Island 1990

Island 1990

Posted by
|

Jag hade arbetat med att reparera Runes gamla Unimog som bland annat har tjänstgjort i den Tyska armén, korsat Sahara och Afrikas djungler.

Det främre kardankorset hade brustit och fördärvat axeländan. Men att byta ut delarna är ett par dagars arbete. Först måste hela framaxeln demonteras och så skall drivaxel och skyddsrör lossas från växellådan. Sedan måste delarna beställas från Tyskland och innan det hela är på plats igen har det gått minst en månad.

Torsdagen den 26 juli kunde jag äntligen plocka in utrustningen och sticka iväg. Solen lyste från en nästan klarblå himmel och det var +15 grader. Jag höll en marschfart på ca 80 km/h och allt gick bra tills jag kom till den branta backen upp mot Öxnadalsheiði. Kylaren är visst inte antipassad till den nya dieselmotorn. Mitt i backen började den koka våldsamt.

När jag körde in på F72:an (nu F752) i Vesturdalur fick jag en liten försmak på hur resan skulle bli. Vägen var ojämn, Vegagerði (Vägverket) hade inte brytt sig om att reparera den mer än absolut nödvändigt, eftersom bron vid Jökullsá Austra hade rasat under vintern och därmed skurit av genomfartsleden till Laugafell.

Den gamla Unimog:en saknade servostyrning, styrdämparen var kass och den höga påbyggnaden hjälpte inte upp situationen. Att ratta den gamla trotjänaren över det ojämna underlaget var som att sitta på en galen tjur och hålla fast sig i hornen.

I den enorma sicksack-backen upp ur dalbotten var jag tvungen att krypa fram i ettan med fyrhjulsdriften inkopplad. Ett par gånger fick jag stanna när motorn kokade.

Uppe på höglandet kunde jag se den majestetiska Hofsjökull resa sig med sina enorma snö- och ismassor. Vid Reydarfell svängde jag västerut längs jeepleden mot Ingolfsskála och körde till Ásbjarnarvötn vid Rauðhálar där jag stannade för natten.

Efter maten kunde jag njuta av en fantastisk solnedgång och en hel regnbåge i midnattssolen, mellan Hofsjökull och Vatnajökull.

Fredagen den 27 juli: Framme vid Ingolfsskála var jag tvungen att byta bränslefilter, fylla på motorolja och göra en del småreparationer.

Vägen från Ingolfsskála fram till Hofsjökull är endast några kilometer long, men det tog mig nästan en och en halv timme att ratta Unimog:en över lavafältet. Efter en liten tur på glaciären körde jag tillbaka till Ingolfsskála. Därifrån försökte jag köra västerut längs den gamla jeepleden, som egentligen inte existerade längre. Ett par år tidigare dog tre personer längs den här leden när deras Bronco 11-4-2011_034sjönk i en av åarna.

Efter en stunds letande hittade jag ett ställe där jag kunde köra över den första ån. Jag drog på mig vadarbyxorna, fäste en livlina runt midjan och vadade över. Det var svårt att hålla sig stående i den starka strömmen med vattnet upp till midjan och stora stenbumlingar på botten. Här var jag helt ensam, miltals från närmaste människa och komradion hade brunnit tidigare på dagen. Som extra säkerhet hade jag dock ett par stora nödraketer.

Jag satte i lågväxel och fyrhjulsdrift. Strömmen var så stark att den drog med den tunga bilen flera meter. Mitt i ån märkte jag plötsligt att Unimog:en stod stilla och började gräva ner sig. Framaxeln hade träffat en av de stora stenar som jag försökt undvika. Hjärtat slog ett par volter, blixtsnabbt slog jag till differentialspärrarna och Unimog:en tog ett par våldsamma skutt över stenarna och upp på andra sidan. Puh, det var nära ögat!

Jag fortsatte över ett krön och ner i en sänka på andra sidan. Där var en liten vattensamling över vägen som jag tyckte verkade lite skum. Jag hoppade ur för att kontrollera bärigheten och det var tur, det var farli11-4-2011_040g kvicksand överallt och jag blev tvungen att ta en omväg.

Uppe på nästa krön stannade jag för att njuta av den underbara utsikten. Solen lyste från en nästan klarblå himmel och det måste ha varit närmare femton plussgrader. Omkring mig hade jag ändlös ödemark med mäktiga fjäll långt borta vid horisonten. I söder reste sig den mäktiga glaciären och inget som ens påminde om civilisation så långt ögat kunde nå. Detta kan inte beskrivas – det måste upplevas.

Framme vid nästla å blev det stopp. Det var förrädisk kvicksand överallt. Det var knappt att man kunde ta sig fram gående, dessutom var det ett par meter vatten i ån. Det var bara att vända om och köra tillbaka.

Jag körde in längs jeepvägen som går norrut mellan Ásbjarnarvötn och Lambárfell. Vägen hade i det närmaste försvunnit, marken var fortfarande mycket mjuk och högsommarvärmen hade förvandlat Krossá till rena störtfloden.

Tillbaka i Bárdardalur körde jag in längs den lilla jeepleden (nu fjällväg F756) mot Adalmannsvatn och avslutade dagsetappen i den lilla ravinen vid Hvíldarlækur.

Lördagen den 28 juli: Jag vaknade till ett strålande solsken mitt i ett litet11-4-2011_041 paradis med en vacker porlande bäck. Jag körde via Adalmansvatn till Blöndudalur och därifrån Kjalvegur F37 (numera 35) söderut. Kjalvegur brukade vara den bästa av alla fjällvägar, men nu var den full med potthål. Jag skrämde upp Unimogen i 70 knyck och körde ifrån alla småjeepar. Men att hålla jämna steg med ett par franskregistrerade Pinzgauer 6×6 var för mycket för gamlingen.

Söndagen den 29 juli: Från Gullfoss körde jag jeepleden över Lambahraun, förbi Hlödufell och ut till Kaldidalur. Jag hade vackert solsken och fin utsikt över Langjökull i norr. Vägen var ganska hyfsad med endast några lättare hinder. Men döm om min förvåning när jag möter två Subaru mitt i lavafältet. De hade visst haft för sig att vägen var i bättre skick än den egentligen var. En sak är dock säker – de fick nog byta avgassystem efter den resan.

Jag fortsatte genom Kaldidalur och njöt av en underbar utsikt över Þórisjökull och Geitlandsjökull. Jag var nere i Surtshellir (en grotta i ett lavafält) och fortsatte till Norðlingafljót vid södra änden av Arnavatnsheiði. Det blev lite problem i den leriga backen på norra sidan av ån. Men jag lyckades dock till slut ta mig upp med spärrade differentialer.

Jag slog läger vid åns norra strand, men när jag skulle göra kvällsmat hörde jag att det läckte gas någonstans. Efter en stunds letande fann jag ett hål i slangen från gasflaskan och dessutom hade det blivit kortslutning i en el-kabel bakom gasolflaskan. Det var rena turen att inte alltsammans flög i luften.11-4-2011_021

Måndagen den 30 juli: Denna etapp blev den mest påfrestande under hela resan. Att köra över Arnarvatnsheiði innebar ett skoningslöst uthållighetsprov av både förare och fordon. Bara de som kört denna led vet vad det betyder. Man kan få rysningar och svetten att tränga fram i pannan, bara av att tänka på denna skoningslösa jeepled. Stora vassa stenar på upp till en halv meters höjd och en halv meters mellanrum så långt ögat kunde se. Risken att köra fast i någon lerig sänka fanns hela tiden där. En tyskregistrerad Unimog hade sjunkit ner till flaket något år tidigare och suttit fast i två veckors tid. Det krävdes fartygstross och tre starka jeepar för att få upp den.

Unimog:en krängde och skakade så att jag såg ett halvt dussin horisonter samtidigt, ratten hamrade och slet i mina händer och axlar, ryggen värkte och det kändes som ren tortyr. Så skumpade jag fram, timme efter timme, efter timme… På det långsammaste avsnittet kom jag endast tre kilometer på en timme, utan att ha kört fast. Snacka om hjärnskakning! Allt var bara ändlös vildmark så långt jag kunde se och det ända livstäcken jag såg på hela vägen var en liten Cessna. När piloten fick syn på mig vände han om och tog en extra runda över mig för att hälsa genom att vicka med vingarna.

Vid midnatt stannade jag dödstrött vid Varmahlíð för att sova. Hela kroppen värkte, armarna var som gelé, händerna var fulla med blåsor och jag kände mig ungefär som en mörbultad fläskkotlett. Det var knappt tio mil hem till Akureyri, men det fick vänta till morgondagen. Just nu ville jag bara sova.

Fler bilder på: https://www.youtube.com/user/4x4Globetrotter/videos

  • : Jag korsar höglandet med en Unimog och kör en av de absolut tuffaste lederna i den Isländska vildmarken.
  • : -20.397491455078125
  • : 65.1158486141396

Add a comment

You must be logged in to comment.

Om SWES

SWES är en organisation vars mål är att föra samman människor med ett gemensamt intresse i resande, natur och äventyr – jorden runt. Föreningen ger medlemmarna ett forum för likasinnade där erfarenheter, genomförda projekt och framtida äventyr kan delas.

Varför SWES?

Målet med SWES är att stödja medlemmarna i deras mål att nå avlägsna platser i världen. Medlemmarna kan resa med båt eller bil, rida, paddla kanot, cykla eller gå och resans längd kan variera mellan 10 km eller 10.000 km. Resan ska genomföras utan resebyråer och resorna går ofta till områden som sällan eller aldrig besökts av turister.


Följ oss på: Facebook
Copyright © 2018 SWES
All rights reserved.

WebAdmin:
Marcus Behrens

Bankgiro-nummer: 420-8948
Swish-nummer: 123 048 58 05
IBAN: SE9395000099601805164264
SWIFT/BIC: NDEASESS

Partners

Expedition_Store