergsvägar, så krokiga att man knappt rörde sig framåt på kartan. Vägarna följde bergssidorna, in i raviner och ut igen, med stup ständigt närvarande på ena sidan. Till slut nådde vi åter högländerna och slog läger med utsikt över Skopjes förorter.
Sista dagen tillsammans
Den sista dagen letade vi oss ner mot Skopje. Här skulle våra vägar skiljas. Toyotan vidare mot Turkiet och Jeepen hemåt. Men först ett sista äventyr: ett besök vid Matka Canyon, där vi svalkade oss i iskallt bergsvatten, något som kändes extra skönt i den 40-gradiga hettan. Ett värdigt avslut på en gemensam resa fylld av upplevelser, utmaningar och minnen.
Vilken härlig berättelse. Tack!