Norge 2016

Norge 2016

Posted by
|

När vi planerade vår resa var tanken att åka med vår trogna Terrano.  Det senaste halvåret har jDSC_0212 (1280x851)ag dock gått och funderat på att byta ut vår andra bil. Jag har sneglat på fyrhjulsdrivna Dacia Duster 4WD med dieselmotor. Så, en dryg vecka innan avfärd mot Norge slog jag till och köpte en fullutrustad demobil med skinninredning. När den väl stod hemma på parkeringen började jag fundera om vi inte skulle ta och testa den på de norska fjällvägarna. Vi skulle trots allt hålla oss till någorlunda civiliserade trakter. Sagt och gjort, baksätet fälls ner och all utrustning packas in i nyförvärvet.

Vi kör genom Älvdalen och njuter av den vackra utsikten. Vi ser en del timmerflottar med tält på väg nerströms. Ser rätt rofyllt ut. I Sysslebäck slår vi upp vårt eget tält med utsikt över Klarälven.

Innan vi fortsätter mot Norge passar vi på att proviantera färskvaror och tanka fullt. Efter ett par mil svänger vi av mot Fageråsdammen och tar oss till Digerfallet. Vackert för att vara i Sverige, men det skall mycket till för att imponera på mig när det gäller vattenfall.20160708_175023

Några mil in på norska sidan tar vi vänster längs Riksvei-215. Vi fortsätter norrut på Fylkesvei-607, men svänger sedan av mot Koppang och kör en vacker men dammig grusväg längs västra sidan av Storsjøen.

Strax norr om Alvdal lämnar vi Riksvei-3 och följer Riksvei-29 i 2,2 km, sedan Fylkesvei-686 mot Sølndalen i fem kilometer. Där tar vi höger och betalar 60 kr i bompeng för att fortsätta på Haustsjøen Fjellvei. Grusvägen kantas av skog och stigningen är påtaglig. Större och mindre stickvägar går både till höger och vänster. Efter ett tag blir vi osäkra på om vi är på rätt väg och frågar en bonde med traktor. Jodå, vi skall bara fortsätta. Snart öppnar sig ett sagolikt vackert landskap. Vi kör längs fjällsider och genom små dalar med fager grönska, renlav och små buskar utspridda. Här och var står små fjällstugor och fäbodar, i bakgrunden reser sig mäktiga fjäll. Betande får syns överallt. Solen kikar fram mellan molnen och vägen blir allt smalare och krokigare. För att inte irra bort oss på någon avtagsväg knappar jag in ”Grimsbu” på vår GPS. Nu blir det lättare att svänga rätt i alla korsningar, men d20160708_175058et hindrar mig inte från att köra fel och bli tvungen att backa. Jag råkar missa den lilla kostigen som går snett till höger. ”Skall vi verkligen åka här”, undrar vi och tittar på varandra. Jag gör en extra kontroll i vår GPS. Jodå, det är faktiskt den vägen vi skall köra. Nu blir det riktigt tuffa tag. Det som skall föreställa vägen är mer eller mindre bortspolad på flera ställen och nu ångrar jag att vi inte kör Terrano. Vägen är riktigt bedrövlig och några gånger tvivlar jag på att vår nya Duster skall klara det. Fjädringen räcker inte riktigt till så alla hjul når inte marken. Förvånande nog klättrar den vidare. Här är det inte läge att tveka. Det är bara att stå på och sikta rätt mellan stora stenar och djupa gropar. Det är en lättnad när vi slutligen kommer fram till fast mark vid Reinslia, den högsta punkten på 1035 möh. Vi har klarat det, utan att slå i något. Tilläggas kan att det finns ett par alternativa vägar den första biten, men den tuffa passagen måste man ta sig igenom oavsett vilken sträckning man väljer.

Riksvei-27 mellan Folldal och Venabygd är en nationell turistväg. Först har vi lite svårt att se vad som är så speciellt med denna väg, men så får jag se ett vattenfall i ögonvrån, vänder om och åker tillbaka. Vattenfallet är litet men vackert. Efter det går det uppför och vi får en fantastisk utsikt över Rondane nationalpark. På flera ställen har man byggt markerade utsiktsplatser där man med fördel kan stanna och beundra landskapet.

Efter fyra mil på E6 tar vi vänster på 257 mot Randsverk där vi fortsätter söderut på Riksvei-51. Vi gör en avstickare till Ridderpranget, en spektakulär fors som med väldig kraft rinner genom en ravin. Helt klartDSC_0288 (1280x851) värt ett besök. Man kan även göra en avstickare till Grønbua och Jotunheimen nationalpark. Eftersom vi skall köra runt hela Jotunheimen-massivet fortsätter vi söderut. Det är inte svårt att förstå varför Riksvei-51 är klassad som nationell turistväg. Den går högt uppe på kalfjället (1389 möh) och en hel del snö ligger kvar. Plogpinnarna är höga som telefonstolpar och vi stannar på många ställen för att beundra utsikten. Landskapet är storslaget och vädret kan inte vara mycket bättre. Den lilla byn Beitostølen är som klippt ur en turistbroschyr och här vimlar det av turister och bussar från Europas alla hörn.

Vi har siktet inställt på Øvre Årdal och knappar in det på vår GPS. Det visar sig vara en riktig lyckträff som tar oss på små, krokiga grusvägar norr om E16 och sjön Vangsjøse. Bland annat kör vi den så kallade Vennisvegen som passerar små byar, vattenfall och skär genom en brant klippa. Så smånin20160710_101131gom befinner vi oss på Riksvei-53, som även den bjuder på en vidunderlig utsikt. Den sista biten ner längs fjällsidan är det en hisnande serpentinväg med hårnålskurvor som delvis går in i berget. När vi till slut kommer fram till Øvre Årdal börjar det skymma, tanken är tom och ett lätt regn börjar falla. Efter
tankning kör vi till campingen. Vi börjar bli både trötta och hungriga, och har ingen lust att börja resa tält. Tyvärr är alla stugor upptagna. Besviken går jag tillbaka mot bilen när föreståndaren hojtar på mig. Det visar sig att de har en reservstuga som är ledig och som vi kan få hyra. Standarden är inte den bästa, men vi får tillgång till dusch och toalett i grannhuset. Efter att ha värmt burkmat på gasköket beundrar vi utsikten och somnar gott.

Vi vaknar tidigt nästa morgon till solsken. Efter en snabb frukost är vi åter på väg norrut. Tindevegen klättrar brant uppför fjällsidan och vi passerar minst femton hårnålskurvor inom bara några kilometer. Utsikten ner över dalen är magnifik, men skyms delvis av träd och buskar. ForDSC_0310 (1280x851)sar och vattenfall setter extra krydda på utsikten. Vägen klättrar allt högre och snart passerar vi trädgränsen. I nordost får vi utsikt över Jotunhei

mens mäktiga fjällmassiv där de högsta topparna når mer än 2400 möh. Mycket snö ligger kvar och gnistrar i solskenet. Framme vid bomstatjonen når vägen sin högsta punkt på 1315 moh. Vi får betala 80 kronor för att fortsätta. Denna väg har till och med en egen hemsida (www.tindevegen.no). Några kilometer innan vi kommer fram till Riksvei-55 vid Turtagrø stannar vi för att betrakta den bedårande utsikten. Tunna moln smeker de högsta topparna i Jotunheimen-massivet. Det ser nästan ut som om någon skulle dra ett tunn, genomskinlig slöja över de snöklädda topparna. Man känner sig verkligen liten och obetydlig i detta storslagna landskap.

Sognefjellsvegen (Riksvei-55) fortsätter i nordostlig rikDSC_0339tning runt Jotunheimen och bjuder på en gnistrande utsikt över det snöklädda fjällmassivet. Det blir många stopp för att fotografera. Vid Sognefjellet Sommarskisenter råder full aktivitet. Pistmaskinerna har preparerat flera längdskidspår som utnyttjas flitigt. Alldeles i närheten når vägen sin högsta punkt på 1434 möh. Jag vill varmt rekommendera denna väg, förutsatt att sikten är skaplig. Ett par avstickare går också in mellan fjälltopparna.

Gamle Strynefjellsveg är egentligen en omväg om man skall fortsätta mot Geiranger, en omväg väl värd att åka. När jag själv började åka till Norge med motorcykel på 70-talet såg många vägar ut som Gamle Strynefjellsveg. I dag påminner den om en svunnen tid. Till största delen är det en smal och krokig grusväg med bristfälliga eller obefintliga räcken. Den går högt uppe på kalfjället. I dag skriver vi den 10 juli och isen ligger till stora delar kvar på fjällsjöarna. Vattnet i de små fjällbäckarna är iskallt. Det är vackert – mycket vackert.

Vi närmar oss Geiranger tidigt på morgonen. Regntunga skyar ligger över fjorden och begränsaDSC_0402 (1280x851)r sikten. Avstickaren till Dalsnibba får vi ta en annan gång. Det lilla samhället är närmast belägrat av turister och göratt vi bara vill åka vidare. Ett kryssningsfartyg ligger för ankar ute i fjorden. Framme vid Ørnesvingen har man byggt en utsiktsplats. Tyvärr skymmer molnen den annars så vackra utsikten. Eftersom regnet tilltar och sikten blir allt sämre åker vi vidare. Framme vid Trollstigen vräker regnet ner och sikten är ytterst begränsad. Tråkigt, men vi kan i alla fall få några hyfsade bilder av Stigfossen.

Vi fortsätter vår färd mot den så kallade Atlanthavsvegen (Riksvei-64) mellan Bud och Kristiansund. Jag tror normännen uppskattar denna väg mer än många turister. Kusten här påminner delvis om Bohuskusten. När man följer skyltningen för nationell turistväg får man även göra små avstickare ut till intressanta platser. Vi tycker nog inte att denna väg är speciellt upphetsande. Det som däremot, enligt min mening, är värt ett besök, det är broarna mellan Vevang och Averøy. Den snirkliga högbron finns med i många turistbroschyrer och även på framsidan av vår vägkarta.DSC_0376 (1280x851)

I Averøy vänder vi och åker tillbaka. Vi tar Riksvei-54 söderut och börjar söka nattlogi. Men vi hittar ingen campingplats, inga skyltar om ”hytte” eller ”rum”. Framme i Eide hittar vi ett motell som visar sig vara fullbokat. Vi fortsätter på Fylkesvei-279, E39 och Riksvei-666. Jag knappar sedan in ”Eidsvåg” på vår GPS, som då skickar oss på en vådlig färd längs smala skogsvägar över berget. Denna genväg visar sig vara ett par mil kortare än ordinarie väg. Campingen i Eidsvåg är fullbelagd, men vi får veta att det finns ett ”bed & breakfest” lite längre fram. Även det visar sig fullbelagt, frånsett ett extrarum i källaren som blir vårt för natten.

Efter frukost nästa morgon styr vi mot Eikesdalen och Fylkesvei-191. Vägen går längs östra straDSC_0414 (1280x851)nden av Eikesdalsvatnet. Det är mulet men storslaget. De låga molnen ger en speciell stämning.  Trafiken är nästan obefintlig och vi kör genom flera tunnlar. Vid sjöns södra strand kan man göra en avstickare till Mardalsfossen. Jag lyckas ta ett par hyfsade bilder på det 705 meter höga vattenfallet.
Angiven höjd varierar i olika källor. Det högsta fria fallet anses vara omkring 300 meter.

Vi fortsätter längre in i Eikesdalen. Vägen blir allt smalare och till slut är vi framme vid Aursjøvegen. Men innan vi kan fortsätta måste vi betala 100 kr i bompeng med VISA-kortet. Den smala grusvägen stiger brant upp längs fjällsidan. Här och var ser vi hur stora stenar rasat ner och tagit med sig det som en gång var tänkt som ett räcke. Vi passerar även en mycket smal tunnel som snirklar sig genom berget. Inte en chans att mötas här. Inga markeringar och ingen belysning. Vi passerar både moln och trädgräns. Uppe på kalfjället har vi strålande solsken och vi är alldeles ensamma på den ödsliga vägen. Den smala grusvägen är skumpig och krokig, med branta backkrön. Den når sin högsta punkt vid Brønnhøbrøstet på 947 moh.

Mitt uppe på kalfjället stöter vi på en stor fårskock på vägen. En av tackorna är skadad. Det ser DSC_0087 (1280x851)ut som ett framben är brutet. När vi så småningom kommer fram till Aursjøhytta träffar vi på en man som lovar att meddela ägaren. Efter att vi passerat den uppdämda Aursjøen blir det lite mer civiliserat. Vägen blir bättre och små fjällstugor ligger utspridda här och var vid de små sjöarna. Vid Skarvdalselva stannar vi till och beundrar utsikten. Vattnet är kristallklart. Vi passar på att fylla vår vattendunk. Vägen ner mot Sundalsøra är inte lika dramatiskt, även om lutningen är ganska brant på sina ställen. Även här får vi köra genom en smal tunnel.

I och med att vi når fram till Sundalsøra är vårt äventyr i Norge över för denna gång. Vi har kunnat utforska några fantastiskt vackra platser och kört längs vägar där det inte direkt vimlat av turister, eller människor över huvudtaget.  På grund av ogynnsamma väderförhållanden och tiden på dygnet skippade vi Aurlandsvegen, Fjellvei-243 (kallas även Bjørgavegen) vid Lærdalstunneln mellan Sæbø och Aurland (1306 möh). Trots att jag gjort otaliga resor i Norge, både som privatperson och yrkeschaufför, så finns det alltid nya platser att upptäcka. Jag är ingalunda färdig med Norge och det ligger på behändigt avstånd.

DSC_0071 (1280x851)

Följande webplatser kan vara av intresse:

https://www.youtube.com/user/4x4Globetrotter/videos

http://www.nasjonaleturistveger.no

http://www.tindevegen.no

  • : En lite annorlunda Norgeresa där vi söker oss till de gamla fjällvägarna. Aursjøvegen, Haustsjøvegen, Gamle Strynefjellsveg och Tindavegen är alla värda ett besök. Norge bjuder alltid på nya spännande naturupplevelser och inte heller denna resa gjorde oss besvikna.
  • : 7.501087188720703
  • : 61.98527927789442

Comments

  1. Avatar of Martin Karlsson

    Martin Karlsson

    24 August, 2016

    Härligt!
    Kul med en “vanlig” bil som visar att man inte måsta ha massa extra…
    Körde själv en Dacia Duster nådra dagar i Volgograd. Då har du laddat upp för nästa tur… 😉

Add a comment

You must be logged in to comment.

Om SWES

SWES är en organisation vars mål är att föra samman människor med ett gemensamt intresse i resande, natur och äventyr – jorden runt. Föreningen ger medlemmarna ett forum för likasinnade där erfarenheter, genomförda projekt och framtida äventyr kan delas.

Varför SWES?

Målet med SWES är att stödja medlemmarna i deras mål att nå avlägsna platser i världen. Medlemmarna kan resa med båt eller bil, rida, paddla kanot, cykla eller gå och resans längd kan variera mellan 10 km eller 10.000 km. Resan ska genomföras utan resebyråer och resorna går ofta till områden som sällan eller aldrig besökts av turister.


Följ oss på: Facebook
Copyright © 2018 SWES
All rights reserved.

WebAdmin:
Marcus Behrens

Bankgiro-nummer: 420-8948
Swish-nummer: 123 048 58 05
IBAN: SE9395000099601805164264
SWIFT/BIC: NDEASESS

Partners

Expedition_Store