Island och Färöarna 2015

Island och Färöarna 2015

Posted by
|

Efter några spännande år lämnade jag Akureyri på Norra Island hösten 1991 med vemod. Jag visste att jag skulle sakna den storslagna naturen, de våldsamma snöstormarna, människorna och alla goda vänner jag fått på ön. Men jag visste också att jag en dag skulle återvända, däremot anade jag inte då att det skulle gå ett kvarts sekel innan det skulle bli möjligt.

Efter ett års planering och förberedelse är vi äntligen på väg, ett gäng glada gubbar som passerat bäst före datum. Vi kommer alla från olika delar av Sveriges avlånga land: Leif Granström kommer från Luleå, Leo Piippo bor i Kramfors och själv bor jag för närvarande i Köping. Egentligen är jag en rastlös själ som bott på många olika platser, i flera länder och som har svårt att riktigt slå mig till ro någonstans.

Vi är alla förväntansfulla. Den första etappen är en helt odramatisk transportsträcka till Hirtshals i Danmark, inklusive färja mellan Göteborg och Fredrikshavn. De grova däcken på vår tungt lastade Terrano II och utrustningen på taket avslöjar att vi inte är på någon vanlig utflykt. Lördagen den 29 augusti 2015 kör vi ombord på Smyril-Lines färja Norrøna.

Vi stryker förbi Shetlandsöarna på söndag eftermiddag och når Tórshavn på Färöarna tidigt nästa morgon. Eftersom båten kommer att stå vid kaj halva måndagen passar vi på att se oss om i den Färöiska metropolen.DSC_0128 (1280x851)

Vi frågar en ung kvinna som kommer gående var vi kan hitta en kafeteria. Hon hjälper oss och undrar varifrån vi kommer. När vi svarar Sverige visar det sig att hon talar flytande svenska trots att hon aldrig varit i Sverige. Hur kommer det sig? Jo, hon har jobbat som turistguide i Sydamerika med skandinaviska turister och nu har hon precis återvänt hem till Färöarna. Visst blir man imponerad.

Jag känner visserligen ett par som flyttat till Färöarna. Tyvärr vet jag inte var på Färöarna de bor och kom inte på att kolla upp det heller innan resan då det var så mycket annat att tänka på. Djungeltelegrafen har dock nått Franssons och ungefär samtidigt som vi kör iland på Island plingar mobilen till. Det är ett sms från Leif Fransson: ”Hej Glenn! När kommer ni tillbaka från Island? Skulle vara kul att träffas.” Ja, det tycker vi också och meddelar dag och tid.

 

Vi når IslandDSC_0203 (1280x851)

Tisdagen den 1 september stävar vi in mot hamnen i Seyðisfjörður på Islands ostkust. Många känslor och minnen väcks till liv när jag står ute på däck och spanar in mot land. Precis på samma sätt stod jag på däck och spanade när jag första gången anlände till Island torsdagen den 2 juni 1988. Då kunde jag inte ett ord isländska, i fickan hade jag en lapp med telefonnumret till en kontakt i Akureyri. Mycket har förändrats sedan dess. Det isländska samhället är inte längre det samma och själv har jag också förändrats. Midjemåttet är något större, håret är grått och tunt, och förhoppningsvis har jag blivit lite klokare med åren.

Tullklareringen går smidigt och vår Terrano förses med ett grönt märke på framrutan där det står ”Akstursleyfi 2015” (körtillstånd 2015). Snart är vi på väg upp ur dalgången mot Fjarðarheiði. Här syns verkligen förändringens vindar. Den en gång så smala och krokiga grusvägen har rätats ut, bräddats och försetts med asfalt. Däremot kan man inte göra så mycket åt topografin. Vår tungt lastade Terrano får kämpa för atDSC_0211 (1280x851)t ta sig upp för fjället. Vi stannar till för att fotografera Gufufoss i strålande solsken.

I Egilsstaðir provianterar vi färskvaror innan vi forsätter västerut längs Ringvägen. Vid Skjöldórfstaðir står en ensam bensinpump. Vi tankar fullt och fyller även de två jeepdunkarna. Ett par kilometer längre fram lämnar vi Ringvägen och svänger söderut på väg 923 som snart övergår till en smal grusväg. För att bilen skall gå stadigare på det lösa underlaget vrider jag om frihjulsnaven och kopplar in fyrhjulsdriften.

Vid Brú svänger vi norrut längs 907:an och en varningsskylt talar om att detta är en ”seinfarinn vegur (denna väg tar tid). Det går brant uppför och vägen ser ut som en tvättbräda. När vi skall svänga ner på fjällväg F910 sänker jag däcktrycket för komfortens skull. Ett par skyltar upplyser oss om att detta är en ” illfær vegur” (svårframkomlig väg) som kräver fyrhjulsdrift och att vi även måste passera vattendrag.

Nu har vi definitivt lämnat civilisationen bakom oss. Vägen är full av gropar och stora stenar sticker uDSC_0247 (1024x681)pp. Det hoppar och skumpar så att allt som inte sitter fast ordentligt skramlar. Långa sträckor är jag tvungen att köra i lågväxel för att motorn skall orka dra. Och så kommer vi då till det första vadstället. Det är inte mer än 3-4 decimeter djupt men Leif och Leo är imponerade.

Snart får vi syn på det mäktiga och respektingivande Herðubreið, en slocknad vulkan som reser sig majestetiskt över den kringliggande högplatån. Med sina 1682 meter över havet kan Herðubreið ses från stora delar av norra Island. Oftast är toppen insvept i moln, men inte i dag.

I augusti 1989 tog jag mig faktiskt upp på toppen av Herðubreið. Det var en mödosam klättring på omkring fem timmar. Bitvis var det så brant att man fick krypa på alla fyra. På den tiden var jag betydligt yngre och hade god fysik men har inga planer på att upprepa bedriften. Utsikten från toppen var magnifik. Himlen var nästan molnfri, förutom att det just vid toppen bildades moln när de varma uppvindarna kyldes ner av snön och isen där. Här fick jag också bevittna ett naturfenomen som jag aldrig fått någon förklaring till.  Mitt i de nybildade molnen kunde man se en liten cirkelformad regnbåge. Jag försökte ta några bilder på fenomenet men misslyckades.

När jag nu ändå talar om gamla minnen så måste jag berätta att det inte bara var fotograferingen av den märkliga regnbågen eller regnbågsklotet som gick fel på den där resan för 26 år sedan. Jag lyckades även knäcka ingående axel i växellådan på min Land Rover. Detta skedde omkring 10 mil från närmaste bebyggelse och ytterligare 10 mil till närmaste riktiga verkstad. Hur jag löste det problemet är en helt annan historia.

Klockan börjar bli mycket och mina raskamrater trötta av alla nya intryck så vi bestämmer oss för att söka en lägerplats. Vi svänger in på det lilla vägspåret mot Fagridalur och hittar en bra tältplats efter någon kilometer. När tältet är uppsatt grillar vi några köttbitar och somnar gott.DSC_0307 (1280x851)

Nästa dag, den 2 september, vaknar vi runt sju. Vi intar en lätt frukost innan vi packar bilen och drar vidare mot Kverkfjöll. Vid Krepputunga byter vägen nummer till F902.

Landskapet är dramatiskt och växlar snabbt, det samma gäller väglaget. Ena stunden kan man köra 70 på höga fyran med bara bakhjulsdrift och i nästa stund får man krypa fram i låga ettan, och passera branta backkrön där man bara ser den egna motorhuven och himlen, ”Blindhæð” kallas sådana backkrön på isländska.

När vi passerar bron över den vilt strömmande Kreppa, som så småningom rinner ut i den mäktiga älven Jökillsá á fjöllum, passerar vi gränsen för nationalparken. För att ta sig över bron måste man öppna en grind där det står anslag med stränga förhållningsårder om vad som inte är tillåtet.

Vi stannar många gånger för att beundra den storslagna utsikten. Strax före ett vadställe på F902 blir vi omkörda av en Toyota Rav4 från en biluthyrningsfirma. När föraren ser varningsskyltarna och det vilt forsande vattnet kör han till sidan och låter oss köra före. Vattendjupet är runt 70 cm. Botten är väldigt ojämn med stora stenar och vi passerar en stor bumling som ligger precis under vattenytan. När vi kommit över stannar vi för att se vad de andra tänker göra. Föraren kliver ur och går oroligt fram till vattenbrynet. Jag går ner för att avråda honom från att försöka ta sig över. Detta är ingen väg för en stadsjeep. ”We have four wheel drive” säger han med tysk brytning. ”Yes, but that´s not an off road vehicle.” Till slut lyckas jag få honom att inse fakta och vända om.

Vi forsätter vår färd i strålande solsken och nitton plusgrader. Efter att ha korsat nästa vattendrag vid Hvannalinðir stannar vi för att äta, ”Köttsoppa” står det på burken som Leif lagar till. Det kristallklara vattnet från ån smakar underbart och vi passar på att fylla vår vattendunk. En parkvakt stannar till med sin bil och vi passar på att få lite upplysningar om olika vägavsnitt, liksom om isgrottan vid Kverkfjöll. Tyvärr visar det sig att grottan DSC_0323 (1024x681)har rasat ihop, så det blir inget grottbesök under glaciären. Vi får också lite informationsmaterial.

Vägen blir allt sämre ju närmare Kverkfjöll vi kommer, samtidigt njuter vi av det underbara vädret. Trots att jag korsat det isländska höglandet otaliga gånger kan jag aldrig påminna mig ett sådant väder, nästan vindstilla och nitton plusgrader – helt otroligt! Några timmar senare visar termometers 20 grader en kort stund.

Vid fjällstationen Sigurðarskáli går jag för att tala med stugvärden som inte syns till. Nåja, vi fortsätter mot glaciären. Den här några kilometer långa sträckan visar sig riktigt bedrövlig. Det hoppar och studsar så att vi ser flera horisonter samtidigt trots att vi kryper fram i lågväxel. Tur att man inte har löständer. När vi äntligen når fram till den lilla parkeringen ser vi en liten röd Vitara och samma maffiga Wrangler med 44-tums däck som passerade oss kvällen före. En ung man kommer emot oss och hälsar. Det visar sig vara stugvärden som vill vara ute i det underbara sommarvädret i början av september. Han berättar att sommaren varit helt bedrövlig med kyla och regn. Han visar oss vandringsleden och berättar lite om glaciärforskarnas arbete.DSC_0347 (1280x851)

När vi sett oss omkring vid Kverkfjöll styr vi åter norrut. Den första biten fram till Sigurðarskáli känns som en lång, skakig plåga. Allt som kan skramla i och på en bil gör det också. Nåja, snart är vi ute på den vanliga fjällvägen där det skakar och skramlar lite mindre.

Vi anländer till Drekagil strax efter sex på kvällen och stugvärden föreslår att vi skall åka upp till Askja nu i kväll. Efter lite funderingar följer vi hans råd. Vägen är brant och krokig, och ungefär lika dålig som övriga vägar på höglandet. Framme vid parkeringen finns en skylt som upplyser om att det är 2,4 km till Askja. Vad skylten inte talar om är att den kalla sommaren lämnat kvar ganska mycket snö som sinkar vandringen.

Askja är en stor och högt belägen kratersjö med en yta på 11 km2 som bildades vid ett utbrott 1875, (det senaste utbrottet var 1961) dessutom är den inte mindre än 220 meter djup och vattnet är iskallt. Precis bredvid är en annan liten krater med varmt, svavelrikt vatten där man kan ta ett dopp om man bara orkar klättra ner längs den branta kraterväggen. När vi kommer fram ser vi ett par som tagit sig ett dopp i Víti (Helvetet) och som står och klär på sig. Solen ligger lågt och det är mycket vackert, men samtidigt lite kyligt. Vi befinner oss trots allt på över tusen meters höjd.DSC_0325 (1024x681)

Tillbaka i Drekagil slår vi upp tältet och ställer bilen så att den skall ge lite skydd om det skulle börja blåsa. Nu är vi både trötta och hungriga efter dagens strapatser. För att matlagningen skall gå lite fortare steker vi kött på gasköket och kokar upp vatten på spritköket. När det hela är klart upptäcker vi att värmen har fått spritköket att smälta fast i vårt plastbord och måste bändas loss.

Vi vaknar tidigt på torsdag morgon av att vinden sliter i tältet. Om vi dagen innan hade ett underbart väder så visar den isländska naturen en helt annan sida i dag. Sand och aska flyger omkring. Vi bestämmer oss för att bara ta en morgonmacka, packa bilen och åka vidare. När jag öppnar smörpaketet kastar en vindby sand i ögonen och fyller även smöret med grus. Att ta ner tältet blir en riktig utmaning.

Så småningom är vi åter på väg och tanken är att besöka den nya vulkanen vid Holuhraun och sedan fortsätta mot Mývatn längs den mycket tuffa jeepleden genom Dyngjufjalladalur. Fjällvägen är mycket ojämn och fjädringen på Terrano:n får jobba hårt. Den får klättra över tvära lavaformationer med sand och grus däremellan. I höjd med sjön Dyngjuvötn övergår väglaget till svart lavasand som är mycket lös och som lätt flyger omkring. Någon mil framför oss, snett till höger ser jag något som börjar oroa mig. Jag är inte säker men det skulle kunna vara en annalkande sandstorm och det är det sista vi vill ha just nu.DSC_0326 (1024x681)

Bilen får kämpa sig fram genom den lösa sanden i lågväxel, samtidigt som jag hela tiden håller ett öga på det som närmar sig från nordväst. Vinden river upp mer och mer sand och snart står det klart att vi kommer att hamna i en riktig sandstorm. Den svarta väggen av kringflygande sand kommer allt närmare och vi blir tvungna att vända. Trots att jag är mycket besviken är jag tvungen att ta detta beslut.

Jag har hört allt för många historier om hur svåra sandstormar fullständigt förstört bilar. Att köra in i en sandstorm med kringflygande vass lavasand är som att köra bilen genom en gigantisk sandbläster. Fönstren slipas matta och blir omöjliga att se igenom, lacken försvinner och till slut blir bilplåten tunn som papper.

På väg tillbaka till Drekagil träffar vi på ett isländskt par med en fyrhjuldriven husbil som även de övernattat i Drekagil. Jag stannar och förklarar läget för dem och de är tacksamma för upplysningen. Samma sak med några turister i en hyrbil. Framme i Drekagil knackar jag på hos Lögreglan i den utlokaliserade polisstationen mitt i vildmarken. Jag möts av två nyvaknade konstaplar med varsin morgonkaffe i handen. Jag förklarar läget för dem. Samma sak när jag knackar på hos parkvakterna. De är inte förvånade med tanke på vädret.

Vi forsätter nu norrut längs F88 och konstaterar att detta kortar vår resa med en hel dag. När vi ser oss om verkar det som sandstormen har spridit sig och tilltagit i styrka.

Vägen går alldeles vid foten av det mäktiga Herðubreið och Leo tycker att det där fjället verkar förfölja oss. Det karga landskapet med svarta lavaformationer och stora klippblock som verkar vara kastade huller om buller förvandlas snabbt när vi kommer till Herðubreiðarlindir. Plötsligt ser vi fager grönska med vattenrika ängar. Vi korsar också några halvmeter djupa vattendrag.DSC_0423 (1280x851)

Strax före Lindaá passerar vi ett par löpare som är på väg norrut och framme vid älven står en hel del folk och ett par bilar. Två män står på varsin sida och har ett rep spänt mellan sig. Det visar sig att man har en löpartävling och repet är till för att löparna skall kunna hålla i sig när de vadar över älven.

Vattendjupet är omkring en meter när vi kör över den breda älven och vattenströmmen är ganska stark. Med låga ettan och lagom gaspådrag kommer vi över utan problem. Vi fortsätter norrut och passerar löpare efter löpare. Vi passerar även ett par vätskekontroller.

Vid nästa vadställe är vattendjupet omkring 70 cm. En övergiven Ford Explorer från en biluthyrningsfirma står på strandkanten. Registreringsskylten framtill är deformerad, så som de kan se ut när man kör i vatten med allt för hög hastighet. Varför den står övergiven kan vi bara spekulera över.

Ett nyhetsinslag på tv några dagar senare handlar om hur oerfarna turister dränker hyrbilar i vattendrag och sedan bara lämnar dem och flyr ut ur landet. Inga försäkringar gäller nämligen när man korsar vattendrag. Det kan kosta hundratusentals kronor att bärga och reparera sådana bilar och notan går till den som hyrt bilen. Det blir också ett mödosamt arbete för hyrbilsföretagen att leta rätt på de skyldiga och driva in pengarna.

Efter ytterligare några mil på den skumpiga tvättbräda som kallas DSC_0329 (1024x681)F88 når vi fram till Ringvägen eller ”Þjóðvegurinn” (Nationalvägen) som islänningarna också kallar den och som går runt hela ön. Vi börjar bli hungriga och värmer ett par konservburkar med gulasch. Medan vi väntar på köksmästare Granström kommer våra poliskonstaplar från Drekagíl och stannar till. De måste fylla däcken på sin polisbil när de skall ut på asfalterad väg. De har nu tjänstgjort i fem dygn i sträck på höglandet och skall få avlösning. Normalt brukar vaktskiftet ske vid korsningen, men nu måste deras bil in på service och stötdämparbyte. De berättar att vädret förvärrats strax efter att vi lämnat Drekagíl. Detta bekräftar bara att vi tog rätt beslut när vi vände om.

 

Norr om Ringvägen

Vi fortsätter norrut för att se de mäktiga vattenfallen längs Jökulsá á fjöllum. Den tidigare så smala och dåliga vägen som endast var farbar med fyrhjulsdriven terrängbil har nu ersatts av en bred och asfalterad väg som slutar vid en jättestor parkering, full av bilar och turistbussar.

Det vimlar av turister både vid Selfoss och det respektingivande vattenfallet Dettifoss. Det finns många typer av vattenfall. Vare sig de är små eller stora kan de vara vackra och utstråla skönhet. Sedan finns det vattenfall som är mäktiga och imponerande. Och så finns Dettifoss som bara är enormt och brutalt där vattenmassorna på en drygt 100 meter bred sträcka störtar 45 meter ner i en djup ravin med ett öronbedövande dån och kastar upp en tjock vattendimma.

Det vimlar av turister som klättrar omkring på varje liten klippa för att fotografera. När jag kommer till en naturskön plats för att ta bilder vill jag inte ha med en massa huvuden som sticker upp överallt. Tyvärr är det nog svart att fotografera Dettifoss utan att få med någon nyfiken turist.

Massturismen har fullständigt exploderat på Island. Det är naturligtvis både på gott och ont. Landet behöver intäkterna, men samtidigt sliter det hårt på den känsliga naturen och priserna skjuter i höjden när girigheten tar överhand. En enkel ”bed & breakfast” vid Mývatn kostar 25000 isländska kronor (ca.1708 sek) natten per person. Det gör att islänningarna själva börjar få svårt att besöka vissa platser. Den lilla turism som fanns här för ett kvarts sekel sedan var bara en liten rännil i jämförelse med den störtflod som nu invaderar landet. Under 2015 beräknas Island ta emot 1,3 miljoner besökare och 2016 tror man att den siffran stiger till 1,5 miljoner.

Runt nittio procent av alla bilar vi möter är hyrbilar med turister. De flesta är fyrhjulsdrivna, men alla är inte lämpliga att köra med på fjällvägarna uppe på höglandet. Från Dettifoss och norrut är det samma gamla fjällväg som förut. En skyllt talar om att detta är en ”Illfær vegur” som kräver fyrhjulsdrift.

När vi stannar för att fotografera det storslagna landskapet, som här är alldeles grönt, upptäcker jag att den bakre registreringsskylten trillat av. Eftersom den satt kvar när vi lämnade parkeringen vid Dettifoss vänder vi tillbaka i hopp om att hitta den oskadd. Som tur är behöver vi bara köra ett par kilometer innan vi hittar den. Det visar sig att de senaste dagarnas skakande fram på de isländska fjällvägarna gjort att hållaren för registreringsskylten bak helt enkelt skakat sönder.

Framme vid stora vägen (85) stannar vi för att tanka vid den kombinerade affären, macken och kafeterian. Vi har nu kört drygt 40 mil sedan vi fyllde tanken senast. Det har mestadels varit ganska tuff körning med fyrhjulsdriften inkopplad och en hel del i lågväxel.

Eftersom vi bara fått pulverkaffe ute i vildmarken passar vi på att få oss riktigt kaffe med hembakade kakor. Paret som driver stället har inga problem att räkna ut var vi varit de senaste dagarna. Vi är både orakade, otvättade och något okammade, dessutom är bilen dammig och skitig. De bjuder oss på gratis påtår och ställer fram ett helt kakfat som extra bonus. Det var länge sedan en kopp kaffe smakat så gott.

Ásbyrgi är en mycket märklig plats. Norrifrån kör man in i en 3,5 km djup hästskoformad ravin med en stor pelarklippa i mitten som heter Eyjan. De närmare 100 meter lodräta väggarna känns imponerande, samtidigt ger de skydd åt växtligheten. Här växer faktiskt riktig skog, även om träden är lite klenare än vi är vana vid. Skogen i Ásbyrgi påminner ganska mycket om den som växer i den svenska fjällvärlden. Längst in i den märkliga ravinen hittar man också en liten sjö.

Hur har då Ásbyrgi bildats? Man tror att gas stängdes inne när enorma mängder flytande lava vällde fram över området. När lavan sedan stelnade kunde gasen sippra ut och den stelnade lavan störtade ner i det hålrum som bildats.

Från Ásbyrgi kör vi i riktning mor Húsavík. Leo konstaterar att bilen går märkligt tyst när vi kör på asfalterad väg. Efter ett par mil svänger vi av 85:an mot Auðbjargarstaðir. När vägen ser ut att sluta vid en bondgård svänger jag vänster längs något som närmast liknar en kostig. Mina reskamrater undrar om vi verkligen skall köra här? Efter en extra koll på kartan kan jag bekräfta att vi är på rätt väg.

Leif får öppna ett fårstängsel så att vi kommer vidare. ”Vägen” är i ett bedrövligt skick och verkar inte ha sett något underhåll de senaste decennierna. Å andra sidan är det nog inga andra ”turister” som känner till den här genvägen till Mývatn. Det blir krypkörning i lågväxel hela vägen. Vi kör genom små dalar, längs fjällsidor och över fjällhedar. Till skillnad från de senaste dagarnas sten- och lavaöken är detta landskap grönt och frodigt. Här och där ser vi betande får som förvånade titta upp och undrar vad det är för ett brummande monster som kommer farande på deras marker.

Efter ett par timmars körning kommer vi plötsligt till ett enormt kraftverksbygge soDSC_0330 (1024x768)m vi inte hört talas om. Vi blir tvungna att stanna och fråga en man som arbetar vid bygget hur vi skall komma vidare. Det visar sig att vi är på väg åt rätt håll.

Stora åttahjulsdrivna MAN-lastbilar med bergflak kommer dundrade med fulla lass till bygget. Med hjälp av anvisningarna kan vi snart lämna kraftverksbygget bakom oss och fortsätta på vår kostig, eller var det en väg?

Det nya kraftverket som byggs mitt i ödemarken heter Þeystareykjavirkjun och är ett gigantiskt projekt. Kraftverket kommer att bli ett geotermiskt kraftverk av samma typ som Kröfluvirkjun, men med betydligt större kapasitet.

 

Mývatn

Framme vid byn Reykjahlíð vid Mývatn checkar vi in på campingplatsen som erbjuder alla bekvämligheter. När vi vaknar på fredag morgon har temperaturen krupit ner till bara två plusgrader. Medan Leif gör i ordning frukost passar jag på att kolla väderrapporten och det ser inte så bra ut. Natten till lördag skall det bli busväder över norra Island med regn och rusk.

Bilen har nog aldrig varit så här skitig förut. Förutom de senaste dagarnas ökendamm från höglandet har den nu också fått ett rejält lager lera. När vi är klara med våra morgonbestyr åker vi för att tvätta bilen. På Island erbjuder många bemannade bensinmackar gratis biltvätt med vattenslang och borste utomhus. Jobbet får man göra själv. När det är avklarat åker vi till badhuset för att tvätta resdammet av oss själva. Vi sitter i en av de varma polerna med fyrtiotvågradigt vatten och njuter en god stund. När vi kom var det tre skäggiga och skitiga gubbar från vildmarken som gick in och ut kommer vi rentvättade och rakade. Att kvinnan i kassan känner igen oss måste bero på att vi är de ända gästerna.

Vädret är strålande men lite kyligt till att börja med. Området kring sjön Mývatn (myggsjön) är mycket speciellt. Kontinentalplattorna mellan Nordamerika och Europa glider långsamt isär och sprickan går DSC_0480 (1280x851)rakt över Island, strax öster om Mývatn. Hela området är vulkaniskt aktivt och på några ställen kan man till och med klättra ner i sprickan.

Runt Námafjall strax österut råder geotermisk aktivitet. På västra sidan av fjället sprutar hundra grader varmt vatten med stor kraft ut ur jordens inre i en liten sjö. Det ser dramatiskt ut och luktar starkt av svavel. På andra sidan fjället hittar man ett område med stora hålor av kokande lera och andra som sprutar ut svavelgas med stor kraft. En stark lukt av svavel ligger i luften, trots att det blåser friskt. Jag mäter temperaturen med IR-mätaren som visar 113,8oC.

Förr i tiden fanns det bara en liten grusparkering och en varningsskylt som talade om att det var farligt att gå för nära de kokande lerkällorna. I övrigt var hela området öppet och man kunde gå var man ville. Tyvärr hände det att allt för nyfikna besökare inte förstod faran utan fick kokande lera sprutad i ansiktet eller trampade igenom det tunna markskiktet och blev brännskadade.

Nu har man gjort avspärrningar och även byggt utsiktsplattformar som gör att man kan se allDSC_0332 (1024x681)t man behöver se. Den ökade turismen har naturligtvis också bidragit till behovet av riktiga anordningar på platsen.

Nästa anhalt blir Kröfluvirkjun, det geotermiska kraftverket vid vulkanen Krafla. När det byggdes på 70-talet var det värdens största i sitt slag. Man leder varmvatten från jordens inre till kraftverket som förvandlar den vulkaniska värmen till 60 megawatt el-ström. Med jämna mellanrum behöver man borra nya hål för att få tillräckligt med värme. I närheten av den stora kratersjön pågår arbete med en stor borrigg.

Efter besöket vid Krafla fortsätter vi till Stóragjá, en liten grotta där man kan ta sig ett varmt och behagligt dopp, helt i det fria. Ett stenkast därifrån har vi Grjótagjá, en ännu större underjordisk grotta med varmt vatten. På grund av rörelser i jordskorpan har vattnet periodvis varit för varmt att bada i.

Nästa anhalt på vår färd runt Mývatn är Dimmuborgir, ett flera kvadratkilometer stort område med stora lavaformationer, naturliga labyrinter och grottor. Här har man byggt en stor parkering och naturligtvis en svindyr restaurang. Numera finns tydliga vandringsleder genom området som hjälper besökare att hitta rätt. En gång i tiden var det lätt att gå vilse i området och många har ofrivilligt fått övernatta i det fria.

Ett kort stycke från Dimmuborgir, vid Höfða nere i sjön, står också stora lavaformationer i vattnet. De påminner ganska mycket om Gotlands raukar. När vi är på väg till bilen ringer telefonen. Det är min gode vän Rune Valtersson från Akureyri. Han tipsar oss om hur vi kan ta oss runt vid Kalfaströnd och se lavaformationerna från Baksidan. Tack för det Rune! Härifrån är de faktiskt vackrare.

Vi har nu varit igång hela dagen och börjar bli mätta på intryck. Vid Skútustaðir passar vi på att tankDSC_0335 (1024x681)a bilen och även fylla våra kurrande magar vid den lilla serveringen. Trots att vi bara har att gå över vägen för att titta på Kleifarhólar, ett antal märkliga kratrar, så fortsätter vi mot Akureyri.

Vi stannar till vid Goðafoss i Skjálfandafljót som är ett av Islands vackraste och mest kända vattenfall. Goðafoss lär ha fått sitt namn sedan Ϸorgeir från Ljósavatn år 1000 kastade ner sina avgudar i forsen när han blivit kristen.

Vid Fnjóskadalur tar vi av från den nya Ringvägen för att köra den gamla vägen över Vaðlaheiði. Men vad är detta? Ett tunnelbygge. Sedan början av 90-talet har Island satsat stora resurser på vidlyftiga infrastrukturprojekt, däribland många nya vägtunnlar. Många vägar som förut var farbara endast med terrängfordon har också rustats upp för personbilstrafik. Visserligen har de förbättrade vägförbindelserna underlättat det dagliga livet för invånarna, men samtidigt har bilkörning blivit lite tråkig. Utsikten över en tunnelvägg är inte riktigt lika intressant som att köra längs slingrande grusvägar över fjäll med bedårande utsikt över fjordar och grönskande dalar.

Snart hittar vi den gamla vägen som går rakt igenom byggområdet. Det är en brant och krokigDSC_0344 (1024x681) serpentinväg som förr i tiden kunde utgöra en verklig utmaning, speciellt vintertid. Den nya vägen går längre norrut och tunneln kommer att förkorta restiden avsevärt.

När vi kommer till de gamla broarna på Vaðlaheiði kan jag konstatera att de inte blivit underhållna sedan jag körde här senast, och då var de dåliga redan på den tiden.

Akureyri

När vi så småningom passerat den högsta punkten på fjället och det börjar gå utför stiger min förväntan. Och så äntligen öppnar sig en underbar utsikt över Eyjafjörður, omgiven av mäktiga fjäll och staden Akureyri längst inne i fjorden. När jag första gången möttes av denna utsikt hörde jag mig själv säga: ”Här vill jag bo.” Jag stannar bilen och vi kliver ur för att betraktar utsikten.

Det är en speciell känsla att rulla in i sin forna hemstad efter så många år. Det känns nästan lite andäktigt. Staden har vuxit, det har kommit upp nya hus, gator och korsningar. Men, visst känner jag igen mig. De gamla hamnmagasinen nere vid Eyrin som gav ett så pittoreskt intryck är borta sedan länge. De försvann i en stor brand för många år sedan.

De närmaste dagarna bor vi hos mina kära vänner Friðrik J Friðriksson och hanDSC_0345 (1024x681)s fru Helga Ϸórsdóttir. Friðrik jobbade tidigare som maskinist på de stora kyltrålarna men gick i land och blev mångsysslare. Efter några dagar börjar min något ringrostiga isländska flyta på riktigt bra. Vi sitter och pratar gamla minnen till sena kvällen.

På den tiden hade Friðrik en rysk GAZ 69 som jag också lånade ibland. Modell 69 av den ryska militärjeepen var ingen skönhet, den var rå och brutal i all sin enkelhet, men mycket respekterad som terrängbil. Den tog oss med på många äventyr runtom på det isländska höglandet. En gång stod GAZ:en övergiven ett par veckor mitt i rykande snöstorm. När vi kom för att hämta den med min Land Rover och öppnade motorhuven kunde vi bara se ett avtryck av motorhuvens insida i snön under huven. Hela motorrummet var fullpackat med snö. Inga problem för en bil som konstruerats för Sibirien. Motorn startade utan protester.

Rika överklassmänniskor brukar ha en överlägsen attityd till sådant de inte begriper sig på, speciellt bilar som inte är lika exklusiva som deras egna. Så var också fallet med den schweizare som körde en ny Jeep Cherokee Laredo efter den gamla GAZ:en i augusti 1991. Han såg var jag korsade älven och skulle göra likadant. Han var lagom mallig i sin Lacoste-tröja och loafers när han blev stående mitt i älven med vatten upp till dörrhandtagen.

Friðrik är en man med många järn i elden och just nu är han engagerad i
ett intressant projekt. Han tar med oss till den gamla sillfabriken i Hjalteyri som fått nytt liv. IDSC_0798 (1280x851) en del av de gamla byggnaderna huserar ett dykföretag och i en del håller några konstnärer till, men däremellan har man startat tillverkning av fiskchips eller bitafiskur som det kallas på isländska. Tillverkningen är än så länge i sin linda, men detta kan på sikt bli något riktigt stort. Man har fått experimentera en hel del för att få fram rätt smak och konsistens. Resultatet är en mycket proteinrik produkt som är lätt att transportera och förvara. Vi får också veta att man håller på att undersöka marknaden i Sverige, så snart kanske vi kan köpa fiskchips här i affärerna. Vi får provsmaka och får även med oss varsin påse.

Fiskerinäringen är fortfarande viktig för Island, inte minst för Akureyri. Ett av stadens fiskeriföretag har i dag vuxit till en internationell aktör med verksamhet i flera länder. Vid hamnen och båtvarvet pågår febril aktivitet med fiskefartyg i alla storlekar.

Under vår vistelse i Akureyri visar jag mina reskamrater var jag bott och arbetat. Vi träffar också många underbara vänner som jag har kvar här. Av alla de platser jag bott på så är nog Akureyri den plats på jorden där jag trivts allra bäst. Den storslagna naturen, närheten till vildmark och friluftsliv passade mig perfekt, dessutom kunde jag ofta ge mig ut på äventyr på det isländska höglandet med min Land Rover.DSC_0654 (1280x851)

Akureyri är en lugn och mysig småstad som numera har drygt 18 000 invånare. Staden ligger på den västra stranden längst inne i Eyjafjörður, omgiven av höga berg. Eftersom Akureyri är den största staden på norra Island så är den också centrum för handel, kommunikation och utbildning. Vid Hlíðarfjall ligger en av Islands främsta anläggningar för vintersport och utförsåkning. Staden lever upp under turistsäsongen och går sedan den vanliga lunken resten av året. Akureyri är för övrigt vänort till Västerås och reseguiden Lonely Planet’s har utsett Akureyri till Europas bästa resmål under 2015. Det lugna tempot får mig att trivas och känna mig hemma på något vis.

 

Sprengisandur

Måndagen den 7 september bär det åter av upp på höglandet. Vi kör söderut in i Eyjafjarðardalur. Snart upphör asfalten och det blir en skapligt fin grusväg. Efter ytterligare någon mil passerar vi den sista gården Hólsgerði och vägen övergår till fjällväg F821. Här passerar vi också ett par varningsskyltar som talar om att detta är en ”illfær vegur” (svårframkomlig väg) som bara är lämplig för fyrhjuldrivna fordon.

Vägen blir allt knaggligare och skumpigare. Snart är det ingen idé att försöka med något annat än att krypa fram i lågväxel. Vi passerar åtskilliga stora vattensamlingar och små vattendrag. Till slut verkar själva vägen vara ett eget litet vattendrag bredvid Eyjafjarðará. Vackra små vattenfall störtar ner för fjällen på bägge sidor om vägen som blir allt sämre ju längre in i dalen vi kommer. Jag gör mitt bästa för att undvika de värsta ojämnheterna.

Av alla vägar i den isländska vildmarken är nog detta den väg jag kört flest gånger. Jag har kört den alla årstider och under alla tänkbara förhållanden. Jag har kört fast, varit tvungen att gräva och vinscha i timmar för att komma vidare. I dag har vi vädret på vår sida och solen lyser från en ljusblå himmel med vita moln.

Fjällväggarna kommer allt närmare inpå oss och nu börjar det även gå uppför – rejält uppför. Nu är det bara låga ettan som gäller. Vi stannar flera gånger för att ta kort och beundra utsikten.  Även om jag känner vägen väl så gäller det att vara koncentrerad och ha tungan rätt i munnen. Den sista biten innan vi kommer upp på Sprengisandur klättrar ”vägen” på ena fjällsidan med ett stup till höger. Ett enda litet misstag kan bli ödesdigert.

När vi så har kommit upp på höglandet kan jag lägga i högväxel och öka hastigheten. Visserligen hörs det vanliga hamrandet och skramlandet på den gropiga vägen som svänger hit och dit, över kullar och krön.

Så småningom når vi fram till Laugarfell och den varma källan mitt i den enormaDSC_0697 (1280x851) arktiska stenöken som heter Sprengisandur. Just här vid Laugarfell kommer hett vatten upp ur jordens inre som ger liv och grönska i en liten dalsänka. Det är inte helt fel att slänga sig i den lilla dammen och få sig ett varmt bad.

Efter att ha fått i oss lite mat fortsätter vi längs F881 mot Kiðargílsdrög. Vi har fortfarande inte sett en levande själ sedan vi passerade varningsskyltarna vid Hólsgerði. Det är inte förrän vi svänger norrut längs den större F26:an som vi möter den första bilen, en Toyota Land Cruiser.

Fjällväg F26 är en av de stora huvudvägarna över det isländska höglandet. Även om den bitvis är riktigt skaplig så är det väldigt mycket tvättbräda. Vi kan se ut över ett nästan ändlöst landskap av svart lavasand och långt i fjärran reser sig Vatnajökull, Europas största glaciär. Sprengisandur är en mycket speciell plats på jorden.

Mitt ute i ödemarken har någon fyndig person ställt upp en DSC_0699 (1280x960)blåmålad brandpost. Kanske den mest malplacerade brandposten i världen. Undra vad som kan komma ur den.

Efter att ha skakat fram i flera timmar ändrar så landskapet karaktär och sjön Íshólsvatn dyker upp nedanför oss till vänster. Snart är vi framme vid Hrafnabjargarfoss. Vi kör så långt det går och får sedan kliva på stora lavaklippor för att komma fram till det imponerande vattenfallet där vattnet störtar ner över klippkanten i en halvcirkel med ett öronbedövande dån. Detta vattenfall finns inte utmärkt på många kartor men är helt klart värt ett besök.

Bara några kilometer bort på andra sidan fjället ligger det mer välkända Aldeyarfoss. Du har säkert kört på serpentinvägar men stigen från parkeringen ner till Aldeyarfoss är en serpentinstig. Väl nere vid vattenfallet får vi lön för mödan. Aldeyarfoss är inte märkvärdigt stort, men den vackra inramningen av basaltklippor gör det till ett av de vackraste i världen. I dag får vi dessutom se regnbågen i vattendimman som stiger upp vid fallet.

På vår fortsatta färd norrut genom Bárðardalur stöter vi på en Toyota Rav4 med ett ungt par som fått problem med sin hyrbil. När jag stannar och frågar om de behöver hjälp skiner den unga damen upp och svarar: ”O, with pleasure”. Det visar sig att de kört sönder höger framdäck fullständigt. Det ända som återstår är lite rester av däcket. De är mycket tacksamma för att vi hjälper dem skifta däck och vill absolut ta kort på oss innan vi drar vidare.

Vi har hört att det skall finnas ett vackert vattenfall längs Skjálfandafljót nedströms från Goðafoss. Efter att ha frågat oss fram tror vi oss vara på rätt väg, men en skylt talar om att det är tillträdesförbud. Jag går till den närliggande bondgården och hör mig för. Det visar sig vara markägaren som ger oss tillåtelse att åka vidare. Han säger att de satt upp skylten för att slippa ha en massa turister rännande runt knutarna. Tur att man talar isländska.

Detta relativt stora vattenfall har jag inte hittat på några kartor. Vi får helt klart utdelning för våra ansträngningar när vi kommer fram. Barnafoss (uttalas Bartnafoss) lär ha fått sitt namn efter att man kastat ner oönskade barn i det skummande vattnet långt tillbaka i historien. Tänk vilket grymt sätt att göra sig av med oönskade barn. Allt var inte bättre förr.

 

Siglufjörður

Onsdagen den 9 september kör vi kustvägen från Akureyri till Ólafsfjörður och Siglufjörður. DSC_0348 (1024x681)Det blåser friskt i Akureyri. Framme i Dalvík, som ligger i en skyddad vik, är det nästan vindstilla och solen strålar från en blå himmel med vita molntussar. Vi stannar flera gånger för att beundra utsikten över Eyjafjörður. Den gamla vägen vid Ólafsfjarðar Múli som gick 500 meter över havet, med en vidunderlig utsikt, har ersatts av en tunnel. Även den gamla vägen över Láheiði mellan Ólafsfjörður och Siglufjörður har nu kompletterats med två tunnlar, varav den ena är över sju kilometer lång. Detta har förkortat vägen med nästan fem mil.

Siglufjörður är ett litet pittoreskt samhälle som tidigare var helt beroende av fisket. Tyvärr har massturismen även hittat hit och ett nybyggt hotell dominerar centrum. Även om hotellet har en arkitektur som passar den övriga bebyggelsen har något av den gamla charmen gått förlorad.

Här hittar jag även en gammal Willys (CJ3A) som jag bara måste fotograferaDSC_0888 (1280x851). Just CJ3A tillverkades i mer än 130 000 exemplar mellan 1949 och 1953. Medan jag står där kommer en polis som bor granne med ägaren. Han kan hela bilens historia och berättar att just denna bil var en av de första i Siglufjörður. Den ursprunglige ägaren snickrade själv ihop den täckta karossen. Det var dessa Willys jeepar och Land Rover som en gång satte Island på hjul.

Vi fortsätter söderut längs Höfða strönd. Vi beundrar utsikten över Skagafjörður och de speciella öarna med lodräta klippväggar som pryder fjorden. En gång i tiden stod två klippor bredvid varandra som liknade en gubbe och en gumma, Karl och Kerling hette de på isländska, men Karl störtade i havet i en storm och nu står gumman ensam kvar.

Vi svänger österut på Ringvägen, kör över Öxnadalheiði och ner genom Öxnadalur. Vi stannar till vid en parkeringsficka för att ta några bilder på den 1075 meter höga Hraundrangi som kröner Drangafjall.  Den är en av Islands vackraste fjälltoppar och finns ofta med i turistbroschyrer.

Hraundrangi ansågs länge vara omöjlig att bestiga och en sägen gjorde gällande att en guldkista stod på toppen. Men någon guldkista hittades inte när två islänningar och en amerikan besteg toppen den 5 augusti 1956.

Medan vi står och betraktar Hraundrangi får jag syn på en bit av den gamla vägen som ligger kvar som ett fossil från en gången tid bara ett stenkast bort. Jag kommer ihåg hur vägen såg ut. På vissa ställen var den så smal att stora fordon inte kunde mötas utan att körde halvvägs ner i diket med ena sidan. Nu är den bred och asfalterad. Island har verkligen förändrats, eller har det…?WP_20150920_15_49_02_Pro

Vi är åter i Akureyri för att ta det lugnt och vila upp oss hos min gamle vän Rune Valtersson. Vi gör små utflykter, fiskar, badar i Runes varma utomhuspool och en dag kör vi längs ett litet vägspår som går högt upp på sidan av fjället Súlur. Vi har en vidunderlig utsikt över staden och fjorden. Tyvärr seglar tjocka moln förbi och skymmer delvis utsikten nedanför oss.

En riktig överraskning blir det när ett par goda vänner från Reykjavík kommer på besök. Det är Benjamin Fríðriksson och hans fru Kolbrun Haldórsdottir som bodde i Akureyri samtidigt som mig. Benjamin är kock och gör i ordning en riktig festmåltid åt oss alla. Mina reskamrater undrar om man kan ha det bättre än så här.

 

Vi kör söderut

Onsdagen den 16 september kör vi västerut längs Ringvägen som vi lämnar vid Varmahlíð. Snart upphör asfalten och så småningom befinner vi oss på F756 mot Aðalmannsvatn och Blöndulón. Det blåser hårt och regntunga moln täcker fjälltopparna. Snart har vi själva kommit upp bland molnen och ser inte mer än högst hundra meter. Den första delen av vägen är i riktigt bra skick, men jag får ändå hålla igen med hastigheten eftersom sikten är dålig och vi inte vill krocka med någon mötande på de branta vägkrön som kallas ”blindhæð” på isländska. Det är tvära kurvor och branta backar, både uppför och nerför. Vi får ofta en hisnande känsla i magen och konstaterar att man inte behöver åka till Liseberg för att få den effekten.

Så småningom kommer vi under molnen och kan då också se det enorma vattenmagasinet Blöndulón. Det ingår i ett gigantiskt kraftverksprojekt som blev klart 1991. Vägen går faktiskt över en del av själva dammen.

Vi svänger söderut längs den så kallade Kjalvegur och förvånas av vägens standard. Den är bred och uppbyggd som en riktig väg skall vara. Förut var den klassad som fjällväg och såg ut därefter, men nu har den klassats om till riksväg 35 och är med andra ord farbar med vanlig personbil. Det är inga problem att köra i 70-80 km/h med Terrano:n.

Innan vi åkte från Akureyri fick vi veta att den var väldigt dålig och sönderkörd efter den gångna sommaren. Vi märker inget av det, fram till någon mil norr om Kjölur vill säga. Där var det tvättbräda och stora potthål i vägen. Inte så att den på något sätt är svårframkomlig – bara fruktansvärt sönderkörd och skakig. Den bara längtar efter en riktig väghyvel, men det blir nog inte aktuellt förrän till våren. Snart stoppas ändå den vanliga trafiken av snöstormarna.

När vi svänger in vid Hveravellir pendlar temperaturen kring nollsträcket. Det regnar och blåser. Hveravellir är ett av många områden på Island med kokande vattenkällor och stinkande svavelgas. Det speciella här är att man kan koka sina ägg i några av källorna, och det är precis vad vi gör. Leif och Leo uppskattar detta och förundras.

Vägen söderut ärDSC_0050 (851x1280) fruktansvärt dålig. Det hamrar och slamrar, kränger och studsar. Varje bult, varje skruv och svetsfog i bilen jämrar sig. När vi till slut når asfalten en bit norr om Gullfoss blir det plötsligt tyst, bara ett svagt brummande från motorn och suset från däcken mot asfalten. Vilken befrielse!

Vid Gullfoss har man byggt en stor restaurang och souvenirshop och den stora parkeringen är full av bilar och bussar. Man har även byggt utsiktsplatser runt vattenfallet som är i det närmaste invaderat av turister. Åter en plats som befläckats av massturismen. Det är inte så jag vill minnas denna natursköna plats.

Inte långt från Gullfoss ligger Geysir, ett måste för alla som besöker Island. Men Geysir, som gett namn åt alla sprutande vattenkällor, sprutar inte längre vatten. Som tur är sprutar den mindre gejsern Strokkur fortfarande med jämna mellanrum sin vattenstråke upp i luften. Frågan är hur länge?

När vi kommer till Faxafoss syns inga turister till, frånsett oss själva. Inga affärer och utsiktsplattformar. Jag hoppas innerligt att det skall förbli så.

Nästa morgon vaknar vi tidigt och tar en enkel frukost framförWP_20150917_08_18_40_Pro (1280x719) Seljalandsfoss. Vattenfallet är inte stort och har inte speciellt mycket vatten, men det är mycket vacker. Dessutom kan man faktiskt gå bakom vattenfallet på en klipphylla och se morgonsolen lysa upp landskapet genom vattenkaskaden. En intressant och annorlunda upplevelse.

Vi passerar Eyjafjallajökull (uttalas Eyjafjatlajökutl) som 2010 stoppade flygtrafiken i stora delar av Europa när vulkanen under glaciären fick ett utbrott som spred stora mängder aska i atmosfären.

Det 62 meter höga och 15 meter breda vattenfallet Skógafoss är en riktig turistmagnet. Man kan i princip köra ända fram, något jag också gjort för många år sedan innan det fanns avspärrningar. Även här vimlar det av turister.

Dyrhólaey är en mäktig klippa som sträcker sig ut i havet och utgör även DSC_0226 (1280x851)Islands sydspets. Men detta är ingen vanlig klippa. Två enorma hål i klippan ger den sin charm och karaktär. En liten grusväg, farbar med vanlig personbil, gör att man kan köra upp på den 120 meter höga klippan med en vidunderlig utsikt. Tyvärr är vi här lite för sent. Fram till mitten av augusti kan man få se lunnefågel som häckar på klipphyllorna och på ett par ställen kan man komma riktigt nära.

Några kilometer öster on Dyrhólaey finns en liten klippa som består av basalt och sandsten. Man kommer dit genom att svänga höger när man kommer ner från Dyrhólaey. Här finns också en spektakulär bro av stelnad lava. Man får också en fantastisk utsikt över Dyrhólaey.

Ungefär en mil österut längs ringvägen svänger vi av till höger där det stårDSC_1342 (1024x681) ”Reynishverfi 215” och kör en halv mil till vägs ände. Här ligger Reynisfjara, en mäktig basaltklippa med ett par grottor och häckande sjöfågel högre uppe på sidan av själva Reynisfjall. Ute i vattnet står Reynisdrangar, ett antal majestätiska klippor som kan egga fantasin.

Jag har aldrig varit uppe på själva platån av Reynisfjall men hittar vägen strax innan vi kommer in i det lilla samhället Vík i Mýrdal. En skylt talar om att vägen är oframkomlig. Vi besluter oss för att trotsa varningen, kopplar in fyrhjulsdrivningen och låga tvåan. Sedan bär det av på en hisnande serpentinväg uppför fjällsidan. Vägen är nog en av de sämsta jag sett, med enorma gupp och ojämnheter som får det att knarra i hela karossen när fjädring och ram vrider sig. På vissa avsnitt är det så brant att Terrano:n drar fyrhjulsspinn i det lösa gruset med sina grova General Grabber AT2:or. Här är det inte läge att stanna eller tveka det minsta. Stadig gas och 3000 varv på motorn i låga tvåan är precis vad som behövs. När vi kommer upp får vi en utsikt som är oslagbar, i varje fall om man väljer att ha fast mark under fötterna på Island. Här kan vi se Reynisdrangar uppifrån, Dyrhólaey i väster och i öster har vi Samhället Vík ur flygperspektiv.DSC_1398 (1024x681)

Vädret är helt underbart med 16 plusgrader och sol från en nästan molnfri himmel. Vi fortsätter österut och när vi kommer till Skaftafell slår vi upp tältet mellan Skeiðarárjökull, Skaftafellsjökull och Öræfajökull. I öster ser vi också Hvannadalshnjúkur som är högsta toppen på Island. Denna inramning går inte av för hackor.

Vi stiger upp tidigt på fredag morgon och vandrar upp till den vackra Svartifoss som kastar sig ner i en ravin av basalt. Längs vägen besöker vi också tre andra vattenfall: Ϸjófafoss, Hundafoss och Magnúsarfoss. Vi möter ett par ungdomar som hunnit före oss och som med lätta steg ser ut att vara på en vanlig söndagspromenad, medan vi gubbar flåsar och stånkar som gamla ånglok. Morgondiset lättar först när vi är på väg ner.DSC_1438 (1024x681)

Vi stannar till vid Svinafellsjökull där en minnestavla berättar om två unga män som saknas sedan 2007. Solen gassar och den mäktiga glaciären gnistrar som en juvel.

Det finns många platser i världen där man kan få se hur glaciärer kalvar isberg, om man har tur. I regel ligger sådana platser långt från allfartsvägarna, men vid Jökulsárlón kan man få se detta fenomen alldeles vid den stora huvudleden runt Island.  Isbergen guppar sedan runt i den 248 meter djupa glaciärlagunen och seglar sedan ut i Atlanten när de blivit tillräckligt små för att passera det smala utloppet. Här och var kan man se gråselar som nyfiket sticker upp sina huvuden mellan isen. Men de är snabba och jag lyckas inte fånga dem på bild.

Efter att ha tittat på isberg i alla dess former går vi mot bileDSC_1473 (1024x681)n där vi möts av ett ungt par som undrar om vi kan hjälpa dem få igång bilen. Deras gamla Renault Senic 4×4 strejkar. Men det räcker inte bara med startkablar. Leif är en erfaren mekaniker och kan snart konstatera att motorn inte får något bränsle. Alla säkringar verkar vara hela och snart tar han till ett gammalt trick som funkat förut på bilar med bränslepump i tanken. Samtidigt som jag drar på starten dunkar han till med fälgkorset i tanken. Pumpen hoppar igång och motorn startar. Vi uppmanar det unga paret att inte stänga av motorn utan försöka ta sig till en verkstad och se till att få en ny bränslepump monterad.

 

Vi vänder om

Eftersom ett oväder väntas slå till mot syd- och ostkusten under lördagen vänder vi och kör tillbaka. Vid Kirkjubæarklustur stannar vi för att proviantera i den lilla affären. När vi skall åka vidare får jag syn på en plånbok som ligger på vägen ett par hundra meter från affären. Den innehåller en stor bunt kontanter och ett id-kort tillhörande en kvinna från Australien. I affären har de inte sett till ägarinnan så vi åker till den lokala polisstationen som tyvärr visar sig vara stängd. En konstapel inne på stationen får dock syn på oss och öppnar. Jag överlämnar plånboken och lämnar mitt visitkort. Han ser att vi är turister med utlandsregistrerad bil och undrar hur det kommer sig att jag talar isländska. Ja, det är inte första gången jag mötts av förvåning när jag öppnat munnen under vår resa. När jag förklarar varför frågar han om jag möjligen har isländskt personnummer, vilket jag faktiskt har. När jag växlade pengar på banken i Akureyri konstaterade kassörskan att mina personuppgifter fortfarande finns i systemet. Tydligen kommer detta faktum att underlätta poliskonstapelns arbete med att registrera hittegodset.

Vi lämnar Þjódvegurinn och kör norrut mot Eldgjá längs fjällväg F208. Det går inte fort och jag gör mitt bästa för att parera alla stenar och potthål i vägen. ”Potthål”, utbrister Leif, ”det här är inga potthål, det är toalettstolar. Potthål är för småbarn, det här är ju jättehål. Tur att det inte var i dag vi åt ärtsoppa”. Leo inflikar att ”då hade det blivit revolution i tarmarna”.

Framme vid Eldgjá har man byggt en stor parkering före ån så att man slipper köra över till andra sidan. I stället har man byggt en gångbro. Man har också byggt fina toaletter. Tydligen är en servicebyggnad bemDSC_1577 (1024x681)annad under högsäsong, men nu är allt tomt och öde. Vandringsleden genom den vackra ravinen är precis lika stenig och knagglig som jag minns den.

Vattenfallet i Eldgjá heter Ófærufoss och var en gång i tiden ett av jordens absolut vackraste. Ófærufoss består av ett imponerande vattenfall i flera steg, där varje del utstrålar sin egen skönhet. Som pricken över i-et kröntes vattenfallet tidigare av en naturlig bro av stelnad lava. Detta gjorde Ófærufoss helt unikt i sitt slag. Tyvärr gjorde naturens gång att lavabron rasade under vintern 1991-1992. Det som egentligen hände var att stora mängder is kom med vattnet uppifrån och slet med sig lavabron. Resterna ligger nu i en hög nedanför.

Jag har varit här många gånger men kan inte annat en känna en viss sorg över det som hänt. Det sista besöket med lavabron intakt gjorde jag i augusti 1991. Har faktiskt en diabild bevarad där jag står och poserar på den smala bron som inte var mer än en halv meter på smalaste stället. I en isländsk film finns även en scen där en man rider över bron, sittande på hästryggen.

När vi vaknar nästa dag märker vi att ovädret är på väg. Vi packar snabbt ihop våra tillhörigheter och kör vidare norrut. I vanliga fall är utsikten fantastisk med fjällsidor som skiftar i olika färger. Nu regnar det och allt går i grått. Det mäktiga Tindafjall syns bara som en grå skugga. Vi passerar åtskilliga vattendrag och flera är närmare en meter djupa. Vägen slingrar sig upp och ner, hit och dit över branta krön och tvära kurvor.

Älven vid Landmannalaugar har delvis tagit en ny riktning sedan jag var här senast. Den är bredare än de vattendrag vi passerat tidigare under dagen men vattendjupet är knappt en meter. Här kan det vara betydligt djupare.

På parkeringen står en imponerande samling terrängbilar och ett stenkast bort en gigantisk sexhjulsdriven MAN med påbyggnad från Actionmobil. Vad händer om man kör fast med den? Då lär man nog behöva hjälp en stridsvagnsbärgare, men några sådana finns inte att rekvirera på Island.

Trots att det regnar och blåser besluter vi oss för att gå vandringsleden upp mot lavafältet och de svavelosande källorna. Leif vill absolut se de unika svarta stenarna i området som jag berättat om. Vi går genom Grænagil, en smal ravin där den ena fjällsidan skiftar i grönt. I soligt väder bjuder detta område på en färgsprakande upplevelse där landskapet skiftar från ljusbeige till kolsvart och alla nyanser där emellan. Tyvärr har vi inte vädret på vårsida. Vi är både blöta och trötta när vi kommer tillbaka till bilen.

Fjällväg F208 är betydligt bättre norr om Landmannalaugar än den är söderut från Eldgjá. Nu börjar vi också möta en del bilar på väg ner mot Landmannalaugar. På denna sträcka behöver man inte korsa några vattendrag, men vägen är ganska ojämn och skakig.

Vi svänger norrut längs F26 över Sprengisandur. Regnet upphör och det ser ljusare ut mot norr, dit vi skall. Bakom oss lämnar vi regntunga, mörka moln. Fram till Versalir möter vi ett par bilar, sedan är vägen helt öde.

Om Kjalvegur var i ett bedrövligt skick så är Sprengisandur highway snäppet värre. Det hoppar och skakar, hamrar och skramlar. Terranon:s fjädring och stötdämpare får verkligen visa vad de går för. Emellanåt får ojämnheterna hela bilen att vibrera och börja kränga. Då är det bara att sänka hastigheten. Att köra med fyrhjulsdriften inkopplad och sänkt luttryck i däcken hjälper till viss del, men det gör inte att man kan trotsa naturlagarna.

Vi får också korsa ett antal vattendrag, men inget som utgör något problem. Inte ens det vid Nýidalur har speciellt mycket vatten denna dag.

Runt omkring oss sträcker sig ett ändlöst landskap av sten och grus. Långt borta i fjärran kan vi se både Hofsjökull, Tungnafellsjökull och olika delar av Vatnajökull. Vi kan också beundra fantasieggande molnformationer på himlen. Eftersom Island är omgivet av hav bildas ofta märkliga molnformationer in över land.

När vi efter många timmars skakande, som gjort oss nästa lomhörda, kommer fram till korsningen mellan F821 och F881 norr om Laugafell stöter vi på tre tyskregistrerade Jeep Wrangler Rubikon.

I en av de branta backarna ner mot Eyjafjarðardalur möter vi ett par som kommer på var sin mountainbike. Mannen står och trampar medan kvinnan klivit av. De kommer från Kalifornien och tänker cykla över Sprengisandur. Vi undrar om de känner till förhållandena och vet vad de ger sig in på. Jodå, de säger sig ha läst på och ser ut att vara vältrenade. De planerar att ta sig till Laugafell innan dagen är slut, vilket vi inte tror att de kommer hinna med.

När vi själva planerade denna resa var tanken att vi skulle undvika att köra samma väg mer än en gång. Nu har dock vädret ställt till det en del för oss. Men jag kör hellre samma vägsträcka två gånger om jag kan undvika dåligt väder, speciellt när man skall sova i tält. Samtidigt har vi mestadels haft bra väder tack vare att vi varit flexibla och inte allt för fastlåsta till vår reseplan.

Vägen ner genom dalgången är visserligen ojämn och det går långsamt, mestadels i låga tvåan eller trean, men vi slipper i alla fall det öronbedövande hamrandet över en knagglig tvättbräda med enorma potthål som sätter hela bilens konstruktion på prov. Bilar som regelbundet går på dessa vägar brukar faktiskt drabbas av sprickor och materialutmattning i karossen efter några år. Hjulupphängning och styrning brukar också få mycket stryk.

Till slut kommer vi ut på vanlig grusväg och Terrano:n verkar sväva fram nästan ljudlöst. Väl framme i Akureyri får vi åter en skön säng att sova i.

 

Hemåt

Allt har naturligtvis ett slut och tisdagen den 22 september tar vi farväl av våra isländska vänner. Det är dags att påbörja vår hemresa. Vi kör österut längs Ring-1:an, men kan inte låta bli att köra den gamla vägen över Vaðlaheiði och ta en sista bild av min kära gamla hemstad.

Vi gör ett kort stopp för att titta på Kleifarhólar vid Mývatn och fortsätter sedan österut. Strax innan Egilstaðir tar vi höger längs väg 931 genom Fljótsdalur. Vi har sparat ett par riktigt läckra vattenfall till avslutningen på vår resa.

Litlanesfoss är ett litet men ack så vackert vattenfall, oDSC_1706 (1024x681)mgivet av basaltformationer där vattnet störtar ner i en djup ravin. Efter att ha beundrat och fotograferat Litlanesfoss fortsätter vi vår mödosamma vandring upp mot Hengifoss, ett av Islands mäktigaste vattenfall. Här störtar vattnet 118 meter rakt ner från en mäktig klippa, alltså dubbelt så högt som Niagarafallen.

Vid Lagarfljóts östra strand finns en sista litet naturfenomen jag vill visa mina reskamrater, om jag bara kan hitta det. Efter lite letande hittar jag Klifá. Här är det en liten bäck som rinner igenom ett stort hål i en lavaklippa. Helt klart värt ett besök.

När Norrøna kastar loss på onsdag kväll och vi sakta lämnar Island bakom oss får jag en känsla av saknad och vemod. Det är som att behöva lämna en kär gammal vän. Jag kan inte hjälpa att jag älskar denna karga, vindpinade vulkanö och de speciella människor som befolkar den. Jag har många underbara vänner här och kan inte undgå tanken på att en dag återvända. Skulle mycket väl kunna tänka mig att tillbringa de sista ljuva åren någonstans på norra Island med utsikt över snöklädda fjälltoppar och ett vindpiskat hav.

Det homogena isländska samhället har genomgått stora förändringar under de 24 år jag varit borta. Då var många islänningar ganska självgoda och saknade förmåga att förstå de problem som fanns på andra håll i världen. I dag är det ett mera öppet samhälle som påverkats av folkomflyttningar, konflikter och ekonomiska kriser.

Det isländska höglandet är inte heller längre den orörda vildmark det en gång var. Jag har faktiskt träffat en av de män som var först med att korsa det isländska höglandet med bil. När jag bodde här 1988-1991 kunde man köra en hel dag utan att träffa på några andra. Så är det inte längre. En sak är dock säker, den unika och storslagna naturen på Island kommer alltjämt att locka till sig äventyrare och naturälskare. Jag längtar redan tillbaka.

När Norrøna lägger till i Tórshavn på Färöarna står Leif och Nomi Fransson påWP_20150924_15_31_49_Pro kajen och väntar. Ett kärt återseende. De tar sig tid att åka runt med oss i sin Suzuki Grandvitara och visa oss några natursköna platser på Streymoy. Sedan bjuder de oss på fika i sin fina lägenhet, som bara ligger femhundra meter från kajen. Det visar sig att vi hade gått förbi deras hus när vi var i land på ditresan, utan att veta om det. Ibland är världen bra liten.

För vår lilla expedition har resan gett oss minnen för livet. Vi har också svetsats samman som vänner. Vi behöver tid på oss att smälta alla intryck och vi kommer att dela med oss av våra upplevelser.

Fler bilder och filmklipp på: https://www.youtube.com/user/4x4Globetrotter/videos

Fakta om Island

Areal: Omkring 103 000 km2. Ungefär som 2 ½ Danmark.

Befolkning: Drygt 329 000, varav omkring 211 000 bor i huvudstadsregionen i och omkring Reykjavík.

Valuta: 1 isländsk króna motsvarar ungefär 0,068 svenska. 1 SEK är ungefär 14:64 ISK (aktuell växelkurs i september 2015).

Språk: Isländska är ett nordiskt språk som kan vara svårt att förstå. Det är närmast besläktat med färöiska. Många islänningar kan tala en hemmagjord blandning av danska, norska och svenska som man kallar skandinavisk. De flesta talar också bra engelska.

Natur: Storslaget fjällandskap med fjordar och gröna dalar.  De inre delarna av ön utgörs av en obefolkad högplatå som till största delen består av lavafält, sand- och stenöken. Här finns också några av Europas största glaciärer, vattenfall och vulkaner.

 

Ta bilen till Island

Du kan ta bilen med Smyril-Line från Hirsthals i Danmark via Färöarna till Seyðisfjörður på Islands ostkust.

Bästa tiden för körning på höglandet är från mitten av juli till mitten av september. På grund av tjällossning är många fjällvägar stängda för trafik fram till mitten av juli. Upplysningar om avstängda fjällvägar hittar du på www.vegagerdin.is där du klickar i mitten på den vita kartan. Att trotsa förbud och köra in på en avstängd fjällväg kan inte bara bli en dyr historia – det är fullständigt korkat.

En stor del av fjällvägarna är egentligen bara markerade leder eller hjulspår. En del fjällvägar är mycket tuffa och kan jämföras med ren terrängkörning. Det är klokt att ha sällskap av annat fordon, speciellt på vägspår som inte ens har något nummer. All körning utanför markerade leder är strängt förbjudet.

I regel saknas broar över vattendrag längs fjällvägarna. Bara för att hjulspår leder ut i vattnet betyder det inte att du kan köra där. Även om det gick bra några timmar tidigare kan vattennivån ha stigit dramatiskt efter ett regn eller kraftig snösmältning en solig sommardag.

 

Camping

All övernattning i naturreservat och nationalparker är förbjudet, frånsett angivna platser där det kostar.

En enkel ”bed & breakfast” vid exempelvis Mývatn kostar 25000 isländska kronor (ca.1708 sek) natten per person.

En fyrbedds campingstuga kostar 35000 (ca.2391 sek) natten.

Att sova i tält eller bil vid fjällstationer och campingplatser kostar omkring 1500 isländska kronor (ca.102 sek) natten per pers. Tillgång till vattentoalett, dusch och annat kostar i regel extra.

 

Lite snabbfakta om det isländska språket

Bokstaven Áá (med apostrof) uttalas ao, Đð uttalas ungefär som th i engelskans this, Ee uttalas ungefär som svenska Ää, Ii och Yy uttalas som ett mellanting mellan svenskans i och e, Íí och Ýý (med apostrof) uttalas som svenska Ii, Oo uttalas som Åå, Óó (med apostrof) uttalas åo, Úú (med apostrof) uttalas som svenska o, Ææ uttalas ai,  Ϸþ uttalas som th i engelskans thing.

I det isländska språket finns också många grammatiska regler som gör att vissa bokstäver ändrar betydelse när de står tillsammans med vissa andra bokstäver i ett ord. I andra fall skall bokstäver uttalas trots att de inte står i ett ord, beroende på att en viss bokstavskombination kräver detta. Här följer några exempel:  Motsvarigheten till Arne är Árni, men detta namn skall uttalas Aortni på isländska. Keflavík skall uttalas Keplavik. Ordet för var någonstans är hvað men uttalas kvað. Hamn är på isländska höfn och uttalas höpn. Bil skrivs bill på isländska men uttalas bitl.

  • : Följ med på en intressant resa i tid och rum som kan lära dig mer om Island än du anar. Island är fullt av säregna och spektakulära naturfenomen som i alla tider lockat till sig äventyrare och naturälskare. I slutet av berättelsen hittar du handfasta råd och tipps som kan vara värdefulle när du själv besöker isens och eldens land.
  • : -6.767245531082153
  • : 62.00859782525927
  • : -14.008104801177979
  • : 65.26403047375844
  • : -18.095598220825195
  • : 65.68463835970918

Comments

Add a comment

You must be logged in to comment.

Om SWES

SWES är en organisation vars mål är att föra samman människor med ett gemensamt intresse i resande, natur och äventyr – jorden runt. Föreningen ger medlemmarna ett forum för likasinnade där erfarenheter, genomförda projekt och framtida äventyr kan delas.

Varför SWES?

Målet med SWES är att stödja medlemmarna i deras mål att nå avlägsna platser i världen. Medlemmarna kan resa med båt eller bil, rida, paddla kanot, cykla eller gå och resans längd kan variera mellan 10 km eller 10.000 km. Resan ska genomföras utan resebyråer och resorna går ofta till områden som sällan eller aldrig besökts av turister.


Följ oss på: Facebook
Copyright © 2018 SWES
All rights reserved.

WebAdmin:
Marcus Behrens

Bankgiro-nummer: 420-8948
Swish-nummer: 123 048 58 05
IBAN: SE9395000099601805164264
SWIFT/BIC: NDEASESS

Partners

Expedition_Store